Svenska PC Gamer Joakim Kilman

En god grundidé bär Ancestors Legacy en bit, om än inte hela vägen till seger.

Den som drömt om ett Company of Heroes fast med vikingar och riddare får nog ta och drömma lite till. Ancestors Legacy kommer ganska nära, för all del, men saknar det där riktiga drivet och strategiska variationen för att erövra slagfältet och till fullo resa sig över sin snustorra inramning.

Realtidsstrategi är en lurig genre, och kanske är den mer subjektiv än andra former av strategi. Det känns i alla fall så när fans av olika spelserier krigar om vilket spel som egentligen regerar på slagfältet. Ancestors Legacy har en lovande premiss, med sin historiska detaljrikedom och fyra olika fraktioner som gillar att klyva varandras skallar med stora yxor. Vi får leka med vikingar, slaver, anglosaxare och germaner i det kaos som var den tidiga medeltiden. Den som spelat medeltidsrollspelet Kingdom Come nyligen lär känna igen en del i spelet.

De olika fraktionerna har sina styrkor och svagheter, som sig bör. Vikingarna är till exempel experter på närstrid. Det här ger, i alla fall på pappret, viss variation. Under spelets gång blir det dock allt mer tydligt att striderna emellanåt tenderar att urarta i ganska tröttsamma uthållighetskrig, där AI:n pumpar ut samma enheter i en aldrig sinande ström, snabbare än dina relativt sävliga trupper hinna hugga ner dem.

Läs också: Lek Caesar i kommande strategispelet Imperator: Rome

I korthet:

Vad är det?

Realtidsstrategi där vikingar tampas med anglosaxare och germaner på medeltiden

Utvecklare

Destructive Creations

Utgivare

1C Company

Webb

destructivecreations.pl/ancestors-legacy

Cirkapris

390:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Company of Heroes

Zoomar du in på striderna är det ofta en gröt av kött, blod och vevande tillhyggen.

Ancestors Legacy har ett makligt tempo i bataljerna, och fokus på smart hantering av få trupper, där flankering och matchande av rätt enheter är viktigt. Vissa enheter har specialförmågor du kan aktivera med jämna mellanrum, men även där känns nivån av strategi begränsad jämfört med spel som Company of Heroes och Dawn of War 2.

Skitnödiga arslen

Kampanjen är uppdelad på de fyra fraktionerna, och försöker ge lite historisk flärd till det hela. Men det lyckas inget vidare – delvis för att skådespeleriet är direkt tragiskt uselt. Skådisarna anstränger sig så hårt för att låta som hårda krigare att de glömmer bort att betona orden korrekt. Resultatet blir att det låter som om de inte begriper vad fan de säger. Det blir också en aning tröttsamt att spela som rövhål hela tiden, historiskt korrekt eller ej. Om de plundrande mördarna och förtryckarsnobbarna hade någon sorts förmildrande charm hade det varit en sak, men nu blir de bara illa spelade idioter. För min del får de gärna bli slaktade på slagfältet.

Jag låter förmodligen mer kritisk än jag är här, men det är för att de många bristerna i spelet frustrerar mig så mycket när spelet ändå är så nära att träffa något riktigt bra. Ancestors Legacy är ett gediget och kompetent spel i grunden, och den som är mer förlåtande gentemot bristerna i inramning och balansering kan säkert finna många timmar av strategiska yxstrider här – inte minst i multiplayer. Det är inget nederlag, men med alla brister är det kanske något av en pyrrhusseger i längden.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Ancestors Legacy Reviewed by - .
3.45

Review Overview

69%
69%
Kompetent vikingastrategi som inte till fullo tar till vara på sin potential.

Inlägget Ancestors Legacy dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Blodsugande rollspelet Vampyr lyckas inte riktigt sätta tänderna i en, men har ändå viss dragningskraft.

Vissa dagar är bättre än andra. Jonathan Reid har en dålig dag. För det första är han död, och vaknar upp i en hög stinkande lik med en outhärdlig törst efter blod. Sedan råkar han döda sin egen syster, och blir jagad av arga vampyrjägare. Men just som det ser som sämst ut får han jobb på ett sjukhus, och därmed tillgång smaskiga, hjälplösa patienter.

Vampyr fortsätter Dontnods trend att kasta sig handlöst mellan genrerna. Att ens ge sig på att skapa ett gammaldags gotiskt skräckrollspel, komplett med pompösa repliker och teatrala utbrott, är modigt på gränsen till vansinne.

Den som vill ta vampyrläkaren Jonathan Reids eskapader i ett becksvart, regnigt London på allvar kan nog bli förfärad av Vampyr. Men om du tar spelet som om det vore en gammal risig b-film som går mitt i natten på någon obskyr kanal så har det visst underhållningsvärde.

Skakig dramatik

Doktor Reid är en förnumstig, självupptagen emotönt som ägnar mycket tid på att peka finger åt andra, samtidigt som han slaktar folk på löpande band. Men han roar mig, inte minst när han med så mycket patos och så stora ord han orkar frammana konstaterar att han är sugen på blod.

Storyn är uppbyggd som ett mysterium. Året är 1918, och en epidemi härjar i London. Ditt jobb är att ta reda på dels vem som gjorde dig till vampyr, och dels vad som orsakar smittan och kaoset som rasar på gatorna. Det hela leder till förväntade förvecklingar med tragiska öden, svulstig kärlek och dramatik. Det är dock väldigt svårt att ta något på allvar, trots den effektiva och täta atmosfären som skapas av de mörka, dimmiga, skitiga miljöerna. Dontnod försöker referera till dåtida saker som suffragetternas kamp för jämlikhet, men de skrapar bara på ytan och det är tydligt att de inte har något att säga – även om spelet försöker få det att låta som om det har det.

Läs också: Dark Devotion är ett nytt Dark Souls-doftande actionrollspel

I korthet:

Vad är det?

Ett rollspel om vampyrer, som tar avstamp i gammaldags, gotiska skräcktraditioner

Utvecklare

Dontnod

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

vampyr-game.com

Cirkapris

450:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Vampire: The Masquerade – Bloodlines

Den här doktorn tar sitt teatrala kall på allvar.

Som rollspel betraktat är det också ojämnt. Konceptet bygger på att du får ganska lite erfarenhetspoäng för att utföra uppdrag och bota patienter, och inga alls av att döda dussinfiender. Istället måste du avgöra vilka av invånarna i staden du vill ”omfamna” (läs: döda och dricka blod). Ju fler uppdrag du gjort åt dem (i praktiken ju mer information du funnit om dem) och ju friskare de är – desto smaskigare är de och ger då mer erfarenhetspoäng. Det är en ganska kul idé, men sättet det genomförs blir ganska repetitivt. Inga av sidouppdragen och sidohistorierna leder någon vart. Du bara tar reda på en massa detaljer om folk, botar dem, och springer ärenden åt dem. Sedan är det klart och du kan antingen låta dem vara eller dricka deras blod. Om du dödar dem får det konsekvenser på olika sätt, främst genom att kaosnivån i deras bostadsområde höjs, men på det stora hela känns det ganska tunt när du knäckt koden.

Slåss och sug blod

Striderna bygger på en solid grund, men även där blir det repetitivt och tjatigt efter ett tag. Du spenderar blod för att använda olika specialförmågor i strider, och behöver av och till paralysera motståndarna för att suga ur nytt blod. Detta gör i längden att det hela känns ganska omständligt och utdraget – särskilt som striderna är ganska enkla även om du ligger ett antal nivåer under motståndaren.

Vampyr verkar förtvivlat gärna vilja vara ett Vampire: The Masquerade – Bloodlines, fast med dialog mer i linje med gamla svartvita, gotiska skräckisar. Det lyckas dock inte leva upp till sina förebilder, helt enkelt för att det saknar finess i detaljerna. Dialogen blir inte dramatisk och klassiskt teatral, den blir löjlig. Men även underhållande i alla sin märkliga brist på prakt. Vampyr är ett ganska skakigt rollspel, både tekniskt och narrativt, men som en stunds säregen b-underhållning har det ändå något att erbjuda, för den som uppskattar sådant. Var bara beredd på att ta det goda med det onda, för Vampyr räds inte för att suga emellanåt.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Några minuter senare hade den här snubben inget blod kvar.

Tre andra klassiska monster som förtjänar rollspel

Mumien
Jag hade inte tackat nej till att vandra runt i bandage och få förbanna snorkiga arkeologer som försöker stjäla min skit.

Frankensteins monster
Nog vore det underhållande med ett rollspel där du får spela som den där klassiska varianten av Frankensteins monstruösa skapelse, så som den gestaltades av Bela Lugosi.

Fiskmonstret från Svarta Lagunen
Det där gummiaktiga fiskmonstret från Creature from the Black Lagoon blir ofta förbisett. Men vad fasen, ett rollspel där du får dra ner offer i vattnet låter ju grymt.

Vampyr Reviewed by - .
3.4

Utslag

68%
68%
Atmosfäriskt, egensinnigt och väldigt ojämnt vampyrrollspel med bättre idéer än genomförande.

Inlägget Vampyr dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Offra din egen förstfödda i Smoke and Sacrifice, ett rollspel om överlevnad, förtryck och väldigt tveksamma matrecept.

Det finns filmer och spel som gör mig illa till mods utan att jag riktigt förstår varför. Flugan 2 fick mig ur balans som barn, inte för att den var så otäck (även om en jättefluga smälter ansiktet av folk), utan för att atmosfären kändes konstig och fel. Den gamla ostfesten Flash Gordon gjorde mig extremt illa till mods med sin bisarra estetik och märkliga världsbygge. Det egensinniga rollspelet Smoke and Sacrifice ger mig liknande obehagskänslor.

Vid första anblick ser spelet ut som en mörkare, mer surrealistisk variant av Don’t Starve. Och visst har Smoke and Sacrifice lånat vissa element från överlevnadsgenren, som vikten av crafting och att laga mat – men i grund och botten är detta mer av ett rollspelsäventyr med metroidvania-inslag. För att kunna färdas till vissa delar av kartan behöver du nämligen rätt utrustning för att inte frysa ihjäl, brinna upp eller bli elektrifierad.

I korthet:

Vad är det?

En blandning mellan överlevnadsspel och rollspel, med en distinkt estetik.

Utvecklare

Solar Sail Games

Utgivare

Curve Digital

Webb

curve-digital.com

Cirkapris

Ej fastställt

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5-7600k, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Don’t Starve

Det börjar muntert, med att du offrar ditt eget barn till ett mekaniskt träd.

Offra mera

Det hela börjar med att du offrar din förstfödde son. Alla i byn är glada, och detta offer anses vara en ynnest och ett privilegium. Som den ömma moder du är lyder du översteprästerna som bedyrar hur viktigt offret är för mänsklighetens fortlevnad. Barnet läggs i en märklig maskin, och sedan är det borta.

Efter ett antal år bestämmer du dig för att söka efter ditt barn, och hamnar i en märklig undervärld. Det är en djupt obehaglig värld, vars säregna atmosfär kryper under huden på mig på ett sätt som är svårt att förklara. Men jag gillar det.

Spelets främsta förtjänst är just estetiken och atmosfären. Den sargade, trasiga världen är intressant att utforska, även om det kan kännas en aning löst i kanten emellanåt.  Uppdragsdesignen är simpel, och består mest av fetch quests och samlande för att bygga nya vapen och bättre utrustning.

Tyvärr är spelet också något begränsat. Striderna är ganska stela och ospännande, och att byta skor hela tiden för att inte förfrysa eller bränna sig om fötterna blir mest tradigt i längden. Att laga mat är nödvändigt, inte på grund av svält, utan för att du behöver läka dig konstant då det kryllar av fiender överallt. Smoke and Sacrifice är dock inte särskilt svårt, då det är ganska lätt att samla på sig ett lager av maträtter (som alla ser obehagligt äckliga ut), och även de större fienderna besegras enklast genom att hamra på attackknappen tills de faller sönder i kött och likdelar du kan bygga prylar av.

Smoke and Sacrifice hade mått bra av lite mer variation, för det idoga samlandet och uppgraderandet blir ganska förutsägbart efter ett tag. Det är ändå värt en titt tack vare den märkvärdiga atmosfären och världsbygget som till syvende och sist får spelet att sticka ut och dröja sig kvar i mitt medvetande. Det får mig att må lite illa, fast på ett bra sätt.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Smoke and Sacrifice Reviewed by - .
3.5

Review Overview

70%
70%
Säregen atmosfär och estetik i ett något ojämnt rollspel som fokuserar på samlande och crafting.

Inlägget Smoke and Sacrifice dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Dödliga virus hindrar inte karaktärerna i peka- och klicka-äventyret Unforeseen Incidents från att vara ytterst charmerande.

Numera blir jag närmast förvånad när ett peka- och klicka-äventyr innehåller mer komplexa pussel än ”använd nyckeln på dörren”. Få utvecklare vågar låta spelare köra fast, och tvinga dem att tänka efter eller experimentera sig fram. Unforeseen Incidents är dock ett trivsamt äventyrsspel som inte drar sig för att bre på med pusslen.

Harper Pendrell är vad vissa skulle kalla en loser. Men han trivs utmärkt med det. Blotta tanken på att ha ambitioner ger honom rysningar, och han vill mest pilla med sina teknikprylar och hjälpa lokalbefolkningen med reparationer då och då för att få pengar till hyra.

En dag hittar han en döende kvinna på marken. Hon ger honom ett brev, och en varning, innan ett par män i skyddsdräkter kommer och hämtar henne. Det luktar konspiration lång väg, naturligtvis. För Harper handlar mysteriet till en början mer om att han blir skraj och vill ta reda på om han behöver lämna staden eller inte. Men ju mer indragen han blir, desto mer bestämd blir han att gå till botten med det hela.

I korthet:

Vad är det?

Ett underhållande äventyr med en personlig och sympatisk estetik

Utvecklare

Backwoods Entertainment, Application Systems Heidelberg

Utgivare

Application Systems Heidelberg

Webb

unforeseen-incidents.com

Cirkapris

190:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Puzzle Agent

Harper är en vilsen person som helst inte tänker för mycket.

Intrigen kretsar kring ett dödligt virus, men även om det faktiskt dör väldigt många människor så är tonen nästan genomgående lättsam och full av distans. Inte minst för att Harper själv är en väldigt tillbakalutad typ. Han är ganska feg, lite lagom korkad och allmänt vilsen – men han är också rättskaffens. På flera vis påminner han om kära gamla Guybrush Threepwood från Monkey Island-spelen. Det är samma mix av dryga kommentarer, misslyckanden och motvilligt hjältemod som driver på Harpers berättelse.

Fyndig dialog och klassiska pussel

Berättelsen som sådan saknar tyvärr driv, och upplösningen känns rejält tam (även om jag gillar den allra sista slutklämmen, med en sista känga åt vår stackars protagonist). Men Unforeseen Incidents väger upp den bristen med älskvärda karaktärer, bitvis riktigt fyndig dialog och massor med ganska kluriga pussel som ibland kräver att du är uppmärksam både på miljöerna och vad folk säger. För det allra mesta handlar det inte heller om anti-logiska pussel som att göra mustascher av katthår och sirap (Gabriel Knight, du blir aldrig förlåten för den), utan om genomtänkta och klassiska äventyrspussel. Det finns några frustrerande partier, som där du behöver springa omkring och notera saker i miljön, eller samla på dig allsköns skrot man inte kunde plocka upp innan. Överlag är dock pusslen ett av spelets starkaste kort tillsammans med karaktärerna och den allmänt sympatiska tonen.

Allra bäst är kanske det visuella. Spelets estetik har en fint handmålad känsla, och både miljöer och karaktärer är distinkta och välgjorda. Det hela påminner mig lite om Puzzle Agent, om än med en helt annan atmosfär än i det spelet. Unforeseen Incidents må vara opolerat här och var – men det har en väldigt smittande charm.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Unforeseen Incidents Reviewed by - .
3.75

Utslag

75%
75%
Sköna karaktärer, charmig dialog och kluriga pussel väger upp för en lättviktig intrig.

Inlägget Unforeseen Incidents dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Piska upp en sandstorm i småcharmiga men repetitiva actionspelet City of Brass, som räcker en natt snarare än tusen.

Inget slår en behaglig semesterresa till en vacker plats. Sol, palmer, het sand och arga skelett som vill hugga en i småbitar. I City of Brass, ett roguelite-äventyr som inspireras av arabiska folksagor, är det mindre semester och mer kamp på liv och död. Tyvärr får spelet också sand i skorna, och vi vet alla hur störigt det är.

I utvecklingsteamet finns folk som jobbade på de första två Bioshock-spelen, men det är dumt att dra för stora växlar på det, för City of Brass är något helt annat. Här finns inget smart manus eller sprudlande nivådesign. Istället spelar du som en tjuv och ska sno grejer på tolv processuellt genererade nivåer, beväpnad med ett svärd och en behändig piska. I mångt och mycket är det en förstapersonsvariant av Spelunky, fast inte alls lika bra.

Det känns som om roguelite-konceptet med genererade banor inte funkar lika bra i 3D-spel som i 2D-plattformare. City of Brass är ett spel som, likt Strafe, har goda idéer men faller på sitt genomförande. Det är helt enkelt på tok för repetitivt att traggla sig igenom närmast identiska banor om och om igen, som helt saknar skarp bandesign.

Konstant bestraffande

Till exempel kan du använda piskan för att svinga dig fram på särskilda platser, men utan välplanerad bandesign blir detta ett i mångt och mycket poänglöst system som du sällan har anledning att bry dig om. De irriterande och konstanta fällorna strösslas ut överallt, och tenderar att placera sig vid dörröppningar. De är inte så svåra att upptäcka egentligen, men eftersom de är överallt missar man ändå några med jämna mellanrum. Variationen i miljöerna är ganska klen den också, med fyra olika varianter fördelade på tolv banor. Mycket sand blir det.

I korthet:

Vad är det?

Roguelite-action i förstaperson, som hämtar inspiration från Tusen och en natt-sagorna

Utvecklare

Uppercut Games

Utgivare

Uppercut Games

Webb

cityofbrassgame.com

Cirkapris

160:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Strafe, 65 %

Det här benranglet har precis fått smaka piska i ansiktet.

Stridssystemet har sin charm, men även det har brister som gör att det inte kan hålla liv i spelet i längden. Kombinationen av piska, som kan slå tillbaka projektiler och förlama fiender, och ett svärd är kul. Det krävs tajming och koncentration i de ofta hektiska striderna, men eftersom kontrollerna är klumpiga och flytiga, och träffregistreringen är opålitlig, blir det frustrerande emellanåt.

City of Brass har sin charm korta stunder, och för den som lockas av miljöerna och möjligheten att piska skelett i pannan kan det vara värt en titt. Men det har inget som suger mig tillbaka för att försöka igen. Spelet är utmanande, men ger väldigt lite tillbaka. När jag klarat en bana väntar bara en likadan till, och så håller det på tills jag dör och får börja om från början igen.

Det må krylla av skattkistor och guld som du kan stjäla, men det är inte ett rikt spel. Det glimmar ganska lockande till en början, men ju noggrannare du tittar på det, desto mer visar det sig vara kattguld. Förvisso harmlöst, och fint att titta på en stund, men i slutänden får du inte mycket för det.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

City of Brass Reviewed by - .
3

Utslag

60%
60%
Ett kompetent actionspel med roguelite-inslag, som tyvärr blir repetitivt ganska snabbt.

Inlägget City of Brass dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

I fantastiska Pillars of Eternity 2: Deadfire behöver du navigera såväl mörka vatten som förrädiska moraliska dilemman.

Jag älskade Pillars of Eternity. Världsbygget var intrikat, fascinerande och extremt genomarbetat. Dessutom var temat med barnlöshet både intressant och unikt, särskilt för ett rollspel av klassiskt snitt. Uppföljaren Pillars of Eternity 2: Deadfire ger sig ut på helt andra vatten, men djupet består.

Den här gången flyttar Obsidian handlingen från första spelets murriga skogar ut på det öppna havet. Miljöombytet ger inte bara nya intressanta platser att besöka utan även nya dilemman att tampas med. Pillars of Eternity kunde sägas vara något introvert, med en tematik som fokuserade mycket på det personliga, som religiöst tvivel och sorg.

Allt detta finns förstås kvar i Deadfire – det handlar fortfarande om individer som försöker hantera svåra saker. Men samtidigt lyfter det blicken lite mer, mot systemen bakom individerna. Det är en naturlig konsekvens av att spelet fokuserar mycket på teman som kolonialism och kapitalism. Det är förstås de individuella karaktärerna som står mest i centrum och ger spelets dess bultande hjärta och livsblod, men utöver det gräver Obsidian den här gången mer i de olika system, trosuppfattningar, traditioner och ideologier som styr befolkningen.

Gudomlig skitstövel

Spelets inleds med att guden Eothas, som legat och ruttnat under det slott du tog i besittning i första spelet, vaknar till liv och snor din själ. Sedan stampar han iväg ut i havet, mot den titulära Deadfire-arkipelagen – en till stora delar outforskad region full av resurser, magi och mysterier. Deadfire är för närvarande i en svår övergångsperiod där lokalbefolkningen måste tampas med stora förändringar. Inte bara i form av en enorm, ostoppbar gud som sprider död och förintelse omkring sig – utan även i form av stora samhällsförändringar och konflikter, som till exempel utländska handelsbolag som vill exploatera de orörda naturtillgångarna. Mer handel har i sin tur även lockat till sig mängder med blodtörstiga pirater, och börjat rucka på de ofta rigida och traditionsbundna samhällssystemen. Vissa ser utlänningarna som kolonisatörer som kommer ta över och förstöra deras kultur, medan andra ser dem som en gyllene väg ut ur fattigdom och svält.

Vad som börjar som en till synes simpel jakt på en gudomlig skitstövel som förstört ditt hem och i praktiken dödat dig, blir snabbt till något mer komplext. Som utböling i Deadfire-regionen blir det direkt tydligt att det är svårare att navigera de sociala och politiska strukturerna och intrigerna än de stormiga haven.

I korthet:

Vad är det?

En saltstänkt uppföljare till ett av senare års bästa rollspel

Utvecklare

Obsidian

Utgivare

Obsidian, Versus Evil

Webb

eternity.obsidian.net

Cirkapris

400:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Divinity: Original Sin 2

På världskartan seglar du mellan öarna och blir antastad av pirater.

Även sökandet efter Eothas i sig blir mer komplicerat, vilket knappast förvånar den som spelade det första spelet. Gudarna är inte helt lätta att ha att göra med, och exakt vad de är ute efter är ofta höljt i dunkel. Exakt vad Eothas vill åstadkomma, och hur han ens återuppstått från döden, är ett så stort mysterium att även de andra gudarna är frustrerade över att inte ha en aning om vad som försiggår.

Efter att ha behövt tampas med de arroganta fanskapen i första spelet är det svårt att inte vara skadeglad över att det är deras tur att leva i samma ovisshet som de utsätter mänskligheten (eller ”kith”, som spelet kallar alla humanoida raser) för. Det kallas karma.

Magisk realism

Just mystiken är ett av Deadfires starkaste kort. Det är alltid svårt att få en uppföljare att kännas lika intressant och fascinerande som första spelet, och jag var rädd att en del av dragningskraften skulle gå förlorad nu när vi vet så mycket om den här världen. Så är icke fallet.

Jag är böjd att kalla Deadfire för magisk realism, eller i alla fall så nära det begreppet ett fantasyrollspel nu kommer. Skildringarna av gudarna, och av din karaktärs förmåga att se och tala med de döda, är närmast psykedeliska emellanåt – i alla fall jämfört med den förvånansvärt jordnära realismen i skildringen av Deadfire-arkipelagen och dess invånare. Jämfört med det första spelets mer klassiska fantasystuk så är Deadfire mer lekfullt och egensinnigt.

Inte minst miljöerna är fantastiska. De söderhavsinfluerade öarna erbjuder en imponerande variation – från slummiga bakgator fulla med pirater till (till synes) idylliska stränder och uråldriga ruiner. Det är ett vackert spel, från den övergripande estetiken till detaljer som den atmosfäriska ljussättningen.

Humor och allvar

En svaghet är dock att spelet inte lyckas bli lika närgånget på ett rent personligt plan. De många smärtsamma berättelserna om dödfödda barn, och skildringen av ett samhälle som präglas av ständig sorg och förlust i första spelet, var ovanligt drabbande för ett klassiskt rollspel av det här slaget. Det betyder inte att Deadfire inte är engagerande, bara att det engagerar på delvis andra plan.

Jag tycker fortfarande om både mina följeslagare och de figurer jag stöter på längs min långa resa. En del av dem har absolut hjärtskärande historier, men många av de jag möter har helt enkelt inte tid att fundera så mycket på vad som rör sig i deras innersta, för världen runt omkring dem är i ständigt uppbrott och kräver deras fulla uppmärksamhet.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Trogna vänner

Utöver några bekanta ansikten som Edér, Aloth och Pallegina, träffar du också på en samling nya kompanjoner i Deadfire. Till skillnad från första spelet får du välja en av två klasser till dem, eller kombinera båda till en dubbelklass. De är inte bara älskvärda, de är praktiska och användbara också. Här är tre av våra favoriter:

Xoti
Klass: Priest/Monk

En tämligen okysk munk som inte drar sig för att vara ful i munnen och vara allmänt vanvördig. Förvånansvärt användbar i närstrid, utöver buffar och helande. Den extremt utpräglade sydstats-amerikanskan känns lite malplacerad, men Xoti vinner på ren charm.

Tekehu
Klass: Druid/Chanter

Tillhör den ovanliga godlike-rasen, och är son till en havsgud, men är inget stort fan av att ta ansvar eller följa traditioner. Retar ofta gallfeber på folk med sin kombination av självupptagenhet och lättsinne. Ser sig själv som en stor konstnär.

Serafen
Klass: Cipher/Barbarian

Tillhör rasen orlan – håriga små figurer som må se söta ut men är ganska dödliga. Serafen är en härdad pirat som inte har mycket till övers för auktoriteter. Kan inte låta bli att läsa folks känslor i tid och otid, tack vare sina cipher-förmågor. Gillar i övrigt att slåss med ett muskedunder i ena handen och en yxa i den andra.

Inlägget Pillars of Eternity 2: Deadfire dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Charmerande gulliga actionäventyret The Swords of Ditto är lite som ett Zelda med Sisyfos i huvudrollen.

Glädjen är alltid så smärtsamt kortvarig. Inget består, allt är förgängligt. Det som nu är ordning kommer snart att vara kaos. Det är bara så universum fungerar. Ta bara disken. Hur många gånger du än diskar kommer snart ett nytt diskberg att torna upp sig. The Swords of Ditto lyckas gestalta livets hopplösa kamp på ett hoppfullt sätt.

I myten om Sisyfos tvingas han att knuffa en stenbumling uppför en kulle. Precis när han kommit upp rasar den ner igen. Varje gång. Ändå vägrar han ge upp, för om vi inget annat har så har vi i alla fall kampen kvar. I The Swords of Ditto, ett klassiskt actionäventyr i samma stil som de gamla Zelda-spelen, spelar det ingen roll hur många gånger du besegrar ondskan. Den kommer ändå alltid tillbaka.

I princip är The Swords of Ditto en procedurellt genererad roguelite-variant av A Link to the Past, där varje spelomgång är ungefär en timme. Du vaknar upp i en värld som hotas av en ond häxa, och beger dig ut för att utforska. Du kan dock inte ta allt för god tid på dig, då du bara har fyra in-game-dagar på dig innan slutkampen måste ske. Tiden står stilla inuti grottorna, så du kan lösa pussel och besegra minibossar i din egen takt, men att faktiskt hitta alla prylar och hemligheter i övervärlden innan tiden tar slut är inte alltid så lätt. Det är naturligtvis också meningen, eftersom det gör att du upptäcker allt fler bitar av spelet ju mer du spelar. Även om det börjar om varje gång du dör – eller vinner – så finns det förvånansvärt mycket att upptäcka.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

En roguelitevariant av A Link to the Past, med en rejäl dos charm

Utvecklare

Onebitbeyond

Utgivare

Devolver

Webb

shroudoftheavatar.com

Cirkapris

180:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Hyper Light Drifter

Den här katten har stil.

Pyssliga leksaker

Ju mindre du vet om vad du ska göra och hur, desto bättre. Det här är ett spel som du bör upptäcka och utforska själv (eller med en kompis i lokal co-op) för att det verkligen ska komma till sin rätt. Men du kommer att ägna dig åt allt från sidouppdrag där du letar vilsna pingviner, till att besegra minibossar och lösa pussel med hjälp av spelets många olika vapen (eller leksaker, som de kallas här).

Pusslen i sig är i regel enkla, inte minst för att de slumpas ihop baserat på vilka leksaker du fått just den här spelomgången. De kan tyvärr också leda till vissa buggar, där en fiende inte vill spawna, eller ett föremål råkar blockera något viktigt. I värsta fall får du överge en grotta, eller kanske till och med ta kål på din nuvarande hjälte och försöka igen med nästa. Förhoppningsvis slippas sådant bort med uppdateringar, men det är alltid vanskligt när ett spel som bara har en sparfil dras med buggar. Det är också ganska irriterande att spelet envisas med att fortsätta förklara saker du redan vet.

The Swords of Ditto vinner i slutänden på ren och skär charm. Med tiden börjar du dessutom ana att det kanske finns ett sätt att få upp den där Sisyfos-stenen på kullen för gott. Frågan är väl bara om du ens vill att just den här kampen ska ta slut.

The Swords of Ditto Reviewed by - .
4

Utslag

80%
80%
Ett roligt, om än medvetet repetitivt, actionäventyr som kommer mest till sin rätt i lokal co-op.

Inlägget The Swords of Ditto dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Det ovanligt tunga strategispelet Battletech låter enorma plåtgubbar drabba samman, naturligtvis med förödande konsekvenser.

I början känner jag mig oövervinnerlig. Det är väl naturligt när man har kontroll över fyra enorma mechrobotar bestyckade med missiler, kanoner och lasrar. Kruxet är ju bara att mina motståndare också har stora plåtkreatur som de mer än gärna använder för att täppa till min arroganta trut. Det tar inte lång tid innan min oaktsamhet resulterar i döda piloter och förstörda mechs.

Det är ingen munter framtid som målas upp i Harebrained Schemes nya spel, Battletech. Ungefär 1000 år in i framtiden har teknologin tagit människan ut i rymden. Men vi har också uppfunnit allt brutalare vapen som vi mer än gärna använder för att trycka ner varandra. Hur var det nu Ron Perlman sade – krig ändras aldrig.

Med enorma stridsrobotar till vårt förfogande har inte konflikterna blivit färre, bara mer förödande. Du spelar som en mech-pilot som efter en katastrof får finna sig i att hankar sig fram tillsammans med en grupp andra hårt skuldsatta legosoldater. Ni far runt och tar alla jobb ni kan få, mestadels av diverse skumma aktörer. Efter ett tag rekryteras du dock till ett inbördeskrig, där du leder en offensiv för att avsätta förrädaren och despoten som försatte dig i den här prekära sitsen från första början.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

En tung blandning av Mechwarrior och Xcom, där stora robotar ger varandra på käften

Utvecklare

Harebrained Schemes

Utgivare

Paradox

Webb

battletechgame.com

Cirkapris

380:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Into the Breach, PCG 257, 88 %

War. War never changes.

Det är svårt att sammanfatta världen Battletech utspelar sig i, för Harebrained Schemes världsbygge är så intrikat och löjligt genomarbetat att det blir nästan lite för mycket. Det är fraktioner, planeter och koncept till höger och vänster, och narrativet väjer inte för gråskalorna. På så vis påminner det om utvecklarens tidigare spel, de fantastiska Shadowrun Returns-spelen. Politik är smutsigt, du är inte så mycket en räddare i nöden som en person fostrad av brutala krig, och hur kriget än slutar så är det civilbefolkningen som får betala det högsta priset.

Lättillgänglig tyngd

Battletech är ett klassiskt, turordningsbaserat stragegispel, och det kan till en början framstå som krångligt och jobbigt komplicerat. Men om du bara spelar på och struntar i att oroa dig över alla detaljer du inte förstår än så märker du att spelet är smart konstruerat. Du måste inte veta hur man bäst bestyckar en bra mech redan från början. Låt standardvapnen sitta kvar, och bara spela på så kommer du snart att ha kläm på vad de olika vapentyperna och robotarna är bra på.

När du så börjar få tillgång till nya robotar och själv får välja vapen till dem så är du redo för det automatiskt. Allt eftersom presenterar spelet nya inslag och koncept i en alldeles lagom takt, utan att det blir allt för överväldigande. Det är fortfarande ett intrikat och djupt strategispel med mycket att tänka på, men det är mer lättillgängligt än det först kanske verkar.

Fjällvandringen tog en jobbig vändning.

Anfall och försvar

Det här betyder inte att Battletech är särskilt förlåtande. Det tillhör den gamla skolans tyngre strategispel, trots allt. En rejäl snedträff och din bästa pilot kan vara rökt för all framtid. Du behöver med andra ord utnyttja dina robotar styrkor, och motståndarnas svagheter.

Det finns mycket att ta hänsyn till utöver ren eldkraft. Manövreringsförmåga, rustning och kylning är också viktiga aspekter. Om du har för många vapen och klen kylning kommer du snart bli överhettad, och du kan även justera hur stor del av vikten som ska vara pansar respektive bestyckning. En av de roligaste och mest användbara tillbehören är jetpacks. De är oumbärliga både defensivt, för att fly undan katastrofala situationer, och offensivt – då du kan göra brutala flyg attacker och stampa dina motståndare på deras metalltår.

Battletech är bitvis elakt utmanande, men det hör till. Kombinationen av svettiga, strategiska slagfält och ett narrativ fullt av intressanta gråskalor gör det här till en säregen spelupplevelse som mutar in sitt eget lilla hörn i spelrymden.


Spelvärldens dödligaste robotar

Robotar skapas inte alltid i syfte att underlätta för mänskligheten. Här är några exempel på mekaniska kräk vi helst inte möter i en mörk gränd.

HK-47
För att vara helt ärlig är den här mördarroboten från KOTOR ganska så underbart charmig, men det betyder inte att han inte skulle döda dig utan blinka. Även om du nog skulle dö med ett leende på läpparna.

Reapers
De mäktiga metallfulingarna i Mass Effect-spelen är inte lika charmerande. De är mer djupt obehagliga as som mest lever för att med jämna mellanrum utrota allt liv. Inte särskilt mysiga alls.

R.O.B
Kanske den sämsta robot som någonsin skapats. Den var ett litet plastigt tillbehör till Nintendos gamla NES-konsol. Att försöka spela den lille gynnarens blott två sorgliga ursäkter till spel var en studie i brutal, dödlig tristess. Otäck!

Battletech Reviewed by - .
4.25

Utslag

85%
85%
Ett intrikat turordningsbaserat strategispel vars brutala krig utkämpas i en intressant värld.

Inlägget Battletech dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Richard Garriotts nya mmo-rollspel Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues försöker erövra samtiden med blicken stadigt fäst i det förflutna.

Ena stunden sitter jag vid min dator, och i nästa befinner jag mig i en märklig ny värld full av monster, magi och steampunk-teknologi. Det är en desorienterande känsla att försöka navigera genom den här förbryllande platsen. I alla fall tills jag inser att jag i princip varit här förut, om än för väldigt länge sedan.

Shroud of the Avatar är extremt gammaldags. Inte bara när det gäller tekniken och grafiken, som ser ut som något från millennieskiftet, utan i hela sin designfilosofi. Dessutom är det Richard Garriotts nya spel. Mannen som formade datorrollspelandet med sin Ultima-serie förtjänar all respekt för sin spelhistoriska gärning, men hans nya spel anstränger sig lite väl hårt för att gå baklänges istället för framåt. Det har utan tvekan viss charm, men också rejäla brister.

Jag älskade Ultima VII en gång i tiden. Som så många andra kan jag fortfarande sakna de klassiska rollspelens öppenhet, frihet och komplexitet. Spel som vägrade hålla oss i handen och lät oss upptäcka saker själva (eller dö på kuppen, för den delen).

I Shroud of the Avatar är blicken konstant fäst i det förflutna, med ideliga referenser till Ultima-spelen, och designlösningar som borde ha skrotats för flera decennier sedan. Bara kontrollerna, med ett befängt hoppsystem och ett märkligt sätt att använda muspekaren för att interagera med världen, är svåra att vänja sig vid. Användargränssnittet överlag är rörigt och onödigt omständligt, och striderna är stelbenta och oengagerande.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Richard Garriotts stora (nåja) comeback

Utvecklare

Portalarium

Utgivare

Portalarium, Travian Games, Black Sun

Webb

shroudoftheavatar.com

Cirkapris

380:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Ultima VII

Så här ser det ut när jag äter äpple med mina vanskapta korvfingrar.

I första hand är Shroud of the Avatar ett mmo-rollspel (även om du kan spela det ensam också) med fokus på frihet. Spelet är komplext och djupt, och du kan bli handelsman, fokusera på huvudstoryn eller kanske till och med delta i att bygga upp spelarskapade städer. Systemet med spelarskapade platser tappar snabbt sin charm, dock, när det mesta bara är samma byggnader och butiker överallt. Det finns överhuvudtaget gott om tomma, meningslösa områden som tar tid att utforska men inte ger ett smack tillbaka.

Oavsett vad du vill göra måste du vara beredd på att lägga ett enormt antal timmar innan spelet öppnar upp sig en aning. Och vägen dit är krokig, frustrerande och full av buggar. Ett antal gånger har jag fastnat i miljöer så att jag varit tvungen att antingen teleportera bort (eller starta om spelet om jag har slut på trollformler), och vissa uppdrag buggar ur så att de inte går att klara. I ett redan tidsödande spel är sådana brister väldigt frustrerande.

Shroud of the Avatar kan säkert vara något för dig om du tillhör en väldigt specifik spelartyp som dels längtar efter den här sortens spelupplevelse, har mycket tid till övers och ett enormt tålamod med tekniska brister. Men för de flesta av oss är det extremt tveksamt om Garriotts bakåtsträvande skapelse är värd besväret.

Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues Reviewed by - .
2.5

Utslag

50%
50%
Ett fascinerande projekt, inte utan charm, men med för många brister som nöter ner tålamodet.

Inlägget Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Färggranna Masters of Anima har en gedigen grund, men frustrerar i längden ofta mer än det roar.

Masters of Anima har en av de mest lögnaktiga karaktärerna jag stött på i ett spel på länge. Den gladlynta skogsfen Maya envisas med att ständigt hävda att jag har jätteroligt. Det har jag inte alls. Glädje är det sista jag känner varje gång hon öppnar käften. Ändå vägrar hon sluta säga det.

Hon är inte ensam, heller. Skogsfen är bara en sidokaraktär på några banor senare i spelet. Men redan från början måste man stå ut med huvudkaraktären Otto – en menlös, naiv idiot som tror att han är mycket charmigare än vad han är.

Turligt nog spenderas majoritetens av spelet med att slåss mot magiska stenvarelser kallade golems, som en ond trollkarl använder sig av för att erövra världen (vad annars?). Stridssystemet är intressant. Du kan försvara dig själv med en magisk stav, men majoriteten av bataljerna går ut på att du ska använda upp till fem olika sorters trupper på strategiska sätt för att besegra fienden. Det påminner en hel del om spel som Overlord, Pikmin och Little King’s Story.

Mellan striderna löser du också enklare pussel och genomför extremt simpla sidouppdrag (som i regel handlar om att hitta x antal gömda föremål). Pusslen i sig är knappast briljanta, men trivsamma som lugna oaser mellan de ofta hektiska och ibland förvånansvärt utmanande striderna.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Strategiskt actionrollspel med en satans massa levande stenar

Utvecklare

Passtech Games

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

mastersofanima.com

Cirkapris

190:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Little King’s Story

Jag har en oplockad gås med den här plockade gåsen.

För att ha en chans mot stenjättarna måste du lära dig att läsa av motståndarnas mönster och kontra med dina trupper när det blir öppningar. Att lära sig hur man använder de olika enhetstyperna är nödvändigt för att slippa bli krossad av de stora, arga stenarna. Viktigast är att hålla fienden upptagen med närstridsenheter så att du kan fokusera på att flytta runt dina klenare stödenheter så att de inte hamnar i skottlinjen. Med de något klumpiga kontrollerna är det lättare sagt än gjort, förstås.

Det finns en del goda idéer här, men det saknas fingertoppskänsla i genomförandet. Emellanåt tenderar striderna att bli mer frustrerande än underhållande, särskilt som vissa fiendetyper upprepas onödigt ofta. Det hjälper inte direkt att designen är ganska trist (det finns en gräns för hur kul vandrande stenhögar är i längden), och att taktiken är ungefär densamma oavsett motstånd. Lägg till störiga karaktärer och tröttsamma försök till humor, och leendet kommer oundvikligen att vändas upp och ner med jämna mellanrum. Både Pikmin och Little King’s Story lever mer på sin charm än på sin speldesign. Den charmen saknas i Masters of Anima.

Det är för all del ett kompetent hantverk, men summan blir tyvärr inte större än de enskilda, bitvis rätt störiga bitarna. Till syvende och sist är spelet mest en serie utdragna arenastrider mot anonyma fiender. Frågan är om det är värt besväret när spelet kräver så mycket tålamod men ger så pass lite tillbaka.

Masters of Anima Reviewed by - .
2.9

Utslag

58%
58%
Färgglad actionstrategi, som tyvärr saknar nödvändig fingertoppskänsla och variation.

Inlägget Masters of Anima dök först upp på Svenska PC Gamer.