Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Seven: Days Long Gone smyger in om natten och snärjer oss med sin atmosfär, även om det inte riktigt lyckas stjäla vårt hjärta.

Jag hade varit en fullkomligt usel inbrottstjuv. Nu gjorde jag ju inte det tvivelaktiga yrkesvalet, delvis för att jag inte har nerver för det. Plus då att det känns lite kymigt att sno folks grejer. När jag pallade äpplen som barn brukade jag ringa på och be om lov först, så jag är nog inget vidare tjuvmaterial.

I spel, däremot, är jag en både flink och klåfingrig jäkel. Detta skumraskiga register får jag leva ut ganska rejält i atmosfäriska Seven: Days Long Gone, som blandar rollspel, action och smygande i en isometrisk, öppen värld.

Den fängelseö spelet utspelar sig kallas, av någon anledning, för Peh. Teriel, vår skurkaktiga protagonist, hamnar där efter en misslyckad stöt. Nu vill han bara ta sig därifrån, men för att göra det måste han navigera ett genom ett nät av intriger och interna strider mellan öns olika fraktioner.

Även om jag aldrig blir van vid att karaktärer helt utan ironi säger ”Peh” hela tiden, så sugs jag in i den här mörka, cyberpunkdoftande miljön väldigt snabbt. Själva berättelsen är ganska anonym, men världen i sig är egensinnig och distinkt, och det är ett sant nöje att upptäcka den i sin egen takt.

håller dig nämligen aldrig i handen. Spelet släpper helt sonika ner dig i Peh (seriöst, vem kom på det namnet?), och sedan är det upp till dig vad du vill göra.

Sno allt du kan

Naturligtvis finns det gott om sidouppdrag att ta sig an, och utrustning att stjäla, men även spelets mytologi och teknologi är intressant att utforska. Det finns väl inga direkt minnesvärda karaktärer, men världen i sig har personlighet nog för att täcka upp det.

Även bland fångarna finns hierarkier, med smutsiga slumområden och mäktiga och rika som lever gott och har personliga vakter. Religion spelar stor roll, där vissa ser tekniken som något gudomligt, medan andra ser den som roten till allt ont.

Mitt i allt detta smyger jag omkring och stjäl folks skräp (ofta bokstavligen sopor). Jag behöver det för att uppgradera mina vapen, nämligen. Vapen som jag ofta och gärna sticker i ryggen på jobbiga vakter. Att hamna i öppen strid ska dock undvikas till alla pris. Dels för att kontrollerna är rätt klumpiga, och dels för att vakter alltid skriker på förstärkning, och mot många fiender har man ingen chans alls.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Ett smygarspel förklätt till ett isometriskt actionrollspel i en öppen cyberpunkvärld

Utvecklare

IMGN.PRO, Fool’s Theory

Utgivare

IMGN.PRO

Webb

seven-game.com

Cirkapris

280:-

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Shadow Tactics: Blades of the Shogun

Cyberpunk var det, ja.

Tyvärr smittar de klumpiga kontrollerna även av sig när du ska klättra runt i miljöerna. För även om Teriel är vig och smidig, och i teorin kan ta sig fram över hustaken, så har han en förmåga att knäppa sig, och börja klättra när han inte ska göra det, eller vägra göra det när han borde. Spelet kräver ibland mer precision än de tröga kontrollern och den isometriska vyn tillåter.

Störst problem är dock det tekniska. Främst då buggar. Mängder och åter mängder med buggar. En del är direkt spelförstörande, och gör så att du inte kan klara vissa sidouppdrag, andra gör så att du faller igenom någon plattform och slår ihjäl dig, eller fastnar i möbler och blir mördad av jagande fiender.

Seven är ett utmanande spel, så att dö på grund av buggar gör mig fullständigt sjövild av ilska av och till. Ena stunden älskar jag spelet, och i nästa svär jag över dess blotta existens. Utöver buggarna har vi en del mindre irritationsmoment, som att Teriel knappt orkar bära någonting, medan craftingsystemet kräver att du släpar enorma mängder skrot till verktygsbänkarna.

I slutänden är det ändå värt besväret. Trots frustrationerna kan jag inte riktigt slita mig från den här fascinerande, tidsslukande stora världen. Det finns alltid något mer att stjäla, och fler ryggar att sticka dolkar i, trots allt. I nuvarande skick kräver spelet en ängels tålamod, men här finns också något fantastiskt som ofta skiner igenom den trasiga fasaden.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Karaktärsdanande kriminalitet – Nektar istället för XP

Seven har ett ovanligt karaktärssystem för ett rollspel. Det skippar helt enkelt nivåer och erfarenhetspoäng helt och hållet. Istället måste du leta upp bättre utrustning och inte minst särskilda uppgraderingschip som, tillsammans med det ovanliga ämnet nectar, kan ge dig nya förmågor. Allt från att bli osynlig några sekunder, till att skapa en skyddande energibarriär, eller skapa ett svart hål som suger in fiender.

Seven: Days Long Gone Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
I grunden ett fascinerande och originellt smygarspel, som tyvärr dras med tekniska brister.

Inlägget Seven: Days Long Gone dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

The Witcher 3 Enhanced Edition är en omfattande och ambitiös modd som gör rejäla ändringar i spelet. Den är skapad av ett gäng moddare som avskydde striderna i The Witcher 3, och ville förbättra dem. De har bland annat infört nya animationer, tagit bort autotarget-systemet och lagt till nya sätt att parera. Poise är ett nytt inslag också, vilket reglerar hur stadig du är. Geralt kan också kontrollera räckvidden på varje sving, och individuella kroppsdelar kan nu skadas.

Läs också: The Witcher 3 moddas om till ett överlevnadsspel

Även nivåsystemet har ändrats om. Nu går inte Geralt upp i nivå, och varken utrustning eller monster har nivåer. Istället blir Geralt bättre på enskilda färdigheter genom att helt enkelt använda dem. Andra ändringar inkluderar bland annat hur alkemin fungerar, och mer aggressiva fiender. Med andra ord gör den här modden The Witcher 3 avsevärt mer utmanande. Om detta låter lockande är det bara att kolla in modden på Nexus. Du kan även kolla in filmen nedan för att få en idé om hur det funkar.

Witcher 3 Enhanced Edition – Combat Tutorial

Grab it here: https://www.nexusmods.com/witcher3/mods/2521/? Audio is shit, but I don’t get paid so whatever. I noticed a lot of people didn’t make use of the distance modifier and manual targeting properly, so here I attempt to explain why you should use it and how.

 

Inlägget The Witcher 3 Enhanced Edition modifierar striderna dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

PRV (patent- och registreringsverket) har tagit sig en titt på olika spelpatent. Stora varumärken i spelvärlden är ju, som bekant, mer än bara spelet i sig. För att skydda sina varumärken och muta in marknader tar företagen en mängd patent på sina titlar.

Ett varumärke går att skydda både för olika typer av produkter och tjänster, och i olika länder. Hur spelföretagen väljer att skydda spelets varumärke säger något om vilken marknad de har tänkt sig. Ofta skyddas varumärket för sådana produkter som går att sälja med spelnamnet på, till exempel kläder och nyckelringar, berättar Johan Nordlund jurist på PRV.

Läs också: Hårdkokta pensionärer spelar Counter-Strike

I helgen hålls Dreamhack Winter, med turneringen Nordic Championship. Det tävlas i tre spel: Rainbow Six: Siege, Starcraft 2 och Counter-Strike. PRV har tittat på hur varusmärkesregistreringarna ser ut för respektive spel, och här är resultatet:

Rainbow Six – 13 varumärken i fem länder, samt i EU.

Starcraft – 39 varumärken i 15 länder, samt i EU

Counter-Strike – 65 varumärken i 19 länder, samt i EU.

Förutom diverse spel (Rainbow Six har ju som bekant gott om spel i serien) så ingår även registreringar som troligen är tänkta för t-shirts och andra varor med spelets namn på. Just Counter-Strike har dessutom registrerat mer ovanliga saker som säkerhetstjänster, sociala tjänster och juridiska tjänster. Så med andra ord – om ni tänkt skapa ett varumärke värt miljoner är det bäst att börja skriva på patentregistreringarna redan nu.

Inlägget Stora varumärken är mer än bara spel dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

För er som inte hört talas om detta innan så var Desert Bus den mest ökända delen av det märkliga Sega CD-spelet Penn and Teller’s Smoke and Mirrors. Spelet var i princip en märklig kommentar till debatten om skadligt spelvåld som rasade då (och som aldrig slutat, egentligen), men det släpptes aldrig. Trots att det inte fått någon officiell release så har spelet kommit att få kulstämpel med tiden.

Läs också: Även virtual reality är bättre med katter

Spelet är egentligen inte särskilt anmärkningsvärt, förutom då just Desert Bus-biten. Det går helt enkelt ut på att åka buss i öknen, som titeln antyder. Twisten, eller vad man ska kalla det, är att ingenting händer. Du åker bara i snigelfart längs en tom väg – i åtta timmar. Naturligtvis behövdes en virtual reality-version av denna spelhistoriska pärla, och nu finns den tillgänglig på Steam för alla som har en arbetsdag att avvara till mördande tristess.

Game of the Year? Bara att testa själva. Spelet är helt gratis. Det kostar bara åtta timmar av ditt liv. Åtta långa, underbara ökentimmar du aldrig får tillbaka.

Nedan kan ni jämföra originalet med nyversionen. Frågan är vilken som är allra, allra bäst.

Inlägget Desert Bus får äntligen en VR-version dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Enligt Polygon ställer Bungie in sin planerade livestream av kommande Destiny 2-expansionen Curse of Osiris. Istället ska de publicera en blogg med information. Utvecklarna säger så klart inte rakt ut att detta beror på fansens irritation över senaste tidens skandaler, men det är ett rimligt antagande.

För den som missat det så har Bungie blivit påkomna med att sänka antalet erfarenhetspoäng spelare tjänar, utan att tala om det för oss. Efter att snabbt ha agerat och stängt av det här systemet kom nästa skandal som ett brev på posten. Istället för att sänka hur mycket erfarenhetspoäng vi tjänar fördubblade de istället nivån som krävs för att levla upp, vilket i princip innebär att vi är tillbaka på ruta ett igen.

Efter allt detta är fansen förståeligt nog ganska upprörda. På spelets subreddit har många ventilerat om spelets olika brister, inte bara xp-debaklet. När snöbollen väl börjar rulla är den svår att stoppa.

Läs också: Destiny 2 i blåsväder igen

 

Inlägget Bungie ställer in livestream av Destiny 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

I Football Manager 2018 handlar det inte bara om att sparka boll, utan även om att sparka tränare.

Det går inte ett år utan att jag måste slåss mot mitt Football Manager-beroende. Ända sedan jag testade det första Championship Manager-spelet på 90-talet har det varit svårt att låta bli. Men på senare år har spelen börjat likna den verkliga fotbollsvärlden lite för mycket.

Kärnan i Football Manager har alltid varit att bygga ett lag från grunden. Scouta ungdomar, värva rätt spelare, få laget att spela så bra som möjligt ihop och helst ta någon pokal av och till för att slippa få sparken. Inslag som presskonferenser kändes lite kul till en början, men den sortens sidogrejer har dels ökat, och dels har de överlag stagnerat. Just presskonferenserna har fortfarande samma text som senaste åren, vilket snabbt gör att man hoppar över dem.

För att mer spegla dagens fotbollsvärld har Sports Interactive petat lite i övergångsmarknaden, vilket mest gör att alla lag kräver fantasisummor för varenda spelare som ens har en gnutta potential. Realistiskt, kanske, men särskilt roligt är det inte i längden. Särskilt inte om du inte leder ett av de rikaste lagen.

 

Läs också: Så bra är Destiny 2

I korthet:

Vad är det?

Mer fotbollsimulation från genrens okrönte mästare, nu med drivor av divor

Utvecklare

Sports Interactive

Utgivare

Sega

Webb

footballmanager.com

Cirkapris

500 kr

Pegi

3 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Behold the Kickmen

En riktigt bra målvakt är guld värd. Det kryllar inte direkt av dem.

En annan uppdatering som känns tveksam är det så kallade Dynamics-systemet. Det innebär kort och gott att ditt fotbollslag förvandlas till en högstadieklass, med tuffa innekids och stackare som inte får vara med. Det här innebär att en stjärna kan gå och tjura för att han inte känner att han har högst status i det coolaste gänget i laget. Det gör också att du inte kan sälja vissa sämre spelare för att de råkar vara ledargestalter i omklädningsrummet, för då blir det anarki direkt och varenda spelare vänder sig emot dig. I teorin är detta något som hade kunnat vara intressant, men i praktiken blir det mest tröttsamt att behöva hålla på och dividera med gnälliga spelare över vartenda beslut. Det tar för mycket fokus från det faktiska lagbygget, och definitvit från spelet på planen och taktiska överväganden.

Apropå spelet på planen så är matchmotorn förbättrad, vilket märks. Den är fortfarande lite stel emellanåt, men det känns definitivt som ett steg framåt. Andra lovande förbättringar är den nya sjukstugan, där du får bättre koll på skador, samt ett omarbetat scoutingsystem.

Football Manager 2018 vilar fortfarande på samma gedigna grund som vanligt, och det är svårt beroendeframkallande återigen, men årets utgåva känns samtidigt onödigt tungrodd. Det omarbetade gränssnittet känns bitvis trögt och omständligt, speciellt under matcherna. Spelet tar några intressanta steg framåt, men det börjar knaka lite i fogarna under tyngden av alla konkurrerande system som inte alltid känns som om de är i harmoni med varandra.

Trots frustrationer är det som vanligt svårt att sluta spela, men risken finns att Sports Interactive är på väg att tappa bollen.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Football Manager 2018 Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Fortfarande gediget, men lite för mycket fokus på gnälliga spelare och för lite på taktik.

Inlägget Football Manager 2018 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

För att ta sig framåt blickar Call of Duty: WW2 bakåt, men fastnar i skyttegravarnas lervälling.

Andra världskriget är ständigt och oändligt fascinerande. Och skrämmande, förstås. Call of Duty gjorde en gång ett seriöst försök att skildra krigets kaos, vilket kan vara lätt att glömma bort efter otaliga uppföljare som rört sig allt längre bort från leriga, kaotiska slagfält – ända ut i rymden. Men nu är det dags för serien att gå tillbaka till sina rötter för att försöka hitta sin själ igen.

Det är dock svårt att återfå något som gått förlorat, och det känns som om Call of Duty tappat livsgnistan. Att helt enkelt försöka upprepa gamla bedrifter är ett vanskligt sätt att försöka återupprätta sin forna storhet, och i Call of Duty: WW2 träffar hamnar utvecklarna snett.

Där första Call of Duty kändes nytt, rått och autentiskt när det slog ner som en bomb och granatchockade spelvärlden, är CoD: WW2 bara en parad av klichéer. Berättelsen är närmast parodiskt oinspirerad. Jag har i grunden inget emot att hylla krigets hjältar, och deras insats för att besegra nazismen, men i CoD: WW2 känns det inte genuint. Det känns som en tom, ytlig pose. Det gör verkligen inte kriget, och de som stred i det, rättvisa. Särskilt som utvecklarna, trots överdrivna actionscener, gör visst anspråk på realism.

Läs också: Så bra är Destiny 2

I korthet:

Vad är det?

Call of Duty återvänder till sina rötter i andra världskriget

Utvecklare

Sledgehammer, Raven

Utgivare

Activision

Webb

callofduty.com

Cirkapris

570 kr

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Battlefield 1, 92 %

Så klart får du skjuta ner flygplan också. Mer än en gång, för säkerhets skull.

Call of Duty är en i grunden slipad serie vid det här laget, med snabb action och påkostade produktionsvärden. Spelet låter och ser autentiskt ut – på ytan. Det är bara det att karaktärerna är totalt ointressanta, inte minst huvudkaraktären själv med sin löjeväckande bakgrundshistoria om en bror som blir biten av en varg. Det blir omöjligt att forma någon form av känslomässigt band till det som sker, vilket gör det pompösa narrativet pinsamt – särskilt mot slutet när vi förväntas ta spektaklet på största möjliga allvar.

Grus i maskineriet

Tyvärr går det inte heller att bara ignorera inramningen och storyn och bara gotta sig åt spelmekaniken. Det är inte nödvändigtvis dåligt, men allt känns lite för bekant. CoD: WW2 upprepar inte bara tidigare spel i serien – det upprepar sig själv. Jag orkade inte ens räkna antalet gånger som huvudkaraktären kastas bakåt av en skriptad explosion, varpå man stapplar runt en stund med ringande öron och dimmig syn. Det duger inte att helt enkelt fortsätta att kopiera den där inledningsscenen i Saving Private Ryan idag. Vi har både sett och spelat den flera gånger redan. Och dessutom i bättre utförande än här.

Dessutom lider pc-versionen av buggar och kontroller som känns anpassade för konsol snarare än mus och tangentbord. De hemska qte-sekvenserna är till exempel ett smärre elände med mus. Jag fick koppla in en handkontroll i ren frustration vid ett tillfälle, bara för att ta mig förbi en tröttsam scen. Flera gånger har jag fått börja om uppdrag på grund av jobbiga grafikbuggar, och ibland fastnar karaktärerna (AI:n är inte genial, direkt) i objekt vilket kan leda till att man inte kan komma vidare. Det ger inte direkt ett stabilt intryck.

Som bäst är WW2 i multiplayer. Hela grejen med lootcrates i det illa implementerade hubområdet (en sämre variant av Destiny 2-huben) känns smaklöst och billigt, förstås. Men utöver det är det samma snabba, intensiva multiplayer som man kan förvänta sig. På gott och ont, förstås. Om du tröttnat på formeln lär inte WW2 övertyga dig att återvända.

Zombieläget känns tyvärr ganska tamt, om än något mer engagerande än i Infinite Warfare. Det har förvisso en skönt kuslig, vintrig atmosfär som åtminstone gör det visuellt mysigt – men även här är allt så bekant att jag ibland känner behovet att dubbelkolla så att jag verkligen spelar ett nytt spel.

Det finns ett stabilt actionspel i grunden här – men slutresultatet är en lervälling av klichéer och trötta upprepningar. Call of Duty förlorar kriget mot sig självt.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn


Tre bättre andra världskrigs-skildringar

För dig som vill ha något mer unikt än Call of Dutys tillrättalagda gestaltning.

Maus
En prisvinnande serieroman där Art Spiegelman återger historien om hur hans föräldrar överlevde förintelsen. Enormt gripande.

Den tunna röda linjen
En film av den visuella poeten Terrence Malick, och en mer abstrakt skildring av krigets vansinne som lyckas handla mer om liv än om död.

Wolfenstein: The New Order
Både ett roligt och absurt överdrivet actionspel och en smart hyllning av motstånd mot ondskan.

Call of Duty: WW2 Reviewed by - .
3

Utslag

60
60
Kampanjen pendlar mellan ointressant och pinsam, men multiplayerdelen har fortfarande visst värde.

Inlägget Call of Duty: WW2 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Ganska exakt vad man kan förvänta sig, på gott och ont.

Jag har följt South Park sedan starten för en smärre evighet sedan. Det har hunnit bli mer än 20 säsonger, och vid det här laget har väl serien gått från att vara en upprörande rebell till att vara en institution. Förvisso en institution som svär, förolämpar alla och vägrar sluta tycka att pruttar är det roligaste som finns, men ändå.

South Park: Stick of Truth var mer lyckat som fanservice än som rollspel, men underhållande var det – även om vi snarare matades med referenser och bekanta skämt snarare än något nytt. Men som ett långt, interaktivt avsnitt av South Park funkade det utmärkt.

I uppföljaren byter man fokus från fantasy till superhjältar som den övergripande tematiken. Istället för magier och svärd slåss man nu med superkrafter och klär sig i fantastiska, hemmasnickrade trikåer. Jag är nog knappast ensam om att vara en aning less på superhjältar vid det här laget, men glädjande nog kretsar inte spelets humor kring det, utan är mest en grund från vilken storyn och skämten snabbt spretar iväg åt alla möjliga och omöjliga håll.

Premissen är, precis som i förra spelet, att barnen i South Park splittrats i två krigande grupperingar. Den här gången handlar det om att de har olika idéer om hur de ska tjäna miljarder på filmrättigheterna till sina superhjältar. Utifrån detta ganska banala predikament hamnar du i allsköns absurda situationer som allt som oftast har ganska lite med varandra att göra egentligen. Det är mest en serie dumheter som avlöser varandra – vilket är helt okej för mig. South Park är alltid som bäst när det bara hänger sig fullt ut åt att vara skönt befängt.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Förutsägbar uppföljare till The Stick of Truth

Utvecklare

Ubisoft San Fransisco

Utgivare

Ubisoft

Webb

southpark.ubisoft.com

Cirkapris

570 kr

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

South Park: The Stick of Truth

Polisen är lika pålitlig som man kan tänka sig.

Det mesta känns igen från Stick of Truth, på gott och ont. Det är fortfarande underhållande att utforska staden, och karaktärerna är roliga, men spelmässigt är det ganska skakigt. Striderna har förvisso fördjupats en aning. Du måste nu tänka på placering, och det går att mixtra ganska mycket med vilken uppsättning specialförmågor du vill ha. Samtidigt är karaktärssystemet väldigt tunt, styrs av att du skaffar olika artefakter som ger dig de bonusar du vill ha. Vill du vara en tank utrustar du dig med närstridsförmågor, och artefakter som ger dig mer hälsa och styrka, till exempel. Det hela är extremt simpelt, och striderna är i regel väldigt enkla.

Ibland kommer det bossfighter med unika mekaniker som gör det lite mer intressant, dock, och jämfört med förra spelet är det ändå ett steg framåt. Värre är uppdragsdesignen, som inte utvecklats nämnvärt. Allting handlar om fetch quests, och de är ofta onödigt utdragna och omständliga, inte minst eftersom du måste använda tidsödande specialförmågor för att ta dig förbi samma typ av hinder om och om igen. Det blir extremt frustrerande att lösa exakt samma pussel tio gånger på kort tid, och se samma animation varenda gång.

Jag uppskattar fortfarande min tid i South Park, helt enkelt för att det är underhållande att hänga med Cartman, Butters, Kyle, Stan, Craig, Tweek och alla andra mer eller mindre dysfunktionella stollar i staden. Det är dock en smärre skandal att Randy är med så förtvivlat lite i spelet.

Visst är nyhetens behag borta den här gången, och manus är inte lika roligt. Jämfört med första spelet, som i mångt och mycket var ett best of South Park-fanservicekollage av referenser, känns det dock som om utvecklarna förlitar sig lite mindre på nostalgi den här gången.

Trots vissa irritationsmoment och en allmän känsla av upprepning så är det kul nog för att jag ska orka vidare trots upprepningar och frustrerande uppdragsdesign. Det är främst ett spel för inbitna fans av serien, snarare än något för gemene rollspelsfantast. Framför allt är det ett spel för vuxna människor som fortfarande skrattar åt pruttar.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn


Hjältemod

South Park: The Fractured but Whole har en ganska gedigen uppsättning hjältar att interagera med. Här är några av dem.

[/three_fourth]

Call Girl

Namnet är en tämligen trött vits, men Wendy är en kraftfull hjälte som använder social media och trollande för att sätta skräck i hennes motståndare.

Captain Diabetes

Scott använder den enorma, inneboende kraften i sin diabetes skaffa sig en enorm råstyrka. Som Hulken, ungefär, fast mer älskvärd.

Professor Timothy

Timmy gillar att jävlas med Cartman genom att läsa hans tankar. I strid kan han dessutom ta över motståndarnas sinnen.

[/three_fourth]

South Park: The Fractured But Whole Reviewed by - .
3.65

Utslag

73
73
Träffsäker South Park-gestaltning, men också ett simpelt och repetitivt rollspel.

Inlägget South Park: The Fractured But Whole dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

En alldeles fantastiskt bra arkadshooter som dessutom råkar se ut som en bortglömd animerad film från 30-talet.

Jag testade Cuphead redan för två år sedan, på Gamescom. Till synes har inte så mycket hänt sedan dess – spelet har alltid sett bedårande ut, från första stund. Men utvecklarna har uppenbarligen använt tiden till att putsa till spelets många bossar för att skapa en lika hårslitande svår som beroendeframkallande charmig spelupplevelse.

Cuphead må se ut som ett gulligt plattformsspel, men i själva verket är det en gullig, benhård arkadshooter. I centrum står bossarna – faktum är att majoriteten av spelets banor består av endast en bossfight. Det finns några plattformsbanor här och där också, men de är mest till för att ge spelaren en chans att tjäna mynt att köpa extra förmågor för. De banorna kan du till och med skippa om du så vill. Det är bossarna som måste sänkas för att du ska komma vidare.

Storyn är nämligen den att Cuphead förlorat på djävulens kasino (ja, det är bokstavligen djävulen). För att slippa hamna i helvetet måste han och Mughead (vars huvud dock också är en kopp) samla in ett antal själar som är skyldig djävulen pengar.

Det kan tyckas lågt av sötnosen Cuphead att besegra diverse varelser för att sno deras själar – bara för att slippa undan sin egen skuld – men en kopp gör vad en kopp måste göra. Bossarna är inte pigga på att lämna ifrån sig sina själva, och varje batalj har så klart flera faser. På första försöket ska man vara glad om man tar sig förbi första fasen, men ju mer du nöter en boss, desto mer börjar det släppa. Cuphead handlar om att lära sig mönster och navigera kulregn med millimeterprecision. Och lyssna på jazz.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

En klassisk arkadshooter utklädd till animerad film från 30-talet

Utvecklare

Studio MDHR

Utgivare

Studio MDHR

Webb

cupheadgame.com

Cirkapris

185 kr

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Metal Slug 3

Lita aldrig på en psykotisk morot.

De flesta banor är av plattformsvarianten där du hoppar, skjuter och kastar dig ur vägen för projektiler. Men det finns också flygbanor där du hoppar in i ett flygplan för en gammal hederlig shoot ’em up-strid. Det är varierat, fyndigt och förbaskat kul. Ännu mer så om du kör co-op med en kompis.

Det är väldigt klassiskt på flera sätt, både som ett hektiskt arkadspel och som audiovisuell hyllning till 30-talets animerade kortfilmer. Till skillnad från många gamla arkadspel, vars huvudsakliga uppgift var att sno dina mynt, är dock Cuphead till största delen rättvist och välbalanserat. Det känns aldrig omöjligt, om än väldigt utmanande. Någon enstaka boss känns mer frustrerande än rolig, men för det allra mesta är Cuphead bara väldigt roligt. Jag svär och skriker i frustration över mitt tjugonde dödsfall på samma ställe, men jag vill samtidigt bara fortsätta. Spelet är väldigt bra på att väcka den där revanschlustan i en. Efter några misslyckade försök på en boss blir det närmast personligt. Man ska bara ha det där jobbiga kräkets själ. Kanske kan man säga att Cuphead väcker djävulen i en. Jag väljer att se det som en bra sak.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Den här järnjätten kan man inte bli kompis med.

Cuphead Reviewed by - .
4.25

Utslag

85
85
Estetiken är bara en del av Cupheads charm. Det är också ett väldigt roligt arkadspel av den gamla skolan.

Inlägget Cuphead dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Gå i någon annans fantasyskor i Divinity: Original Sin 2, en mäktig uppföljare som sätter rollspelandet i fokus.

Jag brinner. Utöver det är jag också sjuk, förgiftad, blind och jag står i en stor pöl av mitt eget blod – som dessutom är elektrifierat. Kanske är det mitt eget fel som sturskt muckade gräl med ett fort fullt med väldigt arga galningar. Fast ur deras synpunkt är det väl jag som är galningen, och just här och nu är jag nog benägen att ge dem rätt.

Divinity: Original Sin 2 är inte alltid så himla lätt, även för den som spelat rollspel i datorform sedan 80-talet. Förutom att ta rätt beslut i varje given strid gäller det också att bygga en dynamisk grupp hjältar som kan samarbeta för att kunna klösa sig ur kniviga situationer. Annars blir det som jag beskriver ovan – du dör i en stor, väldigt stor, pöl av ditt eget blod.

Det är dock inte utmaningen som får Divinity: Original Sin 2 att sticka ut – det är snarare något som hör genren till. Klassiska rollspel av det här snittet förväntas ha lite tuggmotstånd. Istället är det just spelets fokus på rollspelande som verkligen får mig att fastna. Även föregångaren hade utmärkta system att leka med, men ganska trista karaktärer, ointressant story och bitvis ganska hemsk dialog. Det var fortfarande ett bra spel, men i Original Sin 2 är helheten så mycket starkare.

Nu innebär rollspelandet inte bara val av färdigheter, ras och utrustning. Tack vare det finurliga origin-systemet kan du spela som en av de färdigskapade karaktärerna för en mer involverande och personlig berättelse. Men även om du väljer att skapa din egen karaktär helt från grunden kan du forma denne genom dina handlingar och dialogval.

Läs också: 10 lovande Steam-spel du förmodligen missat

I korthet:

Vad är det?

Ett sanslöst imponerande rollspel som är både klassiskt och nytt på samma gång

Utvecklare

Larian Studios

Utgivare

Larian Studios

Webb

divinity.game

Cirkapris

430 kr

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Pillars of Eternity

Mot nya äventyr.

Original Sin 2 har helt enkelt enormt mycket mer karaktär än första spelet, även om grunden är mestadels intakt. Det kryllar av mysterier att lösa, npc:er att lära känna och fiender att slåss mot. Trivsamt nog är det få dussinstrider, och varje fight känns utmanande – särskilt om du kör på någon av de elakare svårighetsgraderna.

Något som definitivt ökar möjligheterna till rollspelande är att du kan spela med tre kompisar, där ni är en karaktär var. Detta gör att Original Sin 2 kommer väldigt nära papper- och penna-rollspel, där ni har en enorm frihet att spela ganska precis som ni vill. Ni behöver inte alls äventyra tillsammans hela tiden, och ibland tvingas ni till och med isär och måste lura ut ett sätt att hitta varandra igen. Till exempel kan en karaktär åka i fängelse, medan de andra antingen kan försöka ta sig in och hjälpa personen att fly – eller helt enkelt fortsätta som om inget hade hänt och låta stackaren klara sig själv.

Det här kan garanterat leda till både tajta samarbeten, och anarkistiskt kaos – precis som när man spelar just papper- och penna-rollspel och folk drar åt olika håll och vill olika saker. Det gör spelet oförutsägbart och överraskande.

Divinity: Original Sin 2 målar upp en färgstark och involverande värld full med historier att upptäcka och intrikata spelsystem att bemästra. Det går verkligen att skräddarsy sin grupp hjältar precis som man vill ha dem, vad gäller färdigheter och vilken roll de ska ha i striderna.

Det enda som egentligen hotar att störa spelarnas sinnesfrid är, som så ofta med rollspel, buggar. För min del var råkade jag ut för att flera av sidouppdragen räknades som misslyckade trots att jag klarat dem. Jag är dock beredd att ha överseende med några, förhoppningsvis tillfälliga, tekniska brister vid lanseringen av ett så här ambitiöst spel. I princip alla stora, klassiska rollspel har varit nedlusade med buggar vid sina releaser, trots allt.

Det är helt enkelt värt att ta en och annan smäll för att få uppleva det fantastiska äventyr som Divinity: Original Sin 2 bjuder på. Även om det slutar med att du dör i en pöl av ditt eget blod.

Läs också: De bästa grafikkorten

Vem är du, egentligen?

Ditt val av bakgrund och ras påverkar hur folk ser på dig i Divinity: Original Sin 2. Här är några exempel.


Lizard
Ödlorna är helt övertygade om sin egen överlägsenhet, och anser att andra raser bör vara tacksamma om de får vara deras slavar. Inte alltid så populärt.

Elf
Alverna kan äta likdelar för att ta del av personens minnen. Inte den mjuka, väna sortens alver – helt enkelt. Kan stöta bort individer som är mer kräsna med vad de äter.

Undead
De odöda kan inte vistas bland folk för de skrämmer slag på dem med sina skelettansikten. De kan dock skala av ansikten på lik och göra masker av dem. Behändigt.

Divinity: Original Sin 2 Reviewed by - .
4.5

Utslag

90
90
En makalöst ambitiös och storartad uppföljare som gör allting bättre än föregångaren.

Inlägget Divinity: Original Sin 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.