Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Spyparty

Att mingla i sociala sammanhang har aldrig varit så stressframkallande som i Spyparty.

TESTAT

Av Philippa Warr

Spyparty har varit under utveckling i ungefär fyra hundra år, och det är fortfarande inte färdigt. Det innebär inte att du inte kan spela det. Det betyder dock att dess skapare, Chris Hecking, helt har övergett alla traditionella betydelser i begrepp som ”releasedatum”, ”early access”, och för den delen ”tid”.

Tekniskt sett är detta en förhandstitt. En förtitt på ett spel med hängivna spelare vars intresse sträckt sig över flera år, och som har tusentals matcher under bältet. Det är en förtitt av ett spel som går bortom alfa- och beta-versioner av spel, och istället närmar sig slutet av det grekiska alfabetet i en desperat jakt på nya bokstäver.

Spyparty är ett asymmetriskt multiplayerspel där ena spelaren är en spion på en fest, och den andre en krypskytt som måste identifiera och eliminera sin motståndare. Skytten har bara en enda kula, och måste därför använda sin list och sin observationsförmåga för att hitta den misstänkte. Spionen, å sin sida, måste utföra alla sina uppgifter inom en viss tidsram – utan att dra till sig uppmärksamhet.

Till sin hjälp vet skytten vilka några av karaktärerna är, som ambassadören, några misstänkta dubbelagenter och kyparen. Ingen av dessa kan vara spionen. Varje uppgift har också vissa utmärkande drag som ett skarpt öga kan fånga upp.

Till exempel så kan spionen behöva plantera en bugg på ambassadören, så skytten kan hålla utkik efter en armrörelse som ser lite ut som en klapp på rumpan. Jag får villigt erkänna att jag ägnade stor tid under mina första försök som krypskytten i Spyparty med att stirra intensivt på ambassadörens skinkparti i hopp om att få se den där rörelsen.

Läs också: Cyberpunk 2077

Spyparty

Att byta ut statyer är extremt stressande. Som på museum.

Spyparty Spyparty Spyparty Spyparty

Utvecklare

Chris Hecker, John Cimino

Utgivare

Chris Hecker

Webb

spyparty.com

Releasedatum

Du skojar, va?

Spionen kan försöka maskera sina eskapader genom att lura ut vilka delar av rummet som är svårare för skytten att se, eller använda sig av folkgrupperingar för att dölja sina skumma förehavanden. Jag tror till och med att det finns ett sätt att plantera den där buggen i farten, men det verkar vara en bedrift reserverad för eliten.

Om en spion ska kontakta en dubbelagent i Spyparty så behöver de konversera med den (genom att stå på samma markerade golvyta). Detta startar ett ljudklipp med frasen ”banana bread”, som båda spelarna kan höra. Detta gör att skytten snabbt kan utesluta alla gäster som för närvarande inte befinner sig i en konversation.

Spionen kan dock använda en tredjepersonskamera för att se sig om i rummet och tajma banankakskonversationen vid ett tillfälle när så många festdeltagare som möjligt samtalar med varandra. Det finns också mer avancerade tekniker, som att fejka kontakt. Detta gör så att ljudklippet spelas upp utan att du är i kontakt med dubbelagenten. Det kan skapa förvirring, men förr eller senare måste du ändå ta kontakt på rikigt.

TESTSKOTT

Numera finns en tutorial i spelet också. Den är lite oslipad, men gör ett bra jobb med att introducera de viktigaste elementen i båda rollerna. Min begränsade erfarenhet med spelarbasen har också varit positiv, med vänliga tips på hur man kan bli bättre.

Mestadels har jag dock spelat Spyparty med en kompis. Vi har ett Skype-samtal igång, så att vi kan snacka om resultatet mellan spelomgångarna. När skytten vinner följs det i regel av ett svärord från spionen, och en irriterad fråga: ”Vad avslöjade mig den här gången?”. När spionen vinner håller man däremot mer tyst, eftersom framgångsrika strategier (särskilt när det gäller att byta ut de där jäkla statyerna) är något man helst håller för sig själv. Kanske bör jag även hålla klaffen om mina krypskyttmetoder, men det är för roligt att diskutera matchen ihop och lära sig tillsammans.

Inlägget Spyparty – Hands-on dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Beyond Good and Evil 2

Utvecklare

Ubisoft Montpellier

Utgivare

Ubisoft

Webb

beyondgoodandevil.ubisoft.com

Releasedatum

Ej fastställt

Ubisofts Beyond Good and Evil 2 är fortfarande långt borta.

PREMIÄR

Av Phil Savage

Den snygga CGI-trailern tillsammans med Joseph Gordon-Levitts pojkaktiga ansikte på scenen på årets E3 fick Beyond Good and Evil 2 att kännas omöjligt ambitiöst. En sömlös, delad värld och en rymdopera som utspelar sig i ett helt solsystem – kan ett sådant spel ens existera? Efter att ha sett ett halvtimmeslångt demo bakom stängda dörrar påstår jag att det inte gör det. Inte än.

För att vara tydlig så säger jag inte att Beyond Good and Evil 2 aldrig kommer blir det Ubisoft siktar på, bara att vägen till slutmålet tycks lång baserat på det jag såg.
Demot börjar i ett bortglömt gammalt tempel i Ganesha, en stad i New India-kontinenten på månen Soma. I Beyond Good and Evil 2 är alla infertila, och kan bara befolka världen genom att klona DNA från de första nybyggarna. Det betyder att när du skapar din karaktär väljer du en DNA-profil, och skräddarsyr den sedan med kläder och olika stridsstilar.

Beyond Good and Evil 2

Ditt DNA bestämmer din roll i samhället – med stackars hybrider längst ner på stegen. Du spelar dock som en rymdpiratkapten som lever utanför den sociala ordningen. I templet söker två sådana kaptener efter en grupp forskare som gör experiment på hybrider. De två utvecklarna som spelar demot rör sig genom korridorerna, och tar olika vägar fram till slutmålet. Att spelare kan dra iväg och göra sin egen grej upprepas gång på gång genom demot.

När piratkaptenerna finner forskarna attackeras de av vakter. Striderna i Beyond Good and Evil 2 styrs av fyra färdigheter: skjutvapen, svärd, sköld och jetpack. Var och en av dessa kan uppgraderas med teknik du hittar under spelets gång. Använd en pistol med slow motion-förmåga och du kommer göra att den du skjuter långsammare. Svärd kan i sin tur till exempel knuffa bort fiender.

Läs också: Cyberpunk 2077

Ambitiösa ambitioner

Det är lätt att se potentialen i ett sådant här system, men jag får inte uppfattningen av något taktiskt spel i demot. Jag kan föreställa mig hur Beyond Good and Evil 2-spelare kommer använda olika uppgraderingar för att uppfylla en specifik roll, och du kan scanna fiender för att se vilka uppgraderingar de har för att skräddarsy hur du vill ta dig an den kommande striden. Jag ser inget sådant i demot, men det är fortfarande tidigt i utvecklingen.

När forskarna besegrats beger sig utvecklarna ut i staden Ganesha. En av dem hoppar in i ett rymdskepp för att åka och bråka med snuten, medan den andra tar en svävare för att åka på tur i omgivningarna. Du kan använda din scanner för att analysera landmärken, vilket ger dig ledtrådar om uppdrag som kan finnas där. En polisstation kan till exempel ha en piratkollega att frita. En bank är en bra plats för ett rån. Demonstrationen slutar med att en av utvecklarna slår på hyperspace i ett rymdskepp och flyger sömlöst ut från planetens atmosfär mot sitt moderskepp.

Beyond Good and Evil 2

Mestadels sömlöst, i alla fall. Hoppet till hyperspace sänker texturer och detaljnivån på staden rejält. Det kan tyckas vara en pedantisk anmärkning, och personen som satt bredvid mig flämtade istället imponerat till. Men även om det är en imponerande syn så är det inte magi. Jag försöker hålla mina förväntningar på en rimlig nivå, trots allt.

Ubisofts sista trick är att öppna kartskärmen och zooma ut för att visa skalan på System 3 och de många planeterna i det. Det är ett bra sätt att visa upp konceptet – börja smått i ett tempel, sedan expandera utåt till staden, sedan planeten och så galaxen. Men jag ser inte så mycket av vad den grandiosa skalan faktiskt innebär, och det vi ser behöver fortfarande mycket jobb. Och det är okej – Beyond Good and Evil 2 är inte färdigt än på långa vägar. Det kan definitivt bli något fantastiskt, den det är lika definitivt inte framme än.

Beyond Good and Evil 2

Inlägget Beyond Good and Evil 2 – Förhandstitt dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Bioware-lika val i Assassin’s Creed Odyssey gjuter nytt liv i serien.

TESTAT

Av Phil Savage

Jag har just dödat en björn på en strand. Det krävdes ett par försök, mest för att jag tycker det är svårt att undvika djurattacker i Assassin’s Creed Odyssey (liksom i Origins), men till sist fyllde och fällde jag djuret med tillräckligt många eldpilar. I normala fall skulle jag inte vänta mig att ett spel rättfärdigar logiken med en björnboss, men när jag undersöker ett närliggande skeppsvrak, fyllt med döda kroppar, får jag reda på skälet. Björnen fraktades av smugglare tills båten gick på grund.

Personen som skickade iväg mig för att ha ihjäl björnen var också en smugglare, något hon först inte berättade. Vid konfrontationen väljer jag att bryskt utpressa henne med vad jag upptäckt av hennes skumraskaffärer. Snarare än att betala drar hon sitt svärd och jag dödar henne tämligen omgående. Om jag hade svarat: ”Detta stannar mellan oss … för ett pris”, hade uppdraget slutat utan en duell och med denna npc fortfarande vid liv.

Dialogval och konsekvenser är väl upptrampade områden för rollspel, men för Assassin’s Creed är det nytt och dessutom snyggt realiserat sett till min tid med spelet. E3-demon äger rum på de två öarna Delos och Mykonos och berättar en fristående berättelse bortom spelets större värld. En person jag vill få på fall får vin i present. Vid en militär aktion väljer jag mellan att gå rakt på sak eller vara mer försiktig. Jag beslutar att vara en gris mot varje person jag träffar, bara för att försöka provocera fram hetsiga svar. Det är en spännande grej som gör mig mer involverad i Assassin’s Creeds mellansekvenser än jag vanligen är.

Grekisk tragedi

Idén med val sträcker sig till vilken karaktär du spelar som i Assassin’s Creed Odyssey. Du har en manlig och en kvinnlig huvudperson, Alexios och Kassandra, och det var den senare jag valde att spela som. Platsen är antikens Grekland 431 år f.Kr., då peloponnesiska kriget utkämpades mellan Sparta och Aten. Ubisoft understryker att det är en omvälvande epok för konst, vetenskap och politik. Du är ättlingen till Spartakungen Leonidas, och du bär hans spjut som ett sekundärt vapen i Assassin’s Creed Odyssey. Alexios och Kassandras historier har snarlika förlopp och beskrivs av Ubisoft som en episk grekisk tragedi. Hjältens familjs slås i spillror (de kastas från ett berg och lämnas att dö) och berättelsen tar vid sjutton år senare.

– När vi ser på spelet finns kort-, medium- och långsiktiga mål, berättar creative director Jonathan Dumont när jag frågar om valen. De långsiktiga kan sträckas ut på, kanske 70 timmar. ”Åh, så det hände på grund av detta. Herrejösses!” Det vi spelade i E3-demon var mycket mer mediuminriktat. Om du når slutet på ön är det ”mediumklassat”. Det kortsiktiga är när någon ber dig ”Jag vill att du tar hand om den snubben”. Dödar du honom? Talar du med honom? Slår du ner honom? Du får några av de här möjligheterna, och när du kommer tillbaka har detta återverkan i din belöning och din relation med den personen.

Durmont fortsätter.

– Här får du ett exempel. Vi har ett uppdrag där du får frågan om att hitta ett vapen. Någon frågar: ”Kan du hitta mitt svärd?”. Du lokaliserarsvärdet och kan återvända, ljuga och behålla det själv. Detta är val som har omedelbara betydelser. Sedan finns också en ackumulering av saker som du kan arbeta dig fram till, större saker. Det finns definitivt stora val i spelet, som jag inte tänker spoila, men som verkligen tar berättelsen i en annan riktning.

Läs också: Cyberpunk 2077

Bild från Assassin's Creed Odyssey.

Dialogval i Assassin’s Creed. What a time to be alive.

Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey.

Utvecklare

Ubisoft Quebec

Utgivare

Ubisoft

Webb

assassinscreed.ubisoft.com

Releasedatum

5 oktober

 

Trots rötter i Sparta spelar du som en legosoldat i Assassin’s Creed Odyssey och tvingas fatta beslut som formar kriget till Spartas eller Atens favör, och vem som tar kontroll över delar av kartan. Exakt hur detta fungerar tydliggörs inte direkt av min demotid. Målet är att eliminera atenarna och deras ledare Podarkes den grymme så att spartanarna, ledda av soldaten Thaletas och motståndsledaren Kyra, kan kliva fram. Jag tillbringade större delen av demon med att få ner en mätare som representerade atenarnas kontroll, genom att ha ihjäl deras soldater och rensa belägrade områden. Här fanns till exempel ingen möjlighet att byta sida och känslan är att atenarna ska vara elakingarna i demon, så därför frågar jag Dumont hur mycket detta symboliserar konflikten i stort.

– Det är så för detta specifika uppdrag och denna ö, ja, men atenarna kommer inte alltid vara ondskefulla. Du kommer göra det motsatta i spelet och också hjälpa atenarna strida mot Sparta. De hyr dig som legosoldat; ibland är det en atenare som lejer dig och ibland är det någon från Sparta. Du slåss inte på Spartas sida även om du har din personliga historia där. När du utforskar världen hamnar du i alla slags situationer. Om du exempelvis kliver in i en region som ägs av Sparta kan du utföra uppdrag för att plocka bort deras kontroll och placera Aten som ledare där, om det nu är deras belöningar du suktar efter. Det är så det funkar. Det är inte ”goda spartanare och onda atenare” utan är mycket mer komplext än så.

Atenarna markeras med blått och spartanarna är röda på kartan. Vid ett tillfälle ser jag hur deras skepp kämpar mot varandra i vattnet runt öarna, och det är en cool och överraskande dynamisk händelse. Jag hoppas få se ännu mer av detta i det färdiga spelet då det verkligen säljer känslan av ett krig rasar runt dig. Med löftet om 30 timmars interaktivt berättande i Assassin’s Creed Odyssey frågar jag Durmont hur mycket historien kommer fögrena sig.

– Du har en del stora beslut att fatta som kommer påverka vad som sker härnäst och slutet du till sist får. Utan att utlova miljontals slut – för så är det inte alls – så formas spelet efter dina val och hur du spelar det.

Ex on the beach

I demon är det fullt möjligt att få såväl Thaletas som Kyra på fall. När jag utforskar ön plockar jag på mig en flaska vin och när jag talar med Kyra nästa gång dyker ett extra dialogval upp med ett hjärta intill och möjligheten att ge vinet i present. Romanser är flirtar i Assassin’s Creed Odyssey; det är inte som att du kan gå in i Fable-läge och ha tre karlar hemma.

– Du tar dig till en ny ö eller ny plats i världen och uppvaktar någon där, men det är inte ”Åh, jag har hittat mitt livs kärlek och lägger beslag på den här personen”, förtydligar Dumont. Det är mycket mer flyktigt, en romans som uppstår genom stundens ingivelse.

Ubisoft Quebec tycks fast beslutna att låta dig fatta viktiga beslut, men detta är inte Odysseys enda viktiga inslag. Som spel känns det som en direkt uppföljare till Origins; plattformandet är detsamma, miljöernas utformning är sig ganska lik och du använder alltjämt en örn för att utforska omgivningarna efter fiender och måltavlor. Striderna är den del som gått igenom störst förändringar. Den här gången har du ingen sköld och kan därför inte blockera på samma vis som i Origins. Då du istället bär Leonidas spjut kan du bara parera när du bär enhandsvapen. Möjligheten att parera är dessutom snabbt förbi så du känner dig relativt exponerad.

Som kompensation har du fått fler aggresiva förmågor. Dessa delas in i jägare (pilbåge), krigare (närstrid) och lönnmördare (smygande) och du kan utforma kontrollerna på egen hand. På en Xboxkontroll (jag kan inte tala för mus och tangentbord då demon kördes på en Xbox One) håller du ner LB eller LT för att välja en färdighetsklass och trycker sedan på en av fyra knappar för att välja den specifika förmågan. Du kan bara placera ut fyra avståndsförmågor och fyra närstridsditon åt gången, så det finns ett inslag av att hitta perfekta recept sett till motstånd.

Spartansparken är förstås den du inte får missa. Att sparka en fiende från en klippa i stealth är stor underhållning. En annan förmåga sätter fyr på ett vapen för extra skada, medan ytterligare en ger en fjärdedel av dina hälsopoäng tillbaka. Det finns en förmåga som låter dig kasta ditt spjut för att ögonblickligen döda en fiende i stealth, och ett livsviktigt grepp som, när det uppgraderats, låter dig slita bort en fiendesköld. Var och en kostar en del av din adrenalinmätare.

Bild från Assassin's Creed Odyssey.

Sjöslagen i Odyssey spelar större roll än i Origins.

Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey.

Alltihop låses upp genom ett rutnät inte olikt det i Origins och förmågor kan uppgraderas ytterligare två gånger för extra ”umph”. En del av Alexios eller Kassandras grundläggande begåvningar kan också trimmas. Om du hoppar från en farligt hög avsats kan du hålla inne A-knappen för att undvika skada – om du uppgraderat rätt förmåga, vill säga. Denna kan sedan vridas upp ytterligare och bedöva fienderna när du slår i marken.

Tanken med att inte ha sköld utan istället fler trick är för att främja ett mer aggressivt stridssystem, ett som ska kännas som det passar in i den historiska premissen.

– Vi ville ha en rörlig karaktär, berättar Dumont. Vi ville inte att den skulle vara defensiv, utan mer av ett kraftpaket som kliver in i striden, lite mer i en Spartan-anda. Sköldgrejen var något vi diskuterade rätt mycket, men i slutändan kände vi att de offensiva förmågorna som vi adderat och du själv kan placera ut gav oss ett bra tempo.

Utan skölden dör jag en hel del vid demons start. Jag är van vid att strida med den sedan Origins, men de som är vana vid dubbla svärd kanske hittar rytmen snabbare. Möjligheten att parera är alltså flyktig och Dumont säger att Ubisoft Quebec vill göra det enklare baserat på feedbacken de fått. Efter att ha krossat min jetlag med en kopp starkt kaffe hittar jag till sist rätt. Adrenalinmätaren rusar snabbt i taket under stridens gång, så tanken är att du alltid ska spela med dina förmågor.

Även om Origins innebar ett stort fall framåt för Assassin’s Creed-striderna fann jag dem lite klumpiga, och jag känner fortfarande så när jag spelar Odyssey. I slutet av demon spammar jag samma stridsrörelser om och om igen för att vinna. Det var så jag slog Podarkes, genom att sätta mitt svärd i brand och repetera samma tunga attack tills han dog. Med detta sagt gillar jag hur olika scenarion utmanar mig att använda olika förmågor. Det är poänglöst att använda sköldförstöraren mot en björn, för att ta ett exempel, men att avlossa kraftfulla eldpilar och läka en stor del av Kassandras skador hjälpte mig att vinna den striden efter att ha bitit i gräset några gånger.

Du kommer också delta i stora slag mellan två sidor där skärmen fullständigt översållas av krigare. Mitt enda möte med denna form av strider var emellertid simpel: jag hade helt enkelt ihjäl kaptener för att få Atenarméns hälsomätare att ticka ner och skickade ut hjälteenheter när dessa dök upp. Väl lättsmält, men skalan på striden var å andra sidan imponerande.

“Episka ben”

Ubisoft kallar Assassin’s Creed Odyssey för ett fullfjädrat rollspel. Tja, det är åtminstone Assassin’s Creed-varianten av ett. Tillsammans med narrativa val betyder ”rpg” fler siffror! Ubisoft Quebec har byggt ut statistik- och perk-systemet för vapen i förra spelet till att även inkludera rustning, så du byter ständigt individuella bitar i din rustning för nya och mer sällsynta sådana. Att hjälpa Sparta att vinna över atenarna belönar Kassandra med en utsökt, guldplaterad spartansk bröstplåt. En annan gång får jag benrustning som spelet kallar ”episka ben”, och det låter ju småkul.

Om du tyckte om att stjäla loot i Origins är den dåliga nyheten att du måste vara diskret numer. Assassin’s Creed Odyssey har ett system för prisjägare så om du stjäl rödmarkerad loot och ertappas av npc:er är det fullt möjligt att en prislapp hamnar på ditt huvud. Jägare sätter då av efter dig i något som påminner starkt om Thylakes-systemet i Origins, men du kan köpa dig fri i menyerna om detta oroar dig.

Liksom i fallet med Egypten väntar jag mig att förtrollas av Assassin’s Creed Odyssey-världen. De två öarna ser bedårande ut, med ren, vit arkitektur och överdådiga ytor och stora statyer att bestiga. Ubisoft utlovar allt från snöiga bergstoppar till öknar i sin version av antika Grekland. På kartan i spelet ser jag platser som Attika, Euboia, Arkadien, Lakonien och Lesbos, och du kommer att få navigera de många öarna med ditt skepp då havsstrider återigen hittat tillbaka till serien. Om du nickade gillande åt att kämpa mot egypiska gudar förra gången är jag övertygad om att den grekiska mytologin kommer lägga grunden för en del superbossar. Medusa syns i trailern.

– Låt oss spara det till senare, men det är antikens Grekland så vi får se, säger Dumont och ler lurigt.

Origins var det starkaste serien sett på åratal, och i Assassin’s Creed Odyssey finns gott om saker som påminner mig om varför: god uppdragsdesign som bryter av mot den överhopade kartan, och en värld som är väldigt rolig att utforska. Att vi nu ställs inför narrativa beslut är potentiellt sett den största förändringen på åratal och bör, åtminstone, involvera mig i Assassin’s Creed-storyn på ett sätt jag aldrig varit tidigare.

Bild från Assassin's Creed Odyssey.

En kändis!

Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey. Bild från Assassin's Creed Odyssey.

Inlägget Assassin’s Creed Odyssey – Hands-on dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Thomas Petersson

TESTAT

Kan Rico Rodriguez tämja naturens krafter i Just Cause 4? (Spoiler alert: klart han kan. Reds anm.)

Goda nyheter, Rico är tillbaka med mer dumheter! Den här gången sprider han kaos på den fiktiva ön Solis, vid Sydamerikas kust. För en gångs skull är han dock inte den enda destruktiva kraften i stan. Den stora nyheten i Just Cause 4 är väder – mer specifikt extremt väder. På E3 får jag se Rico gå i närkamp med en framrusande tornado.

Av Phil Savage

Innan dess får jag dock en demonstration av Ricos nya, uppgraderbara änterhake. Den här gången är det ikoniska verktyget mer än bara ett sätt att ta sig fram. Förutom förmågan att fästa saker med varandra kan änterhaken i Just Cause 4 även placera ut raketer och heliumballonger för att få saker att lyfta från marken. Du kan även modifiera de här funktionerna. Jag får se en uppgradering som får objekt eller personer att explodera när de knyts samman och stöter ihop, samt en uppgraderad luftballong som får de svävande objekten att följa efter Rico.
Absurditeterna fortsätter att staplas på varandra tills jag, till sist, får se ett av uppdragen. Det är här Rico möter tornadon, som kontrolleras av Black Hand, den nya fienden i Just Cause 4. De har monterat upp ett antal vindkanoner som styr tornadon bort från deras bas. Genom att förstöra dessa ändrar tornadon kurs, och förstör basen – innan den också fortsätter vidare för att suga upp en närliggande stad. Här slutar demot, och låter mig bara ana den förstörelse som är på väg att drabba staden.

Här skulle det egentligen inte vara någon bildtext, men vi kunde inte hålla oss pga snyggt!

1

Utöver de regisserade förekomsterna i kampanjuppdragen kommer tornadon att sprida förstörelse över ön under spelets gång. Avalanche insinuerar att Rico till slut kommer att få tillgång till Black Hands vindkanoner, så att du får makt att utnyttja tornadons dödliga kraft.

2

Allt är inte tornados. Just Cause 4 simulerar väder på andra sätt, och dess vindströmmar är användbara när du tar dig fram över kartan med fallskärm och vingdräkt. Det är tydligt att Avalanche är stolta över detaljarbetet i spelets flodsimulation.

3

Solis består av fyra stora miljötyper, varav alla inkluderar ett par olika biomer. Oavsett om det är regnskogen, en bergskedja, öken eller grässlätter så har alla miljöer sina specifika vädereffekter – från tropiska regn till snöstormar.

4

Det konstanta krigandet mellan Ricos motståndsrörelse och Black Hand visar din framgång i spelet. I takt med att du klarar uppdrag och förstör Black Hand-baser så flyttar motståndsrörelsen fram frontlinjerna över kartan.

5

Kaosobjekt – de ofta explosiva delarna av infrastrukturen som Rico måste förstöra för att erövra en fiendebas – är tillbaka. Den här gången har alla specifika beteenden att manipulera. I demot ser jag bränsletankar som omvandlas till provisoriska missiler med hjälp av luftballonger.

6

Fienderna i JC4 sägs vara smartare än någonsin. I demot ser jag dem använda sköldar och drönare för att försöka besegra Rico. Jag är inte helt säker på att Just Cause behöver dödligare fiender, men de här olika fiendetyperna bör bidra med variation i striderna.

 

Läs också: Cyberpunk 2077

Utvecklare

Avalanche Studios

Utgivare

Square Enix

Webb

justcause.com

Release

19 oktober

Inlägget Just Cause 4 – Förhandstitt dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Till sist får även datorspelare dräpa monster i och med Monster Hunter: World, den största och hittills bästa delen i den väldigt japanska serien.

Minns du scenen i Jurassic Park när den där khakiuniformerade jägaren blir uppäten av hungriga raptorer? Nu vet vi vad han gjorde för fel. Om Monster Hunter: World har lärt mig något så är det att jägare dels måste klä sig i benknotor, reptilhud och fjädrar, och allra helst ska kånka på vapen som är större än de själva.

I japan har Monster Hunter-serien varit stor i åratal, men inget av spelen har dykt upp på pc. Förrän nu. I och med Monster Hunter: World kan nu även datorspelare gå på ödlejakt och karva i kadaver av hjärtats lust. Och karva kommer du att få göra, i timtal. Monster Hunter har alltid handlat om grind, nämligen. Om du hatar att samla groteska mängder bär, svampar, insekter och allsköns kroppsdelar så låter förmodligen detta som en mardröm. Men den som härdar ut och tar sig förbi de inledande, småtrista timmarna, kommer att upptäcka en hel värld av enorma monster att fälla – alla med sina egna attackmönster och egenskaper.

Även om det kan verka som om spelet handlar om grinding för grindingens skull så är det egentligen mest ett sätt att styra spelaren. För att uppgradera vapnen behöver du först fälla klenare monster, och sedan blir de allt större och farligare i takt med att även du blir en dödligare jägare. Jämfört med tidigare delar i serien är World smidigare och mer strömlinjeformat, men det blir fortfarande en hel del repetitivt samlande och jagande av samma monster flera gånger för att få alla göttiga likdelar.

Läs också: Monster Hunter World i 120 fps

I korthet:

Vad är det?

Bästa delen i anrika Monster Hunter-serien, för första gången på pc.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

monsterhunterworld.com

Cirkapris

600kr

PEGI

16 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Dark Souls 3

I regel är det smart att flytta på sig när ett stort monster vill trampa på en.

Stora strider

Det här är en serie som ofta anklagas för att ha en hög inlärningströskel, vilket är delvis sant. Även Monster Hunter: World är, trots sina många tutorial-texter och pratiga storyuppdrag, dåligt på att presentera sina mekaniker på ett tydligt och lättbegripligt sätt. Men om du bara spelar på så ger sig det mesta efter hand. Om du inte begriper hur ett vapen funkar är det bara att experimentera med det så klarnar det förvånansvärt snabbt. Spelet är lite löst i konturerna och rörigt upplagt, men ryktet om seriens svårtillgänglighet och höga svårighetsgrad är klart överdrivet.

Striderna är så klart själva grundbulten i spelet, och de är ofta långa och intensiva. De små kreaturen kräver bara några få slag att fälla, men de är bara bakgrundsbrus i det stora hela. De verkliga målen är de stora dinosaurieliknande monstren som klampar omkring här och var i de olika miljöerna. Att sänka en sådan best kan ta ett bra tag. Jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt att envetet jaga ett skadat, haltande djur som desperat försöker fly undan för att slicka sina sår. I alla fall till en början. Med tiden blir jag mest irriterad på att de sticker iväg hela tiden, när jag bara helt oskyldigt är ute efter deras käkben för ett nytt fint svärd jag är sugen på.

Monster Hunter: World försöker förvisso sig på att ge mig en anledning att jaga de här varelserna utöver att det är kul, men det lyckas inget vidare. Storysekvenserna är så oheligt tråkiga att jag mest sitter och trycker som en idiot på alla handkontrollens knappar för att få slippa se dem. Förgäves, kan jag tillägga, för det går inte att skippa spelets töntiga, meningslösa mellansekvenser.

Jaga i flock

Personligen har jag inga problem alls med att spela Monster Hunter: World solo, men fokus ligger definitivt på onlinespelande. Och visst är det ännu lite roligare om man går på jakt med några vänner. Men den som helst spelar allena kan absolut göra det också, även om det blir lite tuffare att ge sig på de elakare bestarna ensam.

Att hjälpas åt att hugga svansen av en ilsken Anjanath (ser ut lite som en T-Rex) är riktigt kul. Att hugga av lemmar och slå av pansar från monstren ger lite extra resurser, så det skadar aldrig att försöka göra det innan man sätter dödsstöten.

Monster Hunter World är helt enkelt ett välgjort och mångsidigt actionspel som gör sig bra även på pc, så länge du har en vettig handkontroll.

Läs också: Recension – La-Mulana 2

Du talar med kluven tunga, så nu tänker jag göra en mössa av den.

Experimentell krigföring

Det finns gott om vapen att välja bland i Monster Hunter: World, och grundversionerna av alla finns tillgängliga direkt från början så att du kan testa allihop. Det är värt att ge även de mer udda vapnen en chans, då de ofta är riktigt roliga att leka med. Här är tre av de märkligare vapnen i spelet:

Iron Gunlance

Påminner om det där fåniga pistolsvärdet från Final Fantasy VIII, men det är faktiskt inte så dumt att både kunna slåss i närstrid och fyra av ett och annat skott ibland.

Metal Bagpipe

Säckpipan är kanske inte det mest populära instrumentet, men så här dödlig brukar den inte vara. Funkar både som supportvapen där olika toner ger olika effekter, samt som en stor klubba att drämma i nyllet på allsköns oknytt.

Iron Blade

Ser rättframt ut, men det här stavsvärdet är ett insektsvapen. Det betyder att du kan använda olika sorters insekter (eller kinsects som de kallas här) med olika förmågor och bonusar. Bra närstridsvapen som låter dig göra höga volter, dessutom.

Recension – Monster Hunter: World Reviewed by - .
4.25

Utslag

85%
85%
Ett gediget, egensinnigt och mångsidigt actionspel, nu äntligen på pc.

Inlägget Recension – Monster Hunter: World dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Thomas Petersson

TESTAT

4A:s postapokalyptiska skjutare tar klivet till en öppen värld. Typ.

Jag har en god uppfattning om hur postapokalypsen i Metro Exodus känns för ens sinnen. Den är oljig, luktar därefter och allt är täckt av radioaktivitet. Spelet säljer in världen på ett vackert sätt med tusentals små detaljer. De finns i piplätet från din handske när du torkar av din gasmask. De finns i det gryniga pappret hos din karta. De finns i de improviserade vapnen, som blir allt smutsigare när du bär med dem på en resa som sträcker sig över ett år av din karaktärs liv.

Av Tom Senior

De första två Metro-spelen är än idag några av de vackraste skjutarna som någonsin gjorts. Nu ska Metro Exodus försöka ta detaljarbetet ut ur Moskvas underjord till vidöppna områden fyllda med npc:er och muterade monster. Exodus har underjord och korridorer, men de länkar samman Stalker-lika sandlådor du kan loota vapendelar i. Jag spelade några få timmar i ett vintrigt träsklandskap och blev skjuten, uppäten och släpptes från hög höjd av en flygande mutantdrake.
Du spelar som Artyom i efterdyningarna av Metro: Last Lights bättre slut. Istället för att Artyom offrade sig själv för att rädda tunnelbanan har han och några vänner klivit ombord ett tåg som tar dem genom ödelandet. Vid demons start saboteras rälsen och du skickas iväg för att ta kontakt med en grupp överlevare i en närliggande kyrka.

Modda

Längs vägen dyker jag in några ruiner och hittar livsviktig ammo. Resurser är sällsynta och mutanter är tåliga kräk, så du måste hantera looten varsamt. Ytterligare en del som bidrar till överlevnadsstämningen är att du kan släppa ryggsäcken när som helst framför dig för att fästa provisoriska delar på dina vapen. Vid slutet av demon hade jag en modifierad handkanon och en automatkarbin inriktad på långdistansskytte. Hittar du stationer får du tillgång till tyngre modverktyg och kan till och med tvätta ditt vapen.
Kyrkan är delvis översvämmad så jag tvingas ta en båt, som attackeras av några vämjeliga sniglar och en mutantval. Dessa vattenvägar delar upp landbitarna vilket ger känslan av att utforskandet mer ter sig som att välja en bred korridor snarare än att själv staka ut sin väg. Metro Exodus fångar en del av anspänningen hos Stalker, och det ser otroligt ut, men är inte riktigt den storskaliga öppna värld du kanske väntar dig när du kollar på kartan för första gången.

Läs också: Cyberpunk 2077

Exodus har sandlådor men är inte en fullfjädrad, öppen värld.

Utvecklare

4A Games

Utgivare

Deep Silver

Webb

metrothegame.com

Release

19 oktober

På räls

Det är i sig ingen dålig sak, då Metro-serien alltid fungerat väldigt bra som en tajt regisserad skjutare. Jag finner mig själv inlåst i kyrkan av ett gäng antitech-sektmedlemmar och måste skjuta mig ut i en relativt linjär serie korridorer och bryggor. Du kan idka stealth och hugga fiender i ryggen om du vill, men det är synd och skam att inte nyttja de skrangliga vapen i Exodus. Den ljuddämpade pistolen är lika kraftfull som alltid och Metros stapelvapen Bastard återvänder, komplett med sin ovanliga laddram som rör sig horisontellt medan du skjuter.
En del av seriens gamla synder är dock tydliga. Mutanterna är passande otäcka men rör sig klumpigt. Vid ett tillfälle vandrade en flock vargliknande varelser rakt förbi mig. När jag bekräftade min närvaro med ett skott kastade de sig mot mig som en flock rabiessmittade hundar – enkla måltavlor. Utvecklarna har skjutit på spelets lansering för att få spelet i form, och jag hoppas den extra tiden ska visa sig vara tillräcklig. Det sänker stämningen när du skjuter en npc som sträcker armarna rakt ut och försvinner genom golvet. Om 4A polerar spelet tillräckligt kan detta vara det närmaste Stalker vi kommer nästa år.

Läs också: De bästa gamingmössen

Inlägget Hands on – Metro Exodus dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Thomas Petersson

Rätt mus för rätt ändamål kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.

Alla använder vi gamingmöss i vårt spelande, men en mus är så mycket mer än bara en klump plast och metall. Den är ett fint kalibrerat redskap som skapar förutsättningar att hela tiden ligga steget före dina fiender, som med högsta precision låter din sniperkaraktär träffa rätt på bråkdelen av en sekund och som via extrem följsamhet och respons låter dig utföra fler rörelser på kortare tid än dina motståndare. Några viktiga delar när det kommer till musen är dess ergonomiska utformning. Vi sitter med musen, oftast fastkramad, i handen under timmar och med rätt passform så minimeras handens belastning och du kan prestera maximalt hela tiden. På samma sätt är knapparnas och eventuella hjuls placering extremt viktiga. Du måste kunna nå dessa på ett snabbt och naturligt sätt både för att behålla lägsta responstid, men även för att minska belastning på hand och fingrar. Om musen du väljer använder någon form av trådlös teknik, se till att den stödjer snabbladdning. Slutligen så vill vi återigen poängtera vikten av rätt musmatta till rätt mus, detta för att undvika optiska ryckningar.

Läs också: De bästa grafikkorten i olika budgetklasser


Alienware Elite Gaming Mouse: AW958

799:-

www.acer.com

En 13-knappars mus av hög kvalité.

Vår första mus kommer från Alienware som är Dells gamingmärke. Musen är ganska bred och bulkig med mått på 40,4 x 96 x 130 millimeter och en vikt på 197 gram, men kan faktiskt göras än bredare genom att justera de båda sidorna. Dell har använt sig av premiummaterial för musen som har en kombination av aluminium och en behaglig, greppvänlig känsla.

På insidan finns vi Omronbrytare som håller för minst 50 miljoner tryck och musen har snygg led- belysning. Totalt sett får vi 13 knappar vilka kan konfigureras från medföljande program. Tyvärr är denna process inte så enkel som den borde kunna vara. Högsta rörelseupplösning är 12 000 dpi vilken enkelt kan justeras från musen.

När vi däremot kommer till spelkänslan så hjälper inte all kvalitet eller prestanda på 250 tums rörelse per sekund. Musen ger ingen wowkänsla överhuvudtaget och trots ett bra grepp så saknas den där perfekta känslan när hand och mus är ett. Detta gör att betyget bara blir godkänt.

BETYG: 65%

 


ASUS ROG Spatha Wireless MMO RGB

1 125:-

www.asus.com

En hybrid-gamingmus med utbytbara brytare.

Även denna mus tillhör den bredare skaran. Enheten har en magnesiumstomme som ger bra hållbarhet och stabilitet. Ovansidan av musen kombineras av stål och gummi för en mycket behaglig känsla, även under långa pass där hela handen kan vila samtidigt som vi frenetiskt klickar på de Omron-baserade knapparna.

Musen använder sig av en lasersensor på 8 200 dpi och har blixtsnabb respons och mycket hög precision. Musen har dessutom sex programmeringsbara tumknappar vilka åtskiljs av snygg RGB-belysning och som är perfekt placerade för snabb åtkomst.

Det som gör musen än intressantare är att den i grunden kommunicerar via RF 2.4GHz vilket ger en extremt låg latens, men som via en specialdesignad kabel gör att vi kan fortsätta spela utan avbrott eller andra störningar om batteriet tar slut. Ett extra plus för att vi kan byta brytarna själva och att skruvmejsel och riktigt bra programvara medföljer. Vi hade däremot velat ha justerbar vikt och ett lite lägre pris.

BETYG: 80 %

 


Corsair GLAIVE RGB Gaming Mouse

631:-

www.corsair.com

En stilren, prisvärd gamingmus med bra greppkänsla.

Corsairs gamingmus är av mer traditionellt format med en avlång greppvänlig yta som ligger riktigt bra i handen. Modellen, som är sladdbunden, har utbytbar vänstersida där tumgreppet kan växlas mellan tre lägen. Ovanför denna yta finns två knappar och totalt sett har Glaive sex programmeringsbara knappar där de traditionella vänster- och höger-knapparna kommer med Omronbrytare.

Musen kommer med integrerad RGB-belysning som även den hanteras från ett mycket bra gränssnitt som även låter oss synka med övriga Corsair- enheter och som dessutom låter oss kalibrera
musen efter olika underlag. Valda inställningar kan sedan även sparas i musens integrerade minne.

Glaive jobbar med en optisk sensor och upp till 16 000 DPI för hög precision. Tyvärr saknas möjlighet till viktjustering och enheten är inte lika anpassningsbar som vissa andra. Sätt till komfort och precision och utseende så är detta en riktigt bra gamingmus.

BETYG: 85 %

 


Gigabyte AORUS M5 gaming mouse

Ej prissatt

www.gigabyte.com

En underbar mus med högprestandasensor och grym belysning.

Gigabyte har breddad sin gamingportfölj, och framför allt så är det gruppmärket Aorus som lyfts fram. Här har vi det absolut senaste tillskottat och trots att vi i skrivande stund inte har priset klart för oss känns det som att musen kommer att bli en hit.

Detta är en långsmal modell med en tydlig brytpunkt mellan de Omronbaserade vänster- och högerknapparna och den RGB-upplysta bakre delen.

Musen är sladdbunden och har till skillnad mot andra modeller lösa vikter som gör att vi kan få exakt den vikt som passar oss i ett intervall mellan 118 och 130,5 gram. Däremot så känns fästanordningen för minnena inte helt optimal. I botten finner vi även den prisade Pixart 3389-sensorn som med 16 000 dpi ger oss en hög precision och snabb acceleration.

Modellen har en mycket behaglig gummerad yta som ger bra grepp under långa intensiva pass. Vi får även med en lättanvänd programvara för både programmering av knappar eller hantering och synkronisering av RGB-ljuset.

BETYG: 89 %


Lexikon

DPI

DPI-värdet är antalet avläsningspunkter som får plats i en tum eller inch (engelska) och är ett värde för att tala om hur långt muspekaren kan röra sig med viss fysisk förflyttning. Värdet omnämns ofta parallellt med CPI (Counts Per Inch). Ett högre värde är inte detsamma som en bättre mus, men en indikation på hur snabbt musen kan jobba.

MOBA/MMO-möss

Olika spelgenrer har olika behov och krav på mössen. Framför allt i mmo och moba kan musen behöva extra knappar för att kunna hantera alla olika funktioner och finesser – i den mån man använder dem.

BRYTARE

Den del i musen som hanterar vänster och höger musknapps tryckningar. En bra brytare ger snabbare respons samtligt som den håller för många miljoner klickningar utan att prestandan försämras.

KALIBRERING

Vissa möss har möjlighet till underlagskalibrering. Med detta menas att musens känslighet anpassas och optimeras efter det underlag om används. En tacksam funktion om du ofta spelar på olika underlag.

 

Inlägget De bästa gamingmössen dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Thomas Petersson

Dark Souls Remastered är en kraftigt förbättrad pc-portning, men fortfarande med tydliga brister. Så här får du ut mest av den.

Dark Souls är med rätta legendariskt för sin brutala svårighetsgrad, men också känslan av belöning det ger de spelare som tar sig igenom dess prövningar. Och nu, efter sex år, får vi tack vare Dark Souls Remastered en fullt fungerande pc-version som inte förlitar sig på moddar för att se ut, styras och flyta som det ska.

2012 års pc-portning var så dålig att moddare som Durante (DSfix) och Methanhydrat (DarkSoulsMouseFix, numera Dark Souls Input Customizer) fick ta saken i egna händer och laga det trasiga spel From Software levererat. Dark Souls Remastered åtgärdar upplösningsstödet och styrningen med tangentbord och mus, samt höjer bilduppdateringen till 60 fps – den är visserligen fortfarande låst, men åtminstone inte till 30 fps (varning dock för dippar under 40 fps). Utöver detta har texturerna förbättrats, och multiplayer-stödet uppdaterats.

Men till och med efter sex år finns det tydliga brister i Dark Souls till pc. Stöd för moddar är upp till communityt självt att ordna – de är inte officiellt sanktionerade. Och saker blir inte roliga när bilduppdateringen störtdyker – i 30 fps känns det som om spelet går i slow motion, och redan under 45 fps börjar det bli lite väl segt. Vi vågar knappt tänka på vad som skulle hända om vi blev invaderade. Dessutom stängs online-komponenten av om du inte snittar över omkring 20 fps.

Grafikinställningarna förblir också extremt begränsade. Du kan välja mellan FXAA och temporal AA, och sätta på/stänga av motion blur, depth of field och ambient occlusion. Flera av dessa har en mild påverkan på bilduppdateringen, men rent visuellt är AA det enda som faktiskt gör synlig grafisk skillnad. Att gå från maxkvalitet till minimum ökar bara uppdateringen med omkring 20–50 procent (ju svagare hårdvara desto större boost).

Grafikinställningar

Det finns fyra – FYRA! – inställningar du kan justera i Dark Souls Remastered. Här nedan listar vad de påverkar, både när det gäller grafik och prestanda. Vi utförde våra tester i 4K på en RX 560 4 GB, så att uppdateringen låg långt under 60 fps. Om du har en snabbare GPU är chansen väldigt stor att du når upp till framerate-taket.

Anti-aliasing: Kan ändras till Off, FXAA, FXAA High eller Temporal AA. Den sistnämnda är bäst på att fila bort taggiga kanter, men gör också grafiken som helhet suddigare. FXAA och FXAA High påverkar prestandan med drygt 6–8 procent, medan TAA kan sänka densamma med 12 procent.

Motion Blur: Aktiverar rörelseoskärpa, eller förbättrar prestandan med drygt 14 procent om du stänger av funktionen. Denna inställning har störst påverkan på prestandan. Men även bortsett från det föredrar vi att ha den avstängd.

Depth of field: Gör avlägsna objekt suddiga – eller det är åtminstone tanken. Effekten är ganska marginell, till skillnad från i den förra versionen av spelet. Eftersom denna inställning sänker prestandan med omkring 13 procent finns det egentligen ingen anledning att ha den på.

Ambient occlusion: Förbättrar skuggorna där polygoner skär in i varandra. Precis som med de övriga inställningarna är effekten ganska subtil, och till skillnad från mer avancerade varianter av AO (HBAO+, VXAO etc) påverkar den knappt prestandan alls.

Grafikkort och inställningar för 60 fps

Som vi nämnt så blir spelet något av en pina om din dator inte kan uppnå 60 fps – men vilken sorts hårdvara krävs då för att åstadkomma detta? Vi kommer inte göra någon djuplodande analys av prestandan denna gång, för det visar sig att hårdvarukraven – till och med i Blighttown – är ganska blygsamma. Här är listan med kort vi testat som inte kunde upprätthålla 4K-upplösning och 60 fps i Blighttown på max-inställningen. Anledningen till att vi fokuserar på Blighttown är att det är ett av spelets mest krävande områden, och vi hittade en specifik plats nära hissen där prestandan var ännu lägre än i resten av Blighttown.

Radeon RX 560 4GB: Hostar ur sig 31 fps på maxinställningen. Sänker man till minimum är Dark Souls Remastered hyfsat spelbart i 4K, runt 45 fps. 1440p max fixar stadiga 60 fps, även med en blygsam processor (Core i3-8100, Ryzen 3 2200G).

GeForce GTX 1050: 4K max är mestadels spelbart, med 42 fps i snitt i Blighttown, och 4K minimum kommer nästan upp i 60 fps – som minst 49 fps, och i snitt 59. 1440p max når hela vägen upp till 60 fps.

GeForce GTX 1050 Ti: Något snabbare än 1050. 4K max snittar 46 fps, medan 4K min når upp till 60 fps-taket.

Radeon R9 380 4GB: Detta äldre AMD-kort är lite slöare än GTX 1050 men snabbare än RX 560. 4K max genererar 38 fps, medan motsvarande siffra för 4K min är 50 fps. Även här resulterar 1440p max i silkeslena 60 fps.

GeForce GTX 770 2GB: Något snabbare än ett GTX 1050 Ti: 53 fps på 4K max, 60 fps på 4K min.

Slutsatsen är alltså att 3840 x 2160 utan problem var spelbart på GPU:er i mellanklassen och uppåt, medan till och med budgetkort eller kort från tidigare generationer klarar sig rätt hyfsat. GTX 780 och GTX 970 och uppåt, eller R9 390 och uppåt, fixar allihopa 60 fps på 4K max. Sänker man till 1440p max klarar varenda grafikkort och gaming-laptop vi testat av 60 fps. Men vad händer om man inte har ett grafikkort?

AMD Ryzen 5 2400G med Vega 11 GraphicsDark Souls Remastered är någorlunda spelbart på 1440p max (38 fps), medan 1440p min höjer uppdateringen till 52 fps. På 1080p max kommer du upp i konsekventa 60 fps.

Intel HD Graphics 630: Intels HD Graphics har ofta problem med att hantera moderna spel bortom 720p min. Dark Souls Remastered är helt klart ett mindre krävande spel, men 1080p är fortfarande för tungrott – 21 fps i maxkvalitet, 30 fps i minimum. I 720p kommer man dock upp i spelbara hastigheter – 48 fps max, och nästan 60 fps (med enstaka dippar i vissa områden) min.

Slutsats

I grund och botten ser Dark Souls Remastered till att den absoluta majoriteten av dagens speldatorer kan komma upp i stadiga 60 fps. Detta gäller processorn också. Den ursprungliga Dark Souls: Prepare to Die-versionen var verkligen en prövning för en enkärnig processor, och man behövde en snabb Intel-CPU (omkring 4,5 GHz) för att uppnå 60 fps i Blighttown. Remastered är bättre på att utnyttja flerkärniga processorer, och allt från Ryzen 3 2200G samt Intel Core i3-8100 och uppåt klarar 60 fps (så länge du har en tillräckligt snabb GPU). Vi har inte testat äldre processorer, men även här borde Remastered snurra ännu bättre, med tanke på att den ursprungliga versionen hade mindre problem med Blighttown än konsolerna.

Men om vi istället tittar på den övergripande bildkvaliteten – ser Remastered verkligen bättre ut? Ja, tveklöst, även om det knappast sätter en ny standard för pc-grafik. Det här är en stor anledning till att även svagare kort kan hantera 4K utan att få krupp. Remastered-texturerna är mer detaljerade, och avlägsna objekt mindre suddiga. Sedan behöver vi väl knappast tillägga att Lordran fortfarande är värt att utforska sju år efter det ursprungliga spelets premiär.

Däremot kommer det finnas vissa Dark Souls-fans, särskilt de som använt community-skapade texturpaket, som inte har någon större anledning att punga ut för Remastered. Men om du aldrig spelat Dark Souls, eller om du väntat på den definitiva pc-utgåvan, är Remastered ett välkommet alternativ. Det förändrar inte spelbarheten i grunden, men i gengäld ser det till att kontrollen funkar omedelbart på pc, oavsett om du använder tangentbord och mus eller gamepad. Kanske framstår det som rena hädelsen för de som vant sig vid att använda handkontroll, vilket spelet ursprungligen utvecklades för, men faktum är att tangentbord och mus funkar suveränt. Det underlättar också att spelet nu visar vilka knappar du faktiskt ska trycka på istället för att bara säga ”Press A” även om du inte använder handkontroll.

Lanseringen av Dark Souls Remastered innebär också att multiplayern för närvarande är välbefolkad, så du kan bjuda in andra spelare för att hjälpa dig med svåra bossfighter, eller invadera intet ont anande stackare för att försöka sno deras själar. Och som sagt: oavsett om du kör spelet på en potatis eller en sprillans ny monster-pc lär du med största sannolikhet komma upp i mjuka, stadiga 60 fps.

Inlägget Så uppnår du 4K och 60 fps i Dark Souls Remastered även på en modest dator dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

8 spel att hålla utkik efter den närmaste tiden.

Andliga Theme Hospital-uppföljare, interaktiva dokumentärer och korsningar mellan Minecraft och Stardew Valley. Här är ett knippe lovande spel som kanske flugit under din radar.

Project Hospital

Releasedatum 2018

Utvecklare Oxymoron Games

Utgivare Oxymoron Games

Webb  oxymoron.games/projecthospital

Trots att det egentligen bara släpptes ett spel som Theme Hospital (vi menar just Theme Hospital) är vi många de senaste tjugo åren som med jämna mellanrum utbrustit: ”Som jag saknar spel som Theme Hospital!” Well, under 2018 får vi inte bara ett utan två nya tillskott i den sorgligt skrala sjukhus-management-genren. Nyligen skrev vi om Theme Hospital-veteranernas Two Point Hospital, men vi får inte glömma Project Hospital. Oxymoron Games debut är lika isometriskt men mindre absurt än sina genresyskon och ska istället lära oss om ”verkliga sjukdomar och skador, och hur de diagnostiseras och botas”. Inga ”Slack tongues” eller ”Alien dna” här inte. Däremot ser det fantastiskt pilligt ut på ett sätt som bara de bästa managementspelen kan uppbåda. På det här sjukhuset är du både läkare och arkitekt. Som om detta inte vore nog hoppas teamet att du ska modda in egna idéer och grejer i spelet. Helt sjukt!

Läs också: De bästa grafikkorten

Staxel

Release 2018?

Utvecklare Plukit

Utgivare Humble Bundle

Webb  playstaxel.com

Ett härligt blockigt, färgrikt, co-op-igt ”Minecraft möter Stardew Valley”. Ytan påminner om Mojangs kassako medan spelets själ verkar rikta sig främst mot virtuella lantisar med ett nedgånget lantbruk du (eller ni) ska skaka liv i, men i sann Minecraft-anda kan du också bygga världen, ett block i taget.

Kursk

Releasedatum 2018

Utvecklare Jujubee Studios

Utgivare Jujubee Studios

Webb jujubee.pl/games/kursk/en

12 augusti 2000 förliste K-141 Kursk, , en rysk atomubåt tillhörande Norra flottan, i Barents hav. Det dröjde sex timmar innan ryska flottan insåg vad som hade hänt och ytterligare tio timmar innan vraket lokaliserades. Samtliga 118 ombord miste sina liv. Ännu idag finns det frågetecken kring tragedin. Det är just denna händelse som ska återberättas i Kursk, som ska bli ”den första fullfjärdrade äventyrsdokumentären” i spelhistorien (utvecklarnas egna ord). Spelaren kliver in i rollen som en spion med uppgiften att skaka fram information om en särskild torped. Förutom att utforska ubåten i första person kommer vi tas med till Moskva och garnisonsstaden Vidyayevo. Av förklarliga skäl (eller rättare sagt, ouppklarade) kommer det vara en till stora delar spekulativ story som ska ta tio timmar av din tid. Det polska teamet sticker ut hakan ytterligare och hävdar att de vill låta spelaren ta del av nya idéer spelet igenom snarare än den speliga upprepning vi är vana vid.

Claws of Furry

Release Våren

Utvecklare Terahard

Utgivare Charm Games

Webb  clawsoffurry.com

I elfte timmen av Steam Greenlight fick Claws of Furry grönt ljus och någon i vår ska vi ta reda på om det var en bra sak. Vi gissar på ett rungande ”Ja” då du spelar som en ninjakatt som klöser sig igenom 40 hysteriska plattformsbanor. Spelet ska blanda modern action med klassiskt arkadiga beat ’em ups.

Twilight Path

Release Sommaren

Utvecklare Charm Games

Utgivare Charm Games

Webb charmgames.com

Från uppskattade Form-utvecklaren kommer ännu ett vackert VR-äventyr (Till Oculus Rift och HTC Vive) som ser ut att kunna bygga på virtual realitys styrkor. Det är en resa in i en drömsk, surrealistisk värld befolkad av gudar och andar med sinnrika pussel som ska sätta dina små grå på stora prov.

Smoke and Sacrifice

Release Ej fastställt

Utvecklare Solar Sail

Utgivare Solar Sail

Webb solarsailgames.com

En mor tvingas ge upp sitt barn och kliva ner i underjorden. Där väntar ett Don’t Starve-liknande öppet överlevnadsäventyr. Ju fler spel som släpps desto mindre är chanserna att de känns unika. Ska man inspireras kan man ju å andra sidan göra det av något riktigt bra. Så som Don’t Starve.

 

Those Who Remain

Release 2018

Utvecklare Camel 101

Utgivare Camel 101

Webb thosewhoremain.com

Skräckspel är ungefär som avokadon; de flesta ser lockande ut vid första anblick men skalar man bort ytan blir det allt som oftast en besvikelse. Idén med Those who Remain är att du måste hålla dig vid genom att hålla dig i ljuset. Har du sett Lights Out vet du att det är en hyfsat otäck skräckpremiss.

Aftercharge

Release Sommaren

Utvecklare Chainsawesome

Utgivare Chainsawesome

Webb afterchargegame.com

”Vi ska skjuta i neon” sjöng Lena Philipsson för 30 år sedan. Ungefär. I läckra Aftercharge spelar sex spelare i lag om tre. Osynliga robotar gör upp med en odödlig säkerhetsstyrka och robotarnas uppgift är att förinta sex lysande objekt medan säkerhetsstyrkan gör allt i sin makt för att skydda dem.

Inlägget Kolla även in dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Vi testar det senaste i hårdvaruväg.

 

HEADSET

Sennheiser GSP 600

Ca 2 399:- | sennheiser.com

Med markant förbättrad komfort, bättre ljud och en tydligare mikrofon presenterar Sennheiser sitt bästa gamingheadset någonsin.

Med GSP600 höjer Sennheiser ribban för ett i alla avseenden perfekt headset för långa gamingsessioner. Headsetet har försetts med ett grymt skönt minnesskum i öronkåporna vilket tillsammans med en nydesignad form ger en perfekt passform och komfort i världsklass. Du får även en extremt välbalanserad ljudprestanda med tung, effektfull bas som samverkar med de höga tonerna och mellanregistret på ett unikt vis. Till detta får vi även en vridbar mikrofon av yppersta klass som förenklar alla former av konversation.

95 %

Läs också: De bästa grafikkorten just nu


VIKT: 395 g / HÖGTALARTYP: slutna, dynamiska / KABELLÄNGD: 2,5 m för PC + 1,5 m för konsol / MIKROFONKÄNSLIGHET: -47 dBV/PA/ SPL: 112 dB / FREKVENSOMFÅNG: 10–30 000 Hz / FREKVENSOMFÅNG, MIKROFON: 10 – 18 000 Hz / IMPEDANS: 280 hm

CPU

AMD Ryzen 5 2400G

Ca 1 649:- | amd.com

Marknadens kraftfullaste integrerade grafik i en processor. AMD:s 2400G kommer med integrerad Radeon RX Vega 11 som gör det möjligt att köra spel som Hitman, Doom, Rise of the Tomb RaiderGTA V med flera i 720p.

90 %

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn


HEADSET

Mission SG GGH 3.5

Ca 399:- | netonnet.se

Ett headset med riktigt dålig komfort och kåpor som släpper in allt för mycket ljud från omgivningen. Ljudet är obalanserat och påminner lite om det som erbjuds i gratislurar på flygplan och mikrofonen är än sämre.

35 %


SKÄRM

Samsung C32hg70

Ca 7 490:- | samsung.com

En av världens första 32 tums HDR-baserade gamingskärmar som stödjer nya FreeSync 2-standarden. Den är optimerad för AMD och erbjuder något av den bästa visuella upplevelsen på många år, men priset är högt.

85 %


 

Inlägget Månadens hårdvara dök först upp på Svenska PC Gamer.