Svenska PC Gamer Mats Nylund

Sci-fi-action som överbelastar nostalginerven.

Vad är Overload, undrar du? För att svara på den frågan måste jag först ta dig med på en resa bakåt i tiden, till ett år när shooter — i den mån ordet ens var uppfunnet — var synonymt med Doom från Id software.

Året var 1994, och när rymd-shootern Descent släpptes var det en revolution: man kunde röra sig i tre dimensioner! Alla var oerhört upphetsade, tills de virrade bort sig i spelets labyrintlika korridorer, alternativt spydde av åksjukan. Men ändå var vi rörande överens om att det här var något nytt och mycket bättre.

24 år senare kommer Overload, och gör exakt samma sak. Faktum är att det funnits i early access sedan förra våren men nu är det alltså dags för spelet att ta examen, vilket det gör med den äran. Det är nästan som om någon tagit det Descent jag ser framför mig i mitt huvud, och projicerat det direkt på skärmen. Nej, den andliga föregångaren till detta spel såg inte alls så här bra ut, och kontrollerna var inte så här smidiga och enkla att lära sig. Men med de rosa nostalgiglasögonen på näsan var det faktiskt exakt så här det var.

I korthet:

Vad är det?

Shooter med total frihet att gå totalt vilse i.

Utvecklare

Revival Productions

Utgivare

Revival Productions

Webb

playoverload.com

Cirkapris

200:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, 16 GB RAM, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB

Kolla även in

Descent, ej recenserat

Standardscenariot: Du blir överraskad, du reagerar, de exploderar.

Idén är inte komplicerad: flyg en robot genom tyngdlösa asteroiders innandöme, överbelasta reaktorn och ta dig sedan ut innan hela klabbet exploderar. Längs vägen stöter du på andra robotar och måste navigera dig igenom en labyrint av korridorer och grottor. Twisten är förstås att avsaknaden av gravitation gör att du kan röra dig i alla riktningar, vilket snabbt blir förvirrande för den ovane – eller den som inte har något lokalsinne. Om du måste fråga efter vägen när du ska till affären för att handla bröd, bör du nog inte spela Overload.

Till skillnad från tidigare iterationer på samma formel, så finns här dock någon att fråga om vägen. Ett snabbt tryck på Z frammanar ett hologram som flyger före dig och tålmodigt väntar medan du tar ett par fiender av daga, för att sedan fortsätta så att du kan följa efter mot ditt mål, som nästan alltid är en nyckel, eller ibland en reaktor att skjuta i tusen bitar. Längs vägen kan du befria lite nedfrusna kolonister och samla erfarenhetspoäng som du använder mellan de löst sammanhållna nivåerna, för att uppgradera vapen och din lilla robot.

Overload erbjuder egentligen inget nytt. Men det var så länge sedan som den här sortens spel gjordes med någon form av regelbundenhet att det ändå känns fräscht idag. Att det återuppväcker minnen av att vara vilse i kalla, hårda stållabyrinter medan en armé av flygande robotar skjuter på mig från alla håll gör förstås sitt för att väcka känslor. Det här är ett spel som förvaltar sitt arv väl, är tajt, snyggt och fartfyllt. Det gör mig glad.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Overload Reviewed by - .
3.85

Review Overview

77%
77%
Snabbt, tajt och stiliserat vackert. Bara lite, lite grunt med moderna ögon.

Inlägget Overload dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

Sci-fi-action som överbelastar nostalginerven.

Vad är Overload, undrar du? För att svara på den frågan måste jag först ta dig med på en resa bakåt i tiden, till ett år när shooter — i den mån ordet ens var uppfunnet — var synonymt med Doom från Id software.

Året var 1994, och när rymd-shootern Descent släpptes var det en revolution: man kunde röra sig i tre dimensioner! Alla var oerhört upphetsade, tills de virrade bort sig i spelets labyrintlika korridorer, alternativt spydde av åksjukan. Men ändå var vi rörande överens om att det här var något nytt och mycket bättre.

24 år senare kommer Overload, och gör exakt samma sak. Faktum är att det funnits i early access sedan förra våren men nu är det alltså dags för spelet att ta examen, vilket det gör med den äran. Det är nästan som om någon tagit det Descent jag ser framför mig i mitt huvud, och projicerat det direkt på skärmen. Nej, den andliga föregångaren till detta spel såg inte alls så här bra ut, och kontrollerna var inte så här smidiga och enkla att lära sig. Men med de rosa nostalgiglasögonen på näsan var det faktiskt exakt så här det var.

I korthet:

Vad är det?

Shooter med total frihet att gå totalt vilse i.

Utvecklare

Revival Productions

Utgivare

Revival Productions

Webb

playoverload.com

Cirkapris

200:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, 16 GB RAM, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB

Kolla även in

Descent, ej recenserat

Standardscenariot: Du blir överraskad, du reagerar, de exploderar.

Idén är inte komplicerad: flyg en robot genom tyngdlösa asteroiders innandöme, överbelasta reaktorn och ta dig sedan ut innan hela klabbet exploderar. Längs vägen stöter du på andra robotar och måste navigera dig igenom en labyrint av korridorer och grottor. Twisten är förstås att avsaknaden av gravitation gör att du kan röra dig i alla riktningar, vilket snabbt blir förvirrande för den ovane – eller den som inte har något lokalsinne. Om du måste fråga efter vägen när du ska till affären för att handla bröd, bör du nog inte spela Overload.

Till skillnad från tidigare iterationer på samma formel, så finns här dock någon att fråga om vägen. Ett snabbt tryck på Z frammanar ett hologram som flyger före dig och tålmodigt väntar medan du tar ett par fiender av daga, för att sedan fortsätta så att du kan följa efter mot ditt mål, som nästan alltid är en nyckel, eller ibland en reaktor att skjuta i tusen bitar. Längs vägen kan du befria lite nedfrusna kolonister och samla erfarenhetspoäng som du använder mellan de löst sammanhållna nivåerna, för att uppgradera vapen och din lilla robot.

Overload erbjuder egentligen inget nytt. Men det var så länge sedan som den här sortens spel gjordes med någon form av regelbundenhet att det ändå känns fräscht idag. Att det återuppväcker minnen av att vara vilse i kalla, hårda stållabyrinter medan en armé av flygande robotar skjuter på mig från alla håll gör förstås sitt för att väcka känslor. Det här är ett spel som förvaltar sitt arv väl, är tajt, snyggt och fartfyllt. Det gör mig glad.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Overload Reviewed by - .
3.85

Review Overview

77%
77%
Snabbt, tajt och stiliserat vackert. Bara lite, lite grunt med moderna ögon.

Inlägget Overload dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

I Total War Saga: Thrones of Britannia visar Creative Assembly än en gång att less is more.

Ingen annan spelserie har som Total War lyckats skildra världshistorien så nyanserat. Riken stiger upp och faller under dina fingertoppar, samtidigt som du kan svepa ner och se två individuella soldater slåss med varandra på något dammigt slagfält om du så vill.

Men när Total War-serien först kom, handlade det mest om de stora historiska skeendena. Romarrikets uppgång och fall, Japans feodala historia och europeiska imperier som klampade omkring som berusade elefanter och slogs om herraväldet över en hel kontinent.

När jag så fick spela Napoleon-expansionen till Empire: Total War, hittade jag en charm i det småskaliga. Att Total War-spelen inte bara kunde handla om de allra grövsta penseldragen, utan även kunde återge ett mer begränsat skeende och utspela sig på en betydligt mindre yta.

Detta begär efter något lite mer kringskuret och begränsat försöker Thrones of Britannia tillgodose. Och den ”nya” titeln Total War Saga (som är en över- eller undertitel lite beroende på var du hittar den) innebär att vi kan vänta oss en separat serie med mindre historiska perioder och geografiska ytor, vilket känns som en alldeles utmärkt idé i min bok.

Här handlar det om medeltiden på de brittiska öarna. Spelet börjar år 878, mängder av små och stora kungariken täcker öriket, och invaderande vikingaarméer har tagit över delar av kustlinjen. Det här är en tid då furstendömen slås ihop och länder långsamt börjar koagulera fram ur röran. Det är en spännande period, full av intriger, som mer eller mindre garanterar att du alltid kan hitta både vänner att alliera dig med och fiender som ständigt är beredda att hugga dig i ryggen vid minsta tecken på svaghet.

Från norr till söder

Om du känner dig lite norden-patriotisk (är det ens en grej?) så kan du förstås spela som en av flera vikingagrupper istället. Men du börjar aldrig uppe i den fjällhöga norden, utan har istället ett litet fäste längs kusten som du expanderar ifrån. Och att se en vikingaarmé ställa upp sig med rundsköldarna som en vägg mot anstormande kavalleri är en riktigt episk syn.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Taktisk/strategisk medeltida krigföring

Utvecklare

Creative Assembly

Utgivare

Sega

Webb

totalwar.com

Cirkapris

350:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla hellre in

Total War: Rome II

Mellansekvenserna är animerade i en skön, medeltida ikon-stil.

Sköldar, ja. En av nyheterna i Thrones of Britannia är att sköldar spelar en enormt stor roll under den här tidsperioden. Därför har infanteriformationer tightats till och kan nu inta en defensiv position, där de mer eller mindre bygger ett litet fort av sina sköldar. Pilar har svårt att tränga igenom dem, och hästar vägrar till och med att rusa in i vad som ser ut som en solid vägg, så kavallerichocker stoppas effektivt med denna taktik. Nackdelen är förstås att det är ganska lätt att flanka någon som står och kurar bakom ett gigantiskt, målat dasslock, så det gäller att välja sitt tillfälle rätt.

I övrigt känns spelet igen rent mekaniskt: Det här är Total War, där du sköter din övergripande strategi och ditt imperiebyggande på en stor världskarta och slåss mot fiendearméer i mindre, taktiska dueller där dina trupper marscherar i mer eller mindre ordnade formationer över slagfältet. Det finns några små skillnader, som att individuella soldater nu kan råka ut för kritiska träffar, men för dig som befälhavare är det i praktiken ingen större skillnad. På världskartan är det större skillnader: rekryteringen av trupper är enklare, men det tar tid innan de når full styrka. Agenter och andra distraktioner är borta och att utveckla sina provinser är strömlinjeformat. I början var jag rädd att jag inte skulle ha något att göra, men med tiden började jag istället uppskatta bristen på distraktioner från själva spelet.

Begränsningar stimulerar kreativiteten, sägs det — kanske mest av mig, men ändå! Och Total War Saga-serien handlar om just begränsningar. Jag älskar att ha ett så relativt litet område att erövra, särskilt som Creative Assembly har fyllt det till bristningsgränsen med historiskt korrekta städer och bosättningar. Det är lättare att överblicka Irland eller Wales än halva Europa, och det känns mer personligt när grannkungen (som liksom jag för befälet över hela tre provinser!) förråder mig och jag tvingas utkräva en gruvlig hämnd. Världens mest episka strategispel blir ännu bättre när det zoomas in.

Total War Saga: Thrones of Britannia Reviewed by - .
4.3

Utslag

86%
86%
Storslagna skeenden under luppen, med Total Wars underbart närgångna fältslag och en rik värld att erövra.

Inlägget Total War Saga: Thrones of Britannia dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

I Rust är det andra människor som är monstren.

Rusts värld verkar vara specialtillverkad för att förstöra inlevelsen. Det är en vacker, postapokalyptisk värld där du rusar över klippiga berg och dalar, men där ingen av klipporna är gjord av sten. En värld där plåtbitar förvandlas till en modern automatkarbin med ett par enkla handgrepp. Och framför allt är det en värld där du kommer att dö. Ofta.

Jag är en naken, ung kvinna. Din karaktär i Rust slumpas fram den första gången du spelar och går sedan inte att ändra. Är du man får du slumpmässigt penisstorlek, är du kvinna, slumpmässig bröststorlek. Eftersom jag är en kvinna, och spelets målgrupp består av arga tonårskillar med för mycket fritid så är alla i spelet mina naturliga fiender. Tänker jag. Jag anar inte hur rätt jag ska få.

En fackla och en sten är mina enda ägodelar. Jag ska skörda 100 trä. Bygga en lägereld. Fast egentligen vill jag först och främst göra lite kläder så att jag inte fryser ihjäl. Och för att slippa de oupphörliga våldtäktsskämten, förstås.

Stranden är full av nakna människor som slåss med stenar. Så jag springer upp i bergenistället. Plockar hampa och fixar kläder. Blir förföljd av ett argt vildsvin, men när jag springer förbi en naken man med sten, ger sig vildsvinet på honom istället. Lika bra det, han hade ändå tänkt döda mig. Jag springer förbi två andra män, båda nakna. De rusar mot mig och kastar stenar. Jag springer.

Fem, tio eller femton minuter senare springer vi fortfarande, en av männen hack i häl på mig. Vi rusar över slätter, genom skogar och längs dalar. Han kastar sin sten, plockar upp den igen. Väser med fransk brytning att han är så nära, att han snart dödar mig. Varför? Så småningom dödar han mig med ett tursamt stenkast. Jag fick aldrig ens prova min nytillverkade hampa-tröja.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Sandlådeöverlevnad på sandlådenivå

Utvecklare

Facepunch Studios

Utgivare

Facepunch Studios

Webb

rust.facepunch.com

Cirkapris

300:-

Pegi

Ej kategoriserat

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla hellre in

Subnautica

Förr slog du på träd med händerna, nu med en sten. Woohoo!

Jag startar om. Blir dödad av en naken man med spjut. Startar om. Blir dödad av två nakna kvinnor med stenar. Startar om. Blir dödad innan jag ens gått ett steg. Startar om. Hittar 100 trä igen. Blir dödad av någon jag inte ens ser.

Det har nu gått närmare tre timmar, och jag har inte gjort något produktivt alls. Den enda interaktion jag haft med andra spelare är att de slängt glåpord efter mig samt försökt döda mig med stenar. Jag har upprepade gånger sett spelare stå och meja ner nakna nybörjare med automatkarbiner. Inte för att det är någon mening med det, utan bara för att de är uttråkade.

Ensam är stark

”Bumbibjörnarna”, en fan-skapad svensk server, erbjöd möjligheten att få vara i fred och utforska den vagt postapokalyptiska världen. Förutom en och annan machete-beväpnad zombie. Men då blir ett annat problem pinsamt uppenbart: Det är skittråkigt att överleva i Rust. När du väl hittar mat, vatten och bygger en liten bas, så har du gjort allt spelet har att erbjuda. Det finns ett par olika sorters väggar att bygga, och några lådor med gamla vapen att hitta. Det är allt.

Jag älskar sandlådespel. Ge mig en värld att utforska och hitta pluppar i så är jag underhållen i veckor. Men Rusts sandlåda innehåller finkornig, jämngrå sand, från horisont till horisont. Du kan, med lite tur och alldeles för mycket jobb, ta dig upp till en nivå där du har det hyfsat bekvämt, med ett hus, några vapen och mat för dagen. Det varar dock inte länge, eftersom någon förr eller senare bryter sig in och stjäl dina saker när du inte är inloggad, och så börjar du om på stranden igen, naken och sårbar. Om du skulle undvika det ödet, så raderas ändå allt på alla servrar med några veckors mellanrum, för att det inte ska bli ospelbart långsamt.

PUBG är ett bättre PvP-spel, Subnautica (eller Minecraft!) är ett mycket bättre överlevnadsspel. Det finns egentligen ingen anledning att utsätta sig för Rust, om du inte absolut vill ha en slätstruken, innehållslös snoppmätartävling — både bildligt och bokstavligt. Det är mycket jobb med praktiskt taget ingen belöning.

Läs också: Så bra är PUBG

Håll ångan uppe

Rust är i allra högsta grad ett Steam-spel. Det främsta tecknet på det är integrationen med Steam-butiken, där du kan rösta fram mer eller mindre ohyggligt fula skins till föremålen i spelet, som du sedan kan köpa för dina Steam-stålar. Den som vill ha ett rasta-skin till sin AK-47:a har en ren guldgruva här. Fast tvärtom, eftersom det kostar dig riktiga pengar förstås.

Rust Reviewed by - .
1.75

Utslag

35
35
Liksom alla sandlådor, är Rust fullt av småbarn som slåss med varandra utan anledning.

Inlägget Rust dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

Lek ryska posten med skarp ammunition.

Ryssen kommer! När vi snackar episka massanfall i spelvärlden är det utan tvekan Battlefield som står på agendan. Om vi gör det i verkliga livet finns det väl inget land som representerar den taktiken bättre än ryssarna? Nu får vi chansen att vara inte en, utan två sorters ryss i samma expansion.

Jag är, precis som alla andra speljournalister, medelbra på spel. Jag är alltid den som ligger lite över mitten av topplistan efter en match, den som kanske dödar lite färre fiender än de som dödar mig, och den som hellre understöder sina vänner med artilleri, ammunition och medkits än att försöka skjuta mig fram genom fiendehorderna i närstrid med mina l33t n0sc0pe skillz.

Därför har Battlefield alltid passat mig perfekt. Stora slagfält, gott om fordon och om möjligt ännu mer gott om tid att tänka och planera. Det är fullt möjligt att flankera fienden och falla dem i ryggen med en stridsvagn som färdas på vägar ingen annan använder. Och därför älskar jag stora, öppna slagfält. Ryssland borde väl passa mig perfekt, eller?

Jag rusar fram över slagfältet med min trogna hagelbössa i näven. Jag är på väg till kartans nya mål, en fallskärm med förnödenheter, som måste erövras och försvaras. Nerverna är på helspänn, mitt i den vackert renderade förödelsen. Så kommer fienden rusande över toppen på en vallgrav tätt inpå ett regn av splittergranater. Min grupp besvarar elden, kulsprutor smattrar från skogskanten och artillerielden trummar stenhårt mot den leriga marken.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Ännu mer episk första-världskrigs-multiplayerarena

Utvecklare

DICE

Utgivare

Electronic Arts

Webb

battlefield.com

Cirkapris

149:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz,GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla även in

Battlefield 4

”En god hållning är A och O i armékarriären,” tänkte han förnöjt.

Jag spelar det nya spelläge som införts i expansionen In the Name of the Tsar: Supply Drop. Tillsammans med sex nya kartor är det den stora nyheten, och första intrycket är att det är en bra sådan. Tills sniper-spammet börjar. Stora, öppna kartor är perfekta för folk som kan sikta — vilket givetvis inte inkluderar mig. Jag dör gång på gång utan att ens ha sett min fiende och jag börjar bli rejält trött på det.

Då minns jag. Det här är inte CS, det är Battlefield. Ett par minuter senare har jag malt fem prickskyttar till mos under banden på min stridsvagn och allt känns lite bättre igen. Efter denna mini-katharsis provar jag mig i rask takt igenom de nya kartor som är själva köttet och potatisen i BF1: ITNOTT (den tighta, estniska skärgårdsmiljön på Albion är favoriten just nu) och provar även att spela som röd ryss mot vitryssar. Och jag är tillbaka — än en gång är det omöjligt att sluta även när ögonlocken faller ihop och klockan kryper alldeles för långt förbi midnatt.

Det här lär vara den största expansionen i Battlefields historia. Det kan stämma, även om jag har spelat BF4-expansioner som kändes större. De nya kartorna, spelläget och möjligheten att specialisera sig på varje enskilt truppslag gör ändå detta till ett måste för alla BF1-ägare.

Battlefield 1: In the Name of the Tsar Reviewed by - .
4

Utslag

80
80
Mer Battlefield 1, nu med smak av äkta rysk blålera — kan det bli bättre?

Inlägget Battlefield 1: In the Name of the Tsar dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

”Survival evolved” är den grandiosa undertiteln. Men ARK känns inte alltid särskilt utvecklat jämfört med dinosaurierna i MMO-genren.

Det börjar på en strand. Du vaknar upp, iklädd endast kalsonger/trosor. Du tittar upp mot himlen, ser dig om. Visst är det vackert? Och är det en pterosaur som cirklar däruppe på himlen? När du ser ner på din vänstra handled ser du att du har något slags sten inbäddad i huden. Andra spelare rör sig längre bort på stranden, några lika nakna som du, några ridande på enorma dinosaurier.

Här slutar ARK hålla dig i handen, eller rättare sagt det håller dig inte i handen alls. Inget indikerar att du kan eller bör göra något, så om du som jag vinglar omkring planlöst, kommer du strax att få meddelandet att du börjar bli varm. Hur åtgärdar jag det? Är det på natten kan det istället hända att du är för kall, törstig, hungrig eller något annat fysiologiskt problem som du måste ta itu med.

Lösningarna är dock ganska logiska. Varm och törstig? Ett dopp i vattnet fixar båda. Trött? Stå still en stund och sluta vimsa omkring. Hungrig? Plocka bär eller försök slå ihjäl ett djur som ser ofarligt ut, till exempel en fågel eller sköldpadda. Och om du vill slippa tänka på att få solsting eller frysa ihjäl hela tiden är det bara att sy ihop lite kläder som skyddar mot båda. Men vi återkommer till det.

Om du försöker slå ihjäl fel djur innan du utrustat dig lite grann, är risken att du själv slutar som middag. Och om du skulle råka bajsa (vilket alla spelarkaraktärer gör okontrollerat lite då och då), ät INTE upp resultatet. Förutom att vara användbart som gödning, bland annat, så är bajset även ett smart sätt att dölja självmordsfunktionen, om du skulle råka fastna mellan saker och inte kunna ta dig loss.

Så har vi då spelets enda unika detalj: dinosaurierna. Du ser dem från första början, där de strövar omkring på stranden och gör mest ingenting. Har du otur och springer på en aggressiv art, är du strax tillbaka på startskärmen och får börja om igen på ett slumpmässigt valt ställe. Inget handhållande, som sagt.

Dinosarna vandrar fritt längs stränder, genom skogar och över berg. Och när jag säger genom skogar menar jag verkligen genom. Deras AI är dummare än en gråsten och kollisionsdetektionen gör att de allt som oftast antingen promenerar rakt igenom saker i sin omgivning, eller fastnar på dem. I det senare fallet kan du tryggt slå ihjäl även den mäktigaste Tyrannosaur bakifrån med en sten eftersom den inte når dig – om du har gott om tid, eftersom dina vapen inte gör särskilt mycket skada i början

 

I korthet:

Vad är det?

Överlevnadsspel med dinosaurier – det är allt

Utvecklare

Studio Wildcard, Efecto Studios, Instict Games, Virtual Basement

Utgivare

Studio Wildcard

Webb

playark.com

Cirkapris

550:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz,GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla även in

Rust (early access)

Just tid är något som krävs i stora mängder om du vill komma någonstans i ARK: Survival Evolved. Du tvingas banka på träd, stenar och djur för att hitta det råmaterial som behövs för att bygga saker. Sedan måste du tjäna ihop poäng (genom att levla upp) för att köpa varje enskild pryl. I början kan du inte ens tråckla ihop ett par byxor.

Det smarta med det här systemet, eller kanske det mest irriterande beroende på smak, är att maxnivån är 100 och de poäng du får längs vägen räcker inte till att låsa upp alla recept. Det lönar sig att bli specialist och att gå med i stora eller små klaner. På så vis kan du till exempel skapa en stor bas med hjälp av något som kan bygga murar av metall, medan du själv fokuserar på att skapa kläder, spjut eller automatkarbiner!

Som du kanske förstått är det här inte ett spel som fokuserar på hundraprocentig historisk korrekthet. Här finns jättemyror, dinosaurier, automatvapen, något slags magiska stenar och (om du kommer så långt) drakar. Jag önskar bara att det ville fokusera lite mer på att underhålla spelaren.

När det är kul — det vill säga när du rider på dinosaurier och bygger fästningar med andra spelare — så är ARK inte dumt alls. Men vägen dit är alltför lång, och bär över alldeles för mycket mark vi trampat förr. Det är svårt att rekommendera det i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

ARK: Survival Evolved Reviewed by - .
2.85

Utslag

57
57
Det är svårt att rekommendera ARK i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

Inlägget ARK: Survival Evolved dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

”Survival evolved” är den grandiosa undertiteln. Men ARK känns inte alltid särskilt utvecklat jämfört med dinosaurierna i MMO-genren.

Det börjar på en strand. Du vaknar upp, iklädd endast kalsonger/trosor. Du tittar upp mot himlen, ser dig om. Visst är det vackert? Och är det en pterosaur som cirklar däruppe på himlen? När du ser ner på din vänstra handled ser du att du har något slags sten inbäddad i huden. Andra spelare rör sig längre bort på stranden, några lika nakna som du, några ridande på enorma dinosaurier.

Här slutar ARK hålla dig i handen, eller rättare sagt det håller dig inte i handen alls. Inget indikerar att du kan eller bör göra något, så om du som jag vinglar omkring planlöst, kommer du strax att få meddelandet att du börjar bli varm. Hur åtgärdar jag det? Är det på natten kan det istället hända att du är för kall, törstig, hungrig eller något annat fysiologiskt problem som du måste ta itu med.

Lösningarna är dock ganska logiska. Varm och törstig? Ett dopp i vattnet fixar båda. Trött? Stå still en stund och sluta vimsa omkring. Hungrig? Plocka bär eller försök slå ihjäl ett djur som ser ofarligt ut, till exempel en fågel eller sköldpadda. Och om du vill slippa tänka på att få solsting eller frysa ihjäl hela tiden är det bara att sy ihop lite kläder som skyddar mot båda. Men vi återkommer till det.

Om du försöker slå ihjäl fel djur innan du utrustat dig lite grann, är risken att du själv slutar som middag. Och om du skulle råka bajsa (vilket alla spelarkaraktärer gör okontrollerat lite då och då), ät INTE upp resultatet. Förutom att vara användbart som gödning, bland annat, så är bajset även ett smart sätt att dölja självmordsfunktionen, om du skulle råka fastna mellan saker och inte kunna ta dig loss.

Så har vi då spelets enda unika detalj: dinosaurierna. Du ser dem från första början, där de strövar omkring på stranden och gör mest ingenting. Har du otur och springer på en aggressiv art, är du strax tillbaka på startskärmen och får börja om igen på ett slumpmässigt valt ställe. Inget handhållande, som sagt.

Dinosarna vandrar fritt längs stränder, genom skogar och över berg. Och när jag säger genom skogar menar jag verkligen genom. Deras AI är dummare än en gråsten och kollisionsdetektionen gör att de allt som oftast antingen promenerar rakt igenom saker i sin omgivning, eller fastnar på dem. I det senare fallet kan du tryggt slå ihjäl även den mäktigaste Tyrannosaur bakifrån med en sten eftersom den inte når dig – om du har gott om tid, eftersom dina vapen inte gör särskilt mycket skada i början

 

I korthet:

Vad är det?

Överlevnadsspel med dinosaurier – det är allt

Utvecklare

Studio Wildcard, Efecto Studios, Instict Games, Virtual Basement

Utgivare

Studio Wildcard

Webb

playark.com

Cirkapris

550:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz,GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla även in

Rust (early access)

Just tid är något som krävs i stora mängder om du vill komma någonstans i ARK: Survival Evolved. Du tvingas banka på träd, stenar och djur för att hitta det råmaterial som behövs för att bygga saker. Sedan måste du tjäna ihop poäng (genom att levla upp) för att köpa varje enskild pryl. I början kan du inte ens tråckla ihop ett par byxor.

Det smarta med det här systemet, eller kanske det mest irriterande beroende på smak, är att maxnivån är 100 och de poäng du får längs vägen räcker inte till att låsa upp alla recept. Det lönar sig att bli specialist och att gå med i stora eller små klaner. På så vis kan du till exempel skapa en stor bas med hjälp av något som kan bygga murar av metall, medan du själv fokuserar på att skapa kläder, spjut eller automatkarbiner!

Som du kanske förstått är det här inte ett spel som fokuserar på hundraprocentig historisk korrekthet. Här finns jättemyror, dinosaurier, automatvapen, något slags magiska stenar och (om du kommer så långt) drakar. Jag önskar bara att det ville fokusera lite mer på att underhålla spelaren.

När det är kul — det vill säga när du rider på dinosaurier och bygger fästningar med andra spelare — så är ARK inte dumt alls. Men vägen dit är alltför lång, och bär över alldeles för mycket mark vi trampat förr. Det är svårt att rekommendera det i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

ARK: Survival Evolved Reviewed by - .
2.85

Utslag

57
57
Det är svårt att rekommendera ARK i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

Inlägget ARK: Survival Evolved dök först upp på Svenska PC Gamer.