Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Sista avsnittet av Batman: Enemy Within – A Telltale Series går ett oundvikligt men jobbigt slut till mötes.

Både jag och Bruce Wayne såg någonting gott i John. Men kanske kunde vi aldrig rädda honom. Detta oavsett om våra första försök att knyta an präglades av dolda motiv eller ej. Men det handlar inte alltid om huruvida räddningen är möjlig, utan snarare om varför den inte är det. Och om vem som gör en utsträckt hand till en knytnäve.

Enemy Within handlar om faderskänslor, om förälderns beskydd och barnets sökande. Samtalen mellan Bruce och John Doe är samtal mellan en desperat far och en son på glid. Stunderna då allt känns bra varvas med gånger då även välmenande ord förvrängs till något fult och försök till tröst rinner mellan fingrarna. Även Alfred är central för sin omhändertagande roll och rädslan att Bruce Wayne är på väg in på samma väg som sin korrupta far. För varje episod har ensemblen av skurkars betydelse dock reducerats. När hon inte längre har någon psykologisk makt över Jokern så framgår Harley Quinns brist på äkta motivation, Bane var alltid underutvecklad och Mr. Freeze försvann redan i förra avsnittet. Även Catwoman försökte etablera sig som en emotionell insats i episod fyra, men detta gick precis ingenvart. Detta låter relationen mellan Batman och Jokern ta den plats den behöver och leda fram till ett crescendo som är lika smärtsamt som det är förväntat.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Undergång bland hjältar och skurkar

Utvecklare

Telltale Games

Utgivare

Telltale Games

Webb

telltale.com/series/batman-season-2/

Cirkapris

220:- för hela säsongen

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Guardians of the Galaxy

Waller tar ingen skit.

I varje trängd situation reduceras Bruce Waynes till skrämseltaktik och knytnävar och det är här hans försök till faderskap faller samman. John behöver något som Bruce vägrar inse att han inte kan erbjuda, och inte har vett att försöka förändra. Arkham Asylum är en bedrövlig plats för rehabilitering, men Bruce kan inte förstå det. Jag väljer att tro att mina slutliga val sätter något konstruktivt i rullning och att Gotham förstår värdet i att rusta upp mentalvården från nuvarande 1800-talsstandard.

Med Enemy Within utforskar Telltale inga helt nya och unika aspekter av Batman. I grunden finns här snarare det som blivit det mest centrala för läderlappen, i frågeställningen kring uppsåt och vem som bär ansvaret för människors onda handlingar. De vågar däremot göra det med en twist och en egen röst på ett sätt som deras första Batman-säsong aldrig kom i närheten av. Manusets förgrenade natur fungerar för det mesta och lyckas ofta väva berättelsen på ett naturligt sätt, även om det ibland känns styltigt. Efter så många år med liknande spelupplägg så borde Telltales titlar kännas betydligt mer mekaniskt kompetenta och undvika de värsta mekaniska fällorna. Trots ojämnheter så är jag glad över att ha upplevt den här historien. Förhoppningsvis känner karaktärerna samma sak.

Batman: Enemy Within – A Telltale Series: Episod 5 Reviewed by - .
3.9

Review Overview

78%
78%
Det svarta garn som vävts under säsongen blev överraskande fint, om än inte så mästerligt som Telltale borde kunna.

Inlägget Batman: Enemy Within – A Telltale Series: Episod 5 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Det är omöjligt att inte kapitulera inför värmen, skönheten och komiken i Chuchel och den resa det bjuder oss med på.

Amanita Design kan det här med finstämt berättande i drömska miljöer. När de nu ger sig på mer lättsmält dratta-på-ändan-skoj så är det med samma finkänslighet och öga för detaljer som tidigare. Och då uppstår en svåruppnåelig magi som det inte går att värja sig för.

Chuchel är som en serie korta avsnitt av en tjeckisk tv-serie. Men medan Samorost och Machinarium känns närbesläktade med sextio- och sjutttiotalets sällsamma och vackra kortfilmer så passar detta senaste projekt mer in i den goofigare delen av Zagrebskolans skapelser, med en stor dos av Warner Brothers slapstick. I centrum står en liten huvudfoting med fånig hatt och dennes mullvadskompis. De är på jakt efter ett körsbär, och denna jakt tar dem mellan massor av möjliga och omöjliga miljöer befolkade av varelser som alla uppnår olika grader av absurditet. Chuchel är lika delar Snurre Sprätt, Doktor Snuggles och Murklor och Purklor. Och det fungerar helt otroligt bra.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Slapstick och Zagreb

Utvecklare

Amanita Design

Utgivare

Amanita Design

Webb

amanita-design.net

Cirkapris

100:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Machinarium

Gladbad.

Spelet lyckas använda sin mekanik som grund för många av sina skämt. Ett av de gags som den titulära hårbollen utsätts för innefattar ett parti schack och är något av det mest underfundiga på den här sidan LucasArts gamla äventyrsspel. Utan att avslöja punchlinen så kan jag konstatera att den sortens skoj inte varit möjlig utan spelmediets unika förutsättningar. Detta är i sin tur ett bevis för studions förståelse inför det egna hantverket och hur man leker med spelarens förväntningar. Det är fascinerande att se hur väl de brokiga delarna passar ihop. Med perfekt precision ger spelet mig kontroll, tar den tillbaka och förändrar den sedan fundamentalt. Hela upplevelsen är både grafiskt och spelmekaniskt uppfriskande och jag har svårt att tänka mig några aspekter av helheten som kunnat förbättras avsevärt.

Utan att tappa den tjeckiska charmen och udden så tar Amanita Design ett snyggt snubbelsteg värdigt Buster Keaton. Att spela Chuchel tar ungefär två timmar, men känns snarare som en kvart. Genom sin välavvägda takt och ton tar spelet mig med på en stollig resa som aldrig fastnar men som heller inte viftar saker framför mitt ansikte, med rädsla för att jag ska tröttna. Den glada musiken och de ofta inkongruenta men motsägelsefullt passande ljudeffekterna (exempelvis fåglar som låter som gamla Nokia-telefoner) knyter ihop allting till en fröjd för såväl öga som öra. Det hela känns så självklart – som riktigt bra konståkning – och det är lätt att glömma de otaliga timmar av hårt arbete som ligger bakom uppvisningen. Allt det där jobbet är helt klart mödan värd och Chuchel är ett riktigt litet mästerverk.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Chuchel Reviewed by - .
4.5

Utslag

90
90
En magisk bilderbok som ständigt tokar till det med oöverträffad precision och perfekt förståelse inför sitt hantverk.

Inlägget Chuchel dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Allting tar slut i och med Life is Strange: Before the Storm Episod 3: Hell is Empty.

I en berättelse kan en krossad vas göra mer ont än ett släckt människoliv. Det handlar inte om vad som faktiskt händer utan snarare om hur det uppfattas och vad det gör med omgivningen. Denna sista episod lämnar mig lika krossad som hoppfull, och det känns på riktigt.

Chloe och Rachels blommande relation är på många sätt mer berättartekniskt sammanhållen än originalspelet. Detta är delvis tack vare den begränsade omfattningen, där de tre episoderna inte lämnar plats för alltför mycket vattentrampande och lösa trådar. Studion har hållit koll på spelarnas reaktioner på sociala medier, och detta leder dels till ett kärt återseende av det Dungeons and Dragons-inspirerade rollspelet i detta sista avsnittet. Episodformatet verkar kunna göra spelutveckling till något av en tvåvägskommunikation. I värsta fall kan detta leda till överdriven fan service eller kreativa beslut helt baserade på några högljudda twittrares frustande. I bästa fall skapas en mer djupgående relation mellan spelare och utvecklare, där respekten för det egna hantverket stärks av den snäppet mer direkta responsen. Jag tror att det sistnämnda är sant för Deck Nine och Before the Storm. De nya utvecklarna delar kärleken till Life is Strange med sina spelare, och har haft ett stort förtroendekapital redan från första episoden. Alla – inklusive spelarna själva – var från början införstådda i att en prequel skulle innebära en viss balansgång. Detta dels mellan självupphöjande navelskåderi och respekt inför ursprungsmaterialet, men också mellan att våga berätta någonting nytt utan att helt omintetgöra det som händer i berättelsens framtid. Alla inblandade verkar ha eftersträvat projektets väl och ve och resultatet är riktigt bra.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Ångest och hopp

Utvecklare

Deck Nine

Utgivare

Square Enix

Webb

lifeisstrange.com

Cirkapris

160:- för hela säsongen

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Night in the Woods

Rachel mår sådär.

De allra flesta delarna i denna sista episod är väl genomförda. Skådeplatser och karaktärer används i stort på precis rätt sätt och de sista omtumlande stunderna leder till ett effektivt och bitterljuvt slut – speciellt i skenet av vad vi redan vet kommer att hända i Life is Strange. Berättandet går dock i fällan att försöka öka insatsen lite för mycket. De starkaste scenerna är de som kommer Chloe och Rachel nära inpå, snarare än de som på papperet är ”viktigare” händelser. Detta är en berättelse om tillit, lögner och vår subjektiva upplevelse av världen. Det slutgiltiga valet ställer frågan om huruvida illusionen av att något är helt är att föredra framför den hjärtslitande insikten att något är trasigt. Kan vi glädjas åt natthimlens stjärnor trots att många av dem redan dött innan vi ser deras ljus?

Trots att jag redan vet hur alltihop kommer att sluta så låter jag Before the Storm ge mig ett hoppfullt budskap. Stjärnorna har kanske redan försvunnit, men de är vackra ändå.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Life is Strange: Before the Storm Episod 3: Hell is Empty Reviewed by - .
4.2

Utslag

84
84
En omtumlande början på slutet som gör ont och på många sätt bryter ny berättarteknisk mark.

Inlägget Life is Strange: Before the Storm Episod 3: Hell is Empty dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Allting tar slut i och med Life is Strange: Before the Storm Episod 3: Hell is Empty.

I en berättelse kan en krossad vas göra mer ont än ett släckt människoliv. Det handlar inte om vad som faktiskt händer utan snarare om hur det uppfattas och vad det gör med omgivningen. Denna sista episod lämnar mig lika krossad som hoppfull, och det känns på riktigt.

Chloe och Rachels blommande relation är på många sätt mer berättartekniskt sammanhållen än originalspelet. Detta är delvis tack vare den begränsade omfattningen, där de tre episoderna inte lämnar plats för alltför mycket vattentrampande och lösa trådar. Studion har hållit koll på spelarnas reaktioner på sociala medier, och detta leder dels till ett kärt återseende av det Dungeons and Dragons-inspirerade rollspelet i detta sista avsnittet. Episodformatet verkar kunna göra spelutveckling till något av en tvåvägskommunikation. I värsta fall kan detta leda till överdriven fan service eller kreativa beslut helt baserade på några högljudda twittrares frustande. I bästa fall skapas en mer djupgående relation mellan spelare och utvecklare, där respekten för det egna hantverket stärks av den snäppet mer direkta responsen. Jag tror att det sistnämnda är sant för Deck Nine och Before the Storm. De nya utvecklarna delar kärleken till Life is Strange med sina spelare, och har haft ett stort förtroendekapital redan från första episoden. Alla – inklusive spelarna själva – var från början införstådda i att en prequel skulle innebära en viss balansgång. Detta dels mellan självupphöjande navelskåderi och respekt inför ursprungsmaterialet, men också mellan att våga berätta någonting nytt utan att helt omintetgöra det som händer i berättelsens framtid. Alla inblandade verkar ha eftersträvat projektets väl och ve och resultatet är riktigt bra.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Ångest och hopp

Utvecklare

Deck Nine

Utgivare

Square Enix

Webb

lifeisstrange.com

Cirkapris

160:- för hela säsongen

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Night in the Woods

Rachel mår sådär.

De allra flesta delarna i denna sista episod är väl genomförda. Skådeplatser och karaktärer används i stort på precis rätt sätt och de sista omtumlande stunderna leder till ett effektivt och bitterljuvt slut – speciellt i skenet av vad vi redan vet kommer att hända i Life is Strange. Berättandet går dock i fällan att försöka öka insatsen lite för mycket. De starkaste scenerna är de som kommer Chloe och Rachel nära inpå, snarare än de som på papperet är ”viktigare” händelser. Detta är en berättelse om tillit, lögner och vår subjektiva upplevelse av världen. Det slutgiltiga valet ställer frågan om huruvida illusionen av att något är helt är att föredra framför den hjärtslitande insikten att något är trasigt. Kan vi glädjas åt natthimlens stjärnor trots att många av dem redan dött innan vi ser deras ljus?

Trots att jag redan vet hur alltihop kommer att sluta så låter jag Before the Storm ge mig ett hoppfullt budskap. Stjärnorna har kanske redan försvunnit, men de är vackra ändå.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Life is Strange: Before the Storm Episod 3: Hell is Empty Reviewed by - .
4.2

Utslag

84
84
En omtumlande början på slutet som gör ont och på många sätt bryter ny berättarteknisk mark.

Inlägget Life is Strange: Before the Storm Episod 3: Hell is Empty dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Aer Memories of Old fångar känslan av att bara öppna vingarna och flyga iväg, och då blir det desto jobbigare när man tvingas landa igen.

”När människor ser fåglar flyga på himlen så sägs det att de börjar längta efter att resa” berättade den titulära resenären i serien Kino’s Journey. När människor kan förvandlas till fåglar så ligger resan än närmare till hands. Då är det synd att det finns för många stopp på vägen.

Den unga kvinnan Auk lever i en värld som bokstavligt talat slitits sönder. Fastlandet har blivit öar som flyter omkring bland molnen. Här måste hon ge sig ut på en pilgrimsfärd till världens tre tempel, besöka templens gudar och laga sin omgivning. Auk är perfekt för detta åtagande då hon när som helst kan anta formen av en fågel och fritt ta sig mellan de svävande landmassor som världen består av.

Bakgrundshistorien berättas nästan uteslutande av texter på stentavlor och pappersrullar. Dessa textstycken är ofta vackert formulerade, men knappast lättförståeliga eller särskilt rättframma. Gudanamn med många konsonanter blandas friskt med olika benämningar på de släkten som tidigare befolkade världen. Samtidigt som dessa inte lyckas förmedla någon större förståelse för världen så etablerar de ändå en omisskännlig förnimmelse av att leva i en sorts postapokalyps. Aer är betydligt mer intresserat av att skapa en känsla snarare än att vara konkret.

 

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Flygturer i en vacker värld

Utvecklare

Forgotten Key

Utgivare

Daedalic Entertainment

Webb

forgottenkey.se

Cirkapris

160 kr för hela säsongen

Pegi

7 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Abzu

På väg till doktorn i Mariannelund.

De tre tempel som Auk tvingas ta sig igenom blir något av stoppklossar på vägen. Spelet ger mig vingar bara för att ta dem ifrån mig och förväntar sig att jag ska trycka på några knappar, lösa simpla pussel och ägna mig åt halvdant plattformshoppande. Speciellt dessa plattformssekvenser kan lätt bli frustrerande hinder för spelare som inte plöjt nittiotalets Nintendohoppare som Banjo-Kazooie och Donkey Kong 64. Att flyga är frigörande, förlåtande och tilltalande medan templen snarare understryker de begränsningar som Auks mänskliga form innebär. Visst belyser detta kontrasten mellan de två formerna, men detta är för ofta på bekostnad av spelkänslan. Den lilla svenska studion Forgotten Key borde ha koncentrerat sig på det underbara flygandet och bygga eventuella ”speliga” spelelement utifrån den. Spelet hade tjänat på att tona ner de flagranta Zelda-vibbarna och helhjärtat ägna sig åt atmosfäriskt upptäckande istället.

Aer är vackert, drömskt och inbjudande. Att flyga över de sargade landskapen till nyfikna toner är en fröjd, och att genskjuta ett moln innan man landar intill en gammal ruin är tillfällen som man vill stanna i länge. De styltiga sagorna om gamla gudar, och de plötsliga avbrott som varje tempelbyggnad innebär kommer tyvärr i vägen. Om spelet hade vågat hänge sig fullt ut åt upptäckandet och strössla landskapet med fler små berättelser så hade det kunnat bli så mycket mer. Aer är ett praktexempel på den gamla devisen att vägen är resans mål, och när eftertexterna rullar har jag fortfarande kvar min reslängtan.

Aer Memories of Old Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Ett vackert spel som trots många rätt inte riktigt vågar tro på sin egen förmåga och därmed vingklipper sig självt.

Inlägget Aer Memories of Old dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Telltale vågar äntligen låta DC-universumets mest eftersökta växa i sig själva.

Jag tycker synd om den grönhårige pojken som bara vill bli älskad och för första gången är jag ordentligt investerad i hur det ska gå för Bruce Wayne och hans vänner och ovänner. Tredje episoden i andra säsongen är tillfället då Telltales Batman äntligen hittar sig självt.

Jag tog mig nyligen igenom Frogwares senaste Sherlock Holmes-spel The Devil’s Daughter. Detta var på intet sätt en bedrövlig upplevelse, men berättelsen tar – speciellt mot slutet – några vändningar som är mycket svåra att försvara. Spelet placerar Sherlock i en faderskapsroll som han inte är mogen för, och hoppas att detta ska ge honom något sorts djup. Nyskrivna fall för Baker Streets bästa behöver inte försöka göra Sherlock till mer än han är. Det som behövs är underfundigt utmejslade intriger mellan offer och förövare, och uppfinningsrika sätt som brott både utförts och kan lösas. Sherlock behöver inte tampas med papparollen för att bli intressant. Han ska tampas med mordgåtor.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

En mörk bromance

Utvecklare

Telltale Games

Utgivare

Telltale Games

Webb

telltale.com/series/batman-season-2/

Cirkapris

220 kr för hela säsongen

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Guardians of the Galaxy

Milkshake-Jokern är bästa Jokern.

I Telltales Batman vill jag ha den totala motsatsen. Här måste de välkända karaktärerna placeras i situationer som kontextualiserar om vilka de är och omkullvälter gamla sanningar. John Doe – med sin bleka hy, gröna hår och breda leende – är inte Jokern. Både du och jag vet vad han kommer att bli, men i The Enemy Within så har detta ännu inte skett. Sättet som Telltale avslöjade hur de vänt på maktbalansen mellan John Doe och Harleyquinn i förra episoden var ett uppfriskande exempel på detta, och detta vidareutvecklas i avsnitt tre. Manusförfattarna har roligt tillsammans med karaktärerna. Dessa nästintill ikoniska skurkar tillåts gå utanför de ramar vi förväntar oss av dem, och här uppstår något verkligt fascinerande.

När Bruce Wayne sitter och ger Jokern relationsråd över en milkshake och en kaffe så känns det konstigt nog som att spelet verkligen kommer igång på allvar. Studion har lagt sig till med en “jag skiter i allt, men det skiter jag i”-mentalitet inför den bokstavstrogenhet som annars agerar stoppkloss för media baserad i DC-universumet. Det görs fortfarande med en djup respekt och förståelse för karaktärernas grundvalar, men samtidigt med en lekfullhet som ger hela spelserien ett sorts existensberättigande. De lättsamma lekarna med interna relationer varvas med obehagligare scener som hela tiden ökar insatsen och gör Waynes uppdrag som undercover-agent till en spännande balansgång.

Denna episod är en frisk fläkt där det märks att Telltale släppt tyglarna ytterligare, och jag kan landa i insikten att The Enemy Within kan leda fram till något annat än de flesta andra Batman-berättelser – inklusive Telltales första säsong. Min största emotionella insats ligger ändå hos Jokern. Jag vill rädda honom från sig själv, men vet fortfarande inte om det kommer att gå. Att hoppet ändå finns där är talande för hur egensinnigt spelets berättande är.

Batman: The Enemy Within – Fractured Mask Reviewed by - .
4

Utslag

80
80
När Telltale gör rätt så blir det ofta väldigt rätt, och så även när de gör Batman till sin egen på riktigt.

Inlägget Batman: The Enemy Within – Fractured Mask dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Erik Bergérus

Den komprimerade men ändå drömska berättelsen fortsätter i Life is Strange: Before the Storm.

Med första episoden bevisade Deck Nine att de förstår sig på de karaktärer och livsöden som studion fått vaka över i Dontnods frånvaro. Andra avsnittet bjuder på flera minnesvärda scener – från skrämmande drömsekvenser och via en skolföreställning till ett mycket ansträngt möte med Rachel Ambers föräldrar.

När jag återvänder till välkända platser från första spelet blir just det titulära lugnet före stormen påtagligt. Detta samtidigt som huvudpersonen Chloe redan befinner sig i sin egen storm, helt utan karta eller kompass. Jag har redan upplevt vad dessa människor är på väg mot, men jag vill ändå se mer av detta deras förflutna. De nya utvecklarna låter Arcadia Bays invånare utvecklas tillsammans, med stadig grund i det som första spelet etablerat. Samtidigt vandrar de en balansgång där de ständigt riskerar att övermytologisera sin egen värld. Origin storyn bakom Chloes rostiga pickup känns lätt som en sorts fanservice snarare än en aspekt av berättelsen som är viktig i sig. Jag kan ändå inte värja mig för den mysiga känslan jag får av att se Pompidou som valp eller av att återvända till samma skoltoalett där händelserna i första spelet påbörjades. Jag får helt enkelt acceptera det ofrånkomliga faktum att jag blivit något av ett fan.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Känslostormar och brandfara

Utvecklare

Deck Nine

Utgivare

Square Enix

Webb

lifeisstrange.com

Cirkapris

160 kr för hela säsongen

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, GeForce GTX 1070, 8 GB RAM

Kolla även in

Night in the Woods

Chloe lämnar intryck.

En av de främsta styrkorna hos viktiga-val-simulatorer som Life is Strange och Telltale-spel är hur definitivt varje beslut har känts. Även de gånger då konsekvenserna av mina val sårar någon eller orsakar en olycka så lever jag med dem. Av samma anledning drog jag mig alltid för att diskutera pågående säsonger med andra spelare. Berättelsen var min egen, den var definitiv och den hade inte kunnat utspela sig på något annat sätt. Under denna andra episod så laddar jag däremot om tidigare checkpoints två eller tre gånger. Jag är inte nöjd med utfallet av mina dialogval. På sätt och vis så “klarar” jag inte spelets utmaningar på första försöket, och vissa utfall känns objektivt sämre än andra. Chloe har inte den förmåga att resa i tiden som Max påtvingas, men som spelare besitter jag ändå denna övernaturliga kraft. Och i den här episoden använder jag den lite mer än jag egentligen velat.

Life is Strange: Before the Storm är ändå en otrolig upplevelse och det fortsätter att bevisa sin särställning som såväl nischad som mainstream spelserie. Det är få produktioner som kombinerar den relativt höga budgeten med den här sortens berättande och då ligger ett tungt ansvar på studions axlar. De påvisar dock gång på gång att de kan och jag stålsätter mig redan nu inför vad nästa och sista delen ska tvinga mig att uppleva.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Life is Strange: Before the Storm Episod 2: Brave New World Reviewed by - .
4.15

Utslag

83
83
Deck Nine fattar grejen och det är ett omtumlande nöje att få återkomma till Arcadia Bay i den nya studions sällskap.

Inlägget Life is Strange: Before the Storm Episod 2: Brave New World dök först upp på Svenska PC Gamer.