Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Yoku’s Island Express sprudlar av färg och nöje.

Med inte alltför lång tid kvar till deadline öppnar jag min dator för att skriva in anteckningarna till det som ska bli denna recension. Innan jag på allvar sätter igång slinker jag dock iväg en stund för att tjyvspela lite till av Yoku’s Island Express. Jag är inte riktigt redo att lämna det än.

Stockholmsbaserade utvecklaren Villa Gorilla säger sig vilja skapa små, unika spel som är både nyskapande och vackra. Med Yoku’s Island Express, en kombination av Metroidvania, flipperspel och extrem gullighet, har de lyckats galant.

Huvudpersonen Yoku är en dyngbagge som seglat till den grönskande ön Mokumana Island för att överta ämbetet som brevbärare. Yoku använder en kula (vad den består av behöver vi inte reflektera närmare över) för att ta sig fram genom en värld som är behändigt utrustad med flippers och katapultplattformar. Utöver att rulla, studsa och slungas låses nya förmågor upp allteftersom, i form av skojigheter som explosiva sniglar, hjälpsamma fiskar och biformade kanoner.

Det tillsynes rättframma uppdraget att leverera tre viktiga brev spretar ut i ett flertal mindre ärenden längs vägen. På så vis får Yoku en bekväm ursäkt att utforska hela ön. Oavsett vilket håll man väljer att gå åt först är alla omgivningar vackra och detaljerade, från tropisk strand och lummig skog till snötäckta bergstoppar och stekande öken.

I korthet:

Vad är det?

Flipper-metroidvania om en brevbärar-dyngbagge. (Ja, faktiskt!)

Utvecklare

Villa Gorilla

Utgivare

Team17 Digital Ltd

Webb

yokugame.com

Cirkapris

200:-

Pegi

7 år

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Steamworld Dig 2

Jack och bönstjälken, the dyngbagge edition.

Färgglada endorfiner

Kort sagt är det otroligt kul att vara på Mokumana Island. Allting är som skapt för att inge ett lyckorus. Yoku är utrustad med en partytuta som sprutar konfetti när den används. Öns invånare är bedårande, den lokala valutan är färgglad frukt, och soundtracket är somrigt och dansant. Det är som en liten dos endorfiner förpackat i spelform: charmigt på gränsen till barnsligt, men så oerhört trivsamt att man faller direkt.

Tanken verkar också vara att man ska fokusera på att ha roligt, eftersom spelet är kort och överlag lätt. Ibland blir det smått irriterande att fastna inuti ett flipperområde och försöka studsa ut därifrån, men man slungas heller aldrig tillbaka till början när man misslyckas, eftersom man inte kan dö. I och med Yokus odödlighet känns också striden vid upplösningen lite som en antiklimax. Spelets andra bossliknande utmaningar är dock inriktade på pussel där flippermekaniken måste utnyttjas i en särskild sekvens, vilket passar in mer naturligt i den övriga utformningen.

När eftertexterna har rullat står det en fritt att fortsätta samla underliga dockor och leverera paket. Jag har haft så trevligt att jag kommer på mig själv med att önska att spelet var längre. Samtidigt är det skönt att det vågar sätta punkt, och lämna spelaren med mersmak och glädje bubblande i bröstet.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Yoku’s Island Express Reviewed by - .
4.4

Review Overview

88%
88%
En lyckad genrehybrid som är rakt igenom älskvärd.

Inlägget Yoku’s Island Express dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Solo får oss att varva ned, reflektera och vara oss själva.

Att spela Solo påminner mig om något Wonder Woman-regissören Patty Jenkins sade i en intervju: hon har tröttnat på den självmedvetna sarkasmen som präglar dagens medier, och tycker att vi nu måste våga vara äkta på riktigt. Precis den äktheten upplever jag i Solo. Det vill ge dig en chans att tänka på kärleken, utan att skämta bort det för att det är för töntigt – eller skrämmande – att fundera över för länge.

I rollen som liten seglare färdas du genom en fridfull skärgård, där du möter väktare som ställer svåra frågor om kärleken. Följdfrågorna förändras beroende på dina svar, och var beredd: de tvekar inte det minsta inför att undra om du är rädd för att dö ensam, eller vilken vikt du lägger vid sex i ett förhållande. Dessutom följs du av en spöklik gestalt som ska föreställa ditt livs kärlek, och hen kan också komma med en hel del obekväma funderingar (ja, även när ni gungar tillsammans). Karaktärsfel släpas ut i ljuset med den där blandningen av supergenerellt och otäckt träffsäkert som kännetecknar horoskop. Omspelsvärdet ligger i att se om spelet är lika skoningslöst oavsett svarsalternativ (det kan ju inte bara vara mig det är fel på?!), och vilka insikter det har att erbjuda från olika perspektiv.

Spelet är ibland lite väl vinklat mot det negativa, men tung tematik till trots är Solo fullt av lättsamheter. Du kan ta selfies med söta djur, spela gitarr, vattna blommor, göra världen svartvit eller få vädret att växla mellan regn och sol. Dessa funktioner finns där för att lekas med, påminna dig om att inte stressa, och ser till att känslosnacket aldrig blir för överväldigande kvalmigt.

Läs också: De bästa gamingstolarna

I korthet:

Vad är det?

En stillsam pusselplattformare som ställer de stora frågorna

Utvecklare

Team Gotham

Utgivare

Team Gotham

Webb

teamgothammadrid.com

Cirkapris

160:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Thomas Was Alone

Nej, det är inte min spegelbild, det är mitt livs kärlek! Vänta lite nu…

Dröjer sig kvar

Det andra viktiga spelmomentet utgörs av pussel, där du måste stapla olika sorters lådor och bilda plattformar för att ta dig vidare genom skärgården. Det fungerar bra, särskilt tack vare en magisk lådlyftande stav som gör att man slipper springa fram och tillbaka hela tiden, men är heller ingenting märkvärdigt.

Emellanåt uppstår små irritationsmoment som rycker mig ur den drömska atmosfären. Att placera ut lådor kräver ibland att man står i en onödigt specifik vinkel, och jag klarar det tillsynes omöjliga sista pusslet genom något jag misstänker var en glitch. Eftersom spelet annars känns så färdigt blir dessa ögonblick extra påtagliga. Små skavanker till trots är dock Solo en ömsint konstruerad liten segelfärd, och tankarna det väcker dröjer sig kvar som ringar efter båtens kölvatten.

Läs också: De bästa grafikkorten

Solo Reviewed by - .
3.85

Utslag

77%
77%
Ett spel för romantikern. Saknar silkeshandskar, men är fullt av charm och uppfriskande äkthet.

Inlägget Solo dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Fe stämmer upp till sång bland flora och fauna.

Möt Fe: ett slags charmig rävekorre med stora öron, kvicka ben och en späd stämma som döljer en oanad kraft. Fe lever i en skog där växter och djur sjunger till varandra för att kommunicera, i en väv av myllrande liv där allting hänger samman. Stäm upp i en hög, spröd ton och håll den tills den resonerar perfekt med det andra väsendets sång. Då sker ett utbyte, där en levande varelse ger sin vilja till känna för att få hjälp av en annan.

Allt är förstås inte frid och fröjd i sjumilaskogen. Djurens hemvist är under anfall av en grupp otäcka stenvarelser, De tysta. De vandrar på två ben, ger ifrån sig mekaniska ljud och sveper med sig ett industriellt eldskimmer à la Mordor. Varför? Det får vi aldrig riktigt veta, men ett som är säkert är att det måste stoppas.

Utan de andra varelsernas hjälp är det en omöjlig uppgift, men att få dem att samarbeta är lättare sagt än gjort. För att kommunicera med vuxna djur krävs att man har lärt sig deras språk. (Ungarna har däremot tokroligt oavsett om de begriper sig på vad som sägs eller inte. Ja, det är gulligt.) Detsamma gäller för många växter: vissa kommer bara att lystra till fågelkvitter eller en hjorts bräkande. Till dess att Fe kan sjunga så att de förstår håller de sig envist slutna, och de avsatser som de kan hjälpa en upp på förblir utom räckhåll.

GÅ VILSE

Världen är öppen att utforska, men Fe begränsas av vilka sånger den har lärt sig och vilka förmågor den har, som att klättra i träd och springa på alla fyra. De sistnämnda kan låsas upp genom att samla rosa kristaller, de förstnämnda genom att hjälpa skogens olika invånare – ofta måste Fe rädda dem undan De tystas illvilliga klor. Kombinationen av fredligt pusselplattformande och mindre smyguppdrag utgör spelets stomme från början till slut.

Läs också: De bästa gamingstolarna

I korthet:

Vad är det?

Gullig vandring i musikalisk skog

Utvecklare

Zoink

Utgivare

Electronic Arts

Webb

ea.com/games/fe

Cirkapris

150:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Botanicula, Ori and the Blind Forest

Urträdet är skeptiskt. Eller pömsigt.

Här och var dyker områden upp där det är lätt att ramla ner, och där det känns mer värt att dö och respawna än att klättra hela vägen upp igen. Det är frustrerande, men kastar ingen större skugga över helheten. Spelet är också sin utforskningspremiss trogen och prackar inte på en några malplacerade stridssegment. Utmaningen ligger istället i att vara snabb och smidig, att helt på egen hand bestiga ett kolossalt hjortväsen, undvika fiendernas blickar eller färdas över ett vidsträckt hav.

Atmosfär finns det gott om. I ett spel som handlar om sång säger det nog sig självt att musiken är alldeles fulländad. De vackra stråkarna vibrerar rätt in i hjärtat och liknar inte riktigt något jag tidigare hört. Till dess toner utforskar Fe hala isområden och nordiskinspirerade barrträdsskogar, gröna våtmarker och höga berg. Alltsammans glöder i närmast utomjordiska neonfärger. Jag känner mig personligen lite skeptisk till grafiken, och känner att en mer naturnära stil hade lyft stämningen mer än polygoner, men den kantiga 3D-världen har definitivt sin egen färgstarka prägel.

Dock saknar jag det där speciella som gör spelet riktigt minnesvärt. Det går att säga mycket även utan dialog, men det kräver finess, och det är här som Fe famlar med stafettpinnen det plockat upp från Ori and the Blind Forest och Playstations Journey. Det räcker inte med ett gulligt djur i huvudrollen och ett budskap om miljön för att en upplevelse ska dröja sig kvar. Den röda tråden känns tunn, och vännerna är många men bleka. Hade vi fått fler konkreta karaktärer att fästa oss vid snarare än ett koncept tror jag att den sång som Fe vill sjunga hade nått djupare.

Läs också: De bästa grafikkorten


Hjälpsamma djurvänner

Vargar (typ): De må likna noshörningar mer än någonting ur familjen Canidae, men de både ylar och nosar omkring. De sitter inte på befallning, men kan ridas och har halksäkra fötter. I deras närvaro blir svampar ett ljus i mörkret.

Ödlor (?): Dessa sociala små varelser färdas i svärmar och tycker särskilt mycket om rosa blommor. De får dem att veckla ut sig och avslöja sitt studsiga innanmäte – oumbärligt när man vill sikta högt. Och så är de söta. Jättesöta till och med.

Ugglor (mer eller mindre): Utöver den vägledarfågel man kan anropa finns denna mer robusta art. Hoppar man upp på deras ryggar flygskjutsar de en till en bestämd destination. Det är både rofyllt och behändigt.

Fe Reviewed by - .
3.7

Utslag

74
74
Mindre rörande men desto rarare naturäventyr tonsatt till vacker musik.

Inlägget Fe dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Bygger på stadig grund.

Detta är ett fall av hundraprocentigt sann marknadsföring. Precis som titeln konstaterar är det ett brobyggarspel iklätt Portal-cosplay. Därför har jag svårt att tro att någon kan bli besviken av det här spelet: det är varken mer eller mindre än vad som utlovas.

Som generisk anställd på Aperture Science får du uppdraget att bygga broar för att testfordon ska kunna ta sig från ena sidan av rummet till den andra. Fysikens lagar gäller, alltså krävs det en sund konstruktion för att inte alltihop ska kollapsa ned i frätande syra. Element från Portal integreras i bandesignen för att både hjälpa och stjälpa. Portaler transporterar bilarna direkt från en plats till en annan (dock får man inte sätta ut några själv), och geléer på väggar och golv får dem att studsa eller ger dem extra fart.

Det går fort att vänja sig vid byggmekaniken, som är självklar i sin enkelhet och låter en ägna alla sina små grå åt att lösa pusslen. Och de kan bli kluriga. Att få en ensam bil att passera och avancera till nästa nivå är en sak, men om bygget ska hålla för en hel konvoj blir strategin ofta en helt annan. Desto mer utmanande blir det när fordonens vägar måste korsas för att alla ska ta sig i mål – de kör som små dårar och drar sig inte för att krascha in i allt och alla. Ibland har jag svårt att se någon lösning direkt, utan får pröva mig fram och lära genom att göra. Under tiden är det otroligt lätt att hamna i trans. Jag kan sitta och finjustera minimala vinklar, och innan jag vet ordet av har en halvtimme runnit iväg. Spelets 60 nivåer kan räcka länge.

 

Läs också: Valve uppdaterar klassisk Counter-Strike-karta

I korthet:

Vad är det?

Bygg broar i bekant (?) miljö

Utvecklare

ClockStone

Utgivare

Headup Games

Webb

Cirkapris

100:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Bridge ConstructorPortal

 

För dem som förälskade sig i Portal erbjuder det här spelet en kul avstickare tillbaka in i testkammarna. AI:n GLaDOS är förstås där, för att med vass, konstgjord tunga hålla spelaren under uppsikt. Gamla vänner, som turrets och den alltid lika älskade kamratkuben, dyker också upp. För någon som aldrig gått i Chells stötdämpande skor riskerar referenserna att bli lite väl interna. Jag får dock känslan av att spelet är tänkt att öppna upp brobyggandet för Portalfans snarare än tvärtom. De bekanta miljöerna och den sarkastiska robotstämman får mig nämligen direkt att känna mig hemma. Det må vara en mellanmjölksversion, men det är ändå Portal. Mysfaktor hög.

Allt som allt är Bridge Constructor Portal en rätt så lyckad chimär. Har man lidit av Portal-abstinens – det vill säga saknat att a) göra galna saker i vetenskapens namn, eller b) anamma sin inre masochist genom att bli verbalt trakasserad av en dryg plåtburk – kanske detta spel stillar längtan något. Och tilltalas man av att bygga saker, exempelvis broar, kan jag inte tänka mig något bättre alternativ än en serie som heter Bridge Constructor. Eller vad säger ni?

Läs också: De bästa grafikkorten

 

Bridge Constructor Portal Reviewed by - .
3.75

Utslag

75
75
En välfungerande hybrid för fysikälskaren, tillika portalnostalgikern.

Inlägget Bridge Constructor Portal dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Utforska underjorden i Steamworld Dig 2.

Det finns ett antal magiska ord som kan åkalla mig likt en ande ur lampan. ”Metroidvania” är ett av dem – lova mig klassiskt plattformande och en värld som gradvis öppnas upp så är jag där fortare än du kan säga ”samlarobjekt.”

Steamworld Dig 2 utlovar och levererar precis det, i lodrät tappning: ett gruvgrävarspel där det ofta är du själv som skapar plattformerna genom att hacka dig djupare ned i berget. I rollen som Dorothy, en orädd blå robot på jakt efter sin vän Rusty – den försvunna hjälten från det föregående spelet – grävs, hoppas, svingas, sprängs, och flygs det för att nå världens mest dolda skrymslen.

Historien är en direkt fortsättning på det förra spelet och är varken särskilt djup eller rörande, men det tror jag heller inte är meningen. Tanken är att man ska ha roligt med att utforska kartan och låsa upp nya förmågor – och det har man. Likt en Indiana Jones av plåt färdas Dorothy genom en Vilda Västern-inspirerad öken, djupa gruvor och mystiska tempel belamrade av fällor. Omgivningarna är genomgående vackert designade, detaljerade och charmanta. De kryllar av alltifrån aggressiva insekter till eldkastande sektmedlemmar, som Dorothy bekämpar med hjälp av samma arsenal av redskap som hjälper henne gräva. Kontrollerna sitter som en smäck, och systemet av att samla in resurser som byts ut mot pengar och slutligen diverse uppgraderingar känns, i brist på ett bättre ord, självklart. Jag upplever aldrig någon förvirring eller några hackiga (ha ha) partier i spelet, utan tempot flyter på likt lavafloden i ett av templen.

 

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Metroidvania på djupet. Med robotar

Utvecklare

Image & Form

Utgivare

Image & Form

Webb

imageform.se/game/steamworld-dig-2/

Cirkapris

Ej fastställt

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Song of the Deep, Ori and the Blind Forest

Inte nudda golv!

Det går att klara ut huvudstoryn relativt fort, men kartan är proppfull med hemliga områden och saker att samla in (jag hittar exempelvis en ninjakatt och romanen ”Fifty Shades of Cliché” med huvudpersonen Blandastasia). Ett stort antal pusselgrottor finns också, där man får tänka till lite extra för att hitta allt som finns därinne och sedan ta sig ut. Vill man ha en större utmaning och verkligen leva sig in i rollen som pionjär ute i öknen, kan man också välja att avaktivera målmarkörerna på kartan och upptäcka vart man ska helt på egen hand.

Om den här beskrivningen tycks ringa en klocka, så stämmer det: något särskilt nytt eller minnesvärt finns inte direkt att hämta här. Lite repetitivt blir det också att konstant behöva återvända till navet El Machino för att fylla på olja i lampan och sälja de ädelstenar man fyllt ryggsäcken med. Dock så står Steamworld Dig 2 på stabila ben, och är rakt igenom välgjort och underhållande. I synnerhet om man gillar genren finns det ytterst lite att klaga på. Upplevelsen är mysig, rolig och bekant: precis vad man vill ha, precis som det ska vara.

Steamworld Dig 2 Reviewed by - .
4.1

Utslag

82
82
Föga nyskapande men desto roligare gruv-Metroidvania. Håller bergfast.

Inlägget Steamworld Dig 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.