Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Jag är tveksam till pappa. Allt han lämnat mig är en verkstad, ett tomt skjul med fler håligheter än en schweizerost och ett brev. ”När du läser det här är jag på andra sidan världen”, skriver han och avslutar med: ”Du alltid kommer vara min stolthet och glädje”. Han visar det på ett konstigt sätt.

Jag har kommit till postapokalyptiska Portia. Detta är emellertid inte apokalyps à Fallout, utan en prunkande sådan med gyllene fält, lummiga skogar och så den näpna lilla staden Portia. Gulligt! I jorden finns fornlämningar begravda från ett högteknologiskt samhälle. Rafflande!

Jag hinner dock inte gräva så mycket i detta då jag raskt sätts i arbete. Och mer arbete. Lite till. Och … nåd! I sin nuvarande early access-form är My Time at Portia väldigt grindigt. Vore jag utvecklarna skulle jag balansera om en del. Där Stardew Valley själv låter en sätta ambitionsnivån känns Portia mindre kompromisslöst. Det är lätt att jämföra de där två. Visserligen verkar lantbruket betyda mer i Stardew medan crafting är pulsen i Portia. I bägge kan du dock odla grödor, föda upp boskap och bli en del av ett brokigt samhälle där du kanske (blink, blink) kan hitta ditt livs kärlek.

Hur man nu ska hinna det! Kommersskråets Presley har redan satt mig i arbete. För att jag ens ska få licens för att driva min verkstad testas jag. ”Snickra ihop en yxa och en hacka, eller åk hem”, tycks vara budskapet. Tack och lov är det lätt. Sten och trä finns lite varstans och när jag väl har verktygen i min hand är det enkelt att hugga ner träd och hacka i stenar för att snabbt få ännu mer trä och sten. Slutprovet blir att bygga en smältugn och det är nu craftingsystemet ger sig till känna på allvar.

I korthet

Vad är det?

Typ Stardew Valley i 3d med avsevärt mer jäkt och press.

Utvecklare

Pathea Games

Utgivare

Team 17 Digital

Webb

portia.pathea.net

Cirkapris

200:-

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

Intel Core i7-7700, Gefore GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Stardew Valley, PCG 237, 92 %


Att crafta är lika enkelt som lustfyllt.

Bredvid mitt hus finns en träplattform där jag kan bygga mina saker. Min käre far har även lämnat efter sig en handbok med ritningar för nämnda smältugn, men även vattenho, slipare, grill och – dra mig baklänges! – är det där en taxi? Det är högst pedagogiskt då farsan skrivit små tips i marginalerna om var jag kan hitta olika grejer och hur jag går tillväga. När jag väl har allt material, varav en stenpall jag byggt ihop på arbetsbänken, aktiverar jag ritningen på träplattformen och vips finns en genomskärning av smältugnen. Allt jag behöver göra är att placera ut de olika grejerna på rätt plats.

STRESSPÅSLAG

Craftingsystemet är strålande, men i nuläget finns ändå väl många onödiga och frustrerande bromsklossar i My Time at Portia, som dessutom ger stresspåslag. Jag skulle vilja knata omkring, lära känna mina grannar, hitta presenterna just de vill ha och fördjupa i motsättningen mellan forskarna och ”Church of Light”. En grupp som kallar sig ”Church of Light” är knappast att lita på.

Men jag hinner inte. När jag nu har min licens och kan åta mig uppdrag får jag veta att vissa är tidsbegränsade. För att ens kunna bygga allt jag vill ha behöver jag fler verktyg och för att få dem måste jag bege mig in i grottor. Haken? Jag måste betala en avgift för att bli insläppt och till och med då är min tid där begränsad. Avgiften gäller veckovis. ”Så klart” mumlar jag och öppnar plånboken.

Grottorna är ensliga, mörka och jättetråkiga. Här brinner ingen äventyrslusta i bröstet. Jag skannar efter de mineraler och material jag behöver och vill inte vara kvar en minut längre än nödvändigt. Väl ute, när jag ska gjuta tackor av mina mineraler blir snabbt alla maskiner upptagna. Klockan tickar och jag inser att det kommer ta tid för mig att bygga allt jag åtagit mig.

My Time at Portia är just nu tudelat. Å ena sidan är det sött och charmigt. Å andra sidan är det girigt och respekterar inte min tid. Att något som ser så harmoniskt ut kan kännas så överansträngande.

UTSLAG

Just nu all work och väldigt lite play, men med en del ombalansering, så …

HEM TILL GÅRDEN

Gillar du detta lär du också gilla dessa lantidyller.

Stardew Valley

En bondgård to rule them all. Inte alls samma craftingfokus som Portia men ett sant mästerverk.

 

Staxel

Gjorde lustigt nog early access-debut samma dag som Portia. Mysig 3d i pixlig stil och co-op-vänligt.

 

Gleaner Heights

Har gått många förbi men ett bra val om du suktar efter något ännu mer retro än Stardew Valley.

 

Inlägget EARLY ACCESS: My Time at Portia dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Milanoir lyckas kännas mer åldrat och urvattnat än de 40 år gamla filmer det efterapar.

När jag skriver detta har det gått 26 år sedan Quentin Tarantino släppte sin debutfilm Reservoir Dogs. Trots sin ålder har det förblivit många spelutvecklares främsta inspiration. Då är det märkligt att så få verkar förstå vad som gör Tarantinos filmer klassiska till att börja med.

Milanoir nämner Tarantino i första meningen i sin synopsis. Där hävdar utvecklarna att de delar regissörens inspirationskälla, närmare bestämt italenska gangsterfilmer från 1970-talet. Det är dock uppenbart att det är QT själv som Milanoir sneglar mest på.

Eller, det är snarare en blek imitation av den grindhouse-estetik som Tarantino skapade tillsammans med Robert Rodriguez i filmer som… tja, Grindhouse. Pausmenyn är dränkt i ett sepia-tonat filmfilter, och varje ny bana inleds med att ”filmrullen” hoppar till i projektorn. Alla karaktärer är oursäkteligt vidriga psykopater som bara kommunicerar via mord och svordomar.

Det värsta är inte att Milanoir tar till de här rätt generiska greppen. Det värsta är att det är så fruktansvärt självgott över hur edgy och coolt det tror sig vara. Som att skitnödiga karaktärer som säger ”fucking asshole” i varannan mening skulle väcka några andra känslor än intensiva ögonrullningar.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Grindhouse-inspirerad action med 70-talstema

Utvecklare

Italo Games

Utgivare

Good Shepard Entertainment

Webb

www.milanoirgame.com

Cirkapris

119:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Hotline Miami

Sååååå edgy.

Cyniskt effektsökeri

Värre blir det när spelet försöker chockera, vilket det gör genom fängelsevåldtäkter, självmord, och barnamord. I ett uppdrag mördar man en obeväpnad kvinna och hennes unga son och spenderar sedan flera uppdrag med att söka hämnd. På… de som… fått en fälld för det kallblodiga mordet man utfört, antar jag?

Det är dock inte bara handlingen Milanoir lånar friskt utan att förstå vad som gjorde originalet uppskattat. Milanoirs gameplay tycks inspirerat av Hotline Miami men är betydligt mer långsamt. Fiender tar ett par skott att gå ner, och du får sällan nya vapen utöver din pistol. Tanken är väl att eldstriderna ska vara mer metodiska och lika de i Taranti– oj, jag menar, italienska 70-talsfilmer. Vad man istället landat i är ett trögt system där man ständigt hamrar avtryckaren och gör sitt bästa för att undvika oundvikliga kulor med sin sega gangstergubbe.

Saken hjälps inte av en fladdrig och oprecis kontroll. Ta bara en sådan sak som att knappen för att ducka bakom ett skydd är exakt samma som att hoppa över ett skydd. Lägg därtill fiender utom ditt synfält som dödar dig med ett skott, samt några av de mest påfrestande boss-fighterna någonsin.

Jag hatade emellanåt Milanoir. Jag gnisslade tänder och skrek lika många svordomar som spelkaraktärerna i deras påklistrade badass-attityd. Men spelet är inte ens värt att bli upprörd över. Det vill vara Tarantino men saknar hans förmåga att vrida klichéer till något intressant. Det vill vara Hotline Miami men saknar dess tempo och finess. Vad det blev är en sörja som drunknar i ”fucks”, både från dess lökiga karaktärer och spelaren.

Milanoir Reviewed by - .
2

Utslag

40%
40%
Ett trögt och frustrerande hommage som borde få sin mun tvättad med tvål.

Inlägget Milanoir dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Milanoir lyckas kännas mer åldrat och urvattnat än de 40 år gamla filmer det efterapar.

När jag skriver detta har det gått 26 år sedan Quentin Tarantino släppte sin debutfilm Reservoir Dogs. Trots sin ålder har det förblivit många spelutvecklares främsta inspiration. Då är det märkligt att så få verkar förstå vad som gör Tarantinos filmer klassiska till att börja med.

Milanoir nämner Tarantino i första meningen i sin synopsis. Där hävdar utvecklarna att de delar regissörens inspirationskälla, närmare bestämt italenska gangsterfilmer från 1970-talet. Det är dock uppenbart att det är QT själv som Milanoir sneglar mest på.

Eller, det är snarare en blek imitation av den grindhouse-estetik som Tarantino skapade tillsammans med Robert Rodriguez i filmer som… tja, Grindhouse. Pausmenyn är dränkt i ett sepia-tonat filmfilter, och varje ny bana inleds med att ”filmrullen” hoppar till i projektorn. Alla karaktärer är oursäkteligt vidriga psykopater som bara kommunicerar via mord och svordomar.

Det värsta är inte att Milanoir tar till de här rätt generiska greppen. Det värsta är att det är så fruktansvärt självgott över hur edgy och coolt det tror sig vara. Som att skitnödiga karaktärer som säger ”fucking asshole” i varannan mening skulle väcka några andra känslor än intensiva ögonrullningar.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Grindhouse-inspirerad action med 70-talstema

Utvecklare

Italo Games

Utgivare

Good Shepard Entertainment

Webb

www.milanoirgame.com

Cirkapris

119:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Hotline Miami

Sååååå edgy.

Cyniskt effektsökeri

Värre blir det när spelet försöker chockera, vilket det gör genom fängelsevåldtäkter, självmord, och barnamord. I ett uppdrag mördar man en obeväpnad kvinna och hennes unga son och spenderar sedan flera uppdrag med att söka hämnd. På… de som… fått en fälld för det kallblodiga mordet man utfört, antar jag?

Det är dock inte bara handlingen Milanoir lånar friskt utan att förstå vad som gjorde originalet uppskattat. Milanoirs gameplay tycks inspirerat av Hotline Miami men är betydligt mer långsamt. Fiender tar ett par skott att gå ner, och du får sällan nya vapen utöver din pistol. Tanken är väl att eldstriderna ska vara mer metodiska och lika de i Taranti– oj, jag menar, italienska 70-talsfilmer. Vad man istället landat i är ett trögt system där man ständigt hamrar avtryckaren och gör sitt bästa för att undvika oundvikliga kulor med sin sega gangstergubbe.

Saken hjälps inte av en fladdrig och oprecis kontroll. Ta bara en sådan sak som att knappen för att ducka bakom ett skydd är exakt samma som att hoppa över ett skydd. Lägg därtill fiender utom ditt synfält som dödar dig med ett skott, samt några av de mest påfrestande boss-fighterna någonsin.

Jag hatade emellanåt Milanoir. Jag gnisslade tänder och skrek lika många svordomar som spelkaraktärerna i deras påklistrade badass-attityd. Men spelet är inte ens värt att bli upprörd över. Det vill vara Tarantino men saknar hans förmåga att vrida klichéer till något intressant. Det vill vara Hotline Miami men saknar dess tempo och finess. Vad det blev är en sörja som drunknar i ”fucks”, både från dess lökiga karaktärer och spelaren.

Milanoir Reviewed by - .
2

Utslag

40%
40%
Ett trögt och frustrerande hommage som borde få sin mun tvättad med tvål.

Inlägget Milanoir dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

En god grundidé bär Ancestors Legacy en bit, om än inte hela vägen till seger.

Den som drömt om ett Company of Heroes fast med vikingar och riddare får nog ta och drömma lite till. Ancestors Legacy kommer ganska nära, för all del, men saknar det där riktiga drivet och strategiska variationen för att erövra slagfältet och till fullo resa sig över sin snustorra inramning.

Realtidsstrategi är en lurig genre, och kanske är den mer subjektiv än andra former av strategi. Det känns i alla fall så när fans av olika spelserier krigar om vilket spel som egentligen regerar på slagfältet. Ancestors Legacy har en lovande premiss, med sin historiska detaljrikedom och fyra olika fraktioner som gillar att klyva varandras skallar med stora yxor. Vi får leka med vikingar, slaver, anglosaxare och germaner i det kaos som var den tidiga medeltiden. Den som spelat medeltidsrollspelet Kingdom Come nyligen lär känna igen en del i spelet.

De olika fraktionerna har sina styrkor och svagheter, som sig bör. Vikingarna är till exempel experter på närstrid. Det här ger, i alla fall på pappret, viss variation. Under spelets gång blir det dock allt mer tydligt att striderna emellanåt tenderar att urarta i ganska tröttsamma uthållighetskrig, där AI:n pumpar ut samma enheter i en aldrig sinande ström, snabbare än dina relativt sävliga trupper hinna hugga ner dem.

Läs också: Lek Caesar i kommande strategispelet Imperator: Rome

I korthet:

Vad är det?

Realtidsstrategi där vikingar tampas med anglosaxare och germaner på medeltiden

Utvecklare

Destructive Creations

Utgivare

1C Company

Webb

destructivecreations.pl/ancestors-legacy

Cirkapris

390:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Company of Heroes

Zoomar du in på striderna är det ofta en gröt av kött, blod och vevande tillhyggen.

Ancestors Legacy har ett makligt tempo i bataljerna, och fokus på smart hantering av få trupper, där flankering och matchande av rätt enheter är viktigt. Vissa enheter har specialförmågor du kan aktivera med jämna mellanrum, men även där känns nivån av strategi begränsad jämfört med spel som Company of Heroes och Dawn of War 2.

Skitnödiga arslen

Kampanjen är uppdelad på de fyra fraktionerna, och försöker ge lite historisk flärd till det hela. Men det lyckas inget vidare – delvis för att skådespeleriet är direkt tragiskt uselt. Skådisarna anstränger sig så hårt för att låta som hårda krigare att de glömmer bort att betona orden korrekt. Resultatet blir att det låter som om de inte begriper vad fan de säger. Det blir också en aning tröttsamt att spela som rövhål hela tiden, historiskt korrekt eller ej. Om de plundrande mördarna och förtryckarsnobbarna hade någon sorts förmildrande charm hade det varit en sak, men nu blir de bara illa spelade idioter. För min del får de gärna bli slaktade på slagfältet.

Jag låter förmodligen mer kritisk än jag är här, men det är för att de många bristerna i spelet frustrerar mig så mycket när spelet ändå är så nära att träffa något riktigt bra. Ancestors Legacy är ett gediget och kompetent spel i grunden, och den som är mer förlåtande gentemot bristerna i inramning och balansering kan säkert finna många timmar av strategiska yxstrider här – inte minst i multiplayer. Det är inget nederlag, men med alla brister är det kanske något av en pyrrhusseger i längden.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Ancestors Legacy Reviewed by - .
3.45

Review Overview

69%
69%
Kompetent vikingastrategi som inte till fullo tar till vara på sin potential.

Inlägget Ancestors Legacy dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Blodsugande rollspelet Vampyr lyckas inte riktigt sätta tänderna i en, men har ändå viss dragningskraft.

Vissa dagar är bättre än andra. Jonathan Reid har en dålig dag. För det första är han död, och vaknar upp i en hög stinkande lik med en outhärdlig törst efter blod. Sedan råkar han döda sin egen syster, och blir jagad av arga vampyrjägare. Men just som det ser som sämst ut får han jobb på ett sjukhus, och därmed tillgång smaskiga, hjälplösa patienter.

Vampyr fortsätter Dontnods trend att kasta sig handlöst mellan genrerna. Att ens ge sig på att skapa ett gammaldags gotiskt skräckrollspel, komplett med pompösa repliker och teatrala utbrott, är modigt på gränsen till vansinne.

Den som vill ta vampyrläkaren Jonathan Reids eskapader i ett becksvart, regnigt London på allvar kan nog bli förfärad av Vampyr. Men om du tar spelet som om det vore en gammal risig b-film som går mitt i natten på någon obskyr kanal så har det visst underhållningsvärde.

Skakig dramatik

Doktor Reid är en förnumstig, självupptagen emotönt som ägnar mycket tid på att peka finger åt andra, samtidigt som han slaktar folk på löpande band. Men han roar mig, inte minst när han med så mycket patos och så stora ord han orkar frammana konstaterar att han är sugen på blod.

Storyn är uppbyggd som ett mysterium. Året är 1918, och en epidemi härjar i London. Ditt jobb är att ta reda på dels vem som gjorde dig till vampyr, och dels vad som orsakar smittan och kaoset som rasar på gatorna. Det hela leder till förväntade förvecklingar med tragiska öden, svulstig kärlek och dramatik. Det är dock väldigt svårt att ta något på allvar, trots den effektiva och täta atmosfären som skapas av de mörka, dimmiga, skitiga miljöerna. Dontnod försöker referera till dåtida saker som suffragetternas kamp för jämlikhet, men de skrapar bara på ytan och det är tydligt att de inte har något att säga – även om spelet försöker få det att låta som om det har det.

Läs också: Dark Devotion är ett nytt Dark Souls-doftande actionrollspel

I korthet:

Vad är det?

Ett rollspel om vampyrer, som tar avstamp i gammaldags, gotiska skräcktraditioner

Utvecklare

Dontnod

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

vampyr-game.com

Cirkapris

450:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Vampire: The Masquerade – Bloodlines

Den här doktorn tar sitt teatrala kall på allvar.

Som rollspel betraktat är det också ojämnt. Konceptet bygger på att du får ganska lite erfarenhetspoäng för att utföra uppdrag och bota patienter, och inga alls av att döda dussinfiender. Istället måste du avgöra vilka av invånarna i staden du vill ”omfamna” (läs: döda och dricka blod). Ju fler uppdrag du gjort åt dem (i praktiken ju mer information du funnit om dem) och ju friskare de är – desto smaskigare är de och ger då mer erfarenhetspoäng. Det är en ganska kul idé, men sättet det genomförs blir ganska repetitivt. Inga av sidouppdragen och sidohistorierna leder någon vart. Du bara tar reda på en massa detaljer om folk, botar dem, och springer ärenden åt dem. Sedan är det klart och du kan antingen låta dem vara eller dricka deras blod. Om du dödar dem får det konsekvenser på olika sätt, främst genom att kaosnivån i deras bostadsområde höjs, men på det stora hela känns det ganska tunt när du knäckt koden.

Slåss och sug blod

Striderna bygger på en solid grund, men även där blir det repetitivt och tjatigt efter ett tag. Du spenderar blod för att använda olika specialförmågor i strider, och behöver av och till paralysera motståndarna för att suga ur nytt blod. Detta gör i längden att det hela känns ganska omständligt och utdraget – särskilt som striderna är ganska enkla även om du ligger ett antal nivåer under motståndaren.

Vampyr verkar förtvivlat gärna vilja vara ett Vampire: The Masquerade – Bloodlines, fast med dialog mer i linje med gamla svartvita, gotiska skräckisar. Det lyckas dock inte leva upp till sina förebilder, helt enkelt för att det saknar finess i detaljerna. Dialogen blir inte dramatisk och klassiskt teatral, den blir löjlig. Men även underhållande i alla sin märkliga brist på prakt. Vampyr är ett ganska skakigt rollspel, både tekniskt och narrativt, men som en stunds säregen b-underhållning har det ändå något att erbjuda, för den som uppskattar sådant. Var bara beredd på att ta det goda med det onda, för Vampyr räds inte för att suga emellanåt.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Några minuter senare hade den här snubben inget blod kvar.

Tre andra klassiska monster som förtjänar rollspel

Mumien
Jag hade inte tackat nej till att vandra runt i bandage och få förbanna snorkiga arkeologer som försöker stjäla min skit.

Frankensteins monster
Nog vore det underhållande med ett rollspel där du får spela som den där klassiska varianten av Frankensteins monstruösa skapelse, så som den gestaltades av Bela Lugosi.

Fiskmonstret från Svarta Lagunen
Det där gummiaktiga fiskmonstret från Creature from the Black Lagoon blir ofta förbisett. Men vad fasen, ett rollspel där du får dra ner offer i vattnet låter ju grymt.

Vampyr Reviewed by - .
3.4

Utslag

68%
68%
Atmosfäriskt, egensinnigt och väldigt ojämnt vampyrrollspel med bättre idéer än genomförande.

Inlägget Vampyr dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Cultist Simulator sätter tålamodet, stresståligheten, och simultankapaciteten på prov.

Jag uppskattar spel som vägrar kompromissa. När så många spel gör sig själva till generiska, lättsmälta bagateller för att passa alla känns det viktigt med alternativ. Därför kan jag också beundra Cultist Simulator, även om jag inte nödvändigtvis älskar att faktiskt spela det.

Namnet må antyda att Cultist Simulator är ett managementspel, men i själva verket är det ett hyperstressigt kortspel som till en början nästan helt fokuserar på enkel överlevnad. Här slåss du mot klockan för att balansera vardagsbekymmer, såsom din hälsa, ekonomi, och mentala välmående. Ja, och så försöker du samtidigt starta en sekt.

Vägen dit går genom en lång process med dussintals diffusa steg. Du placerar kort på högar som representerar verb – tala, undersöka, drömma om, och så vidare – och utför därigenom olika handlingar. Vissa ger dig nya kort som du kan använda i nya kombinationer för att få olika resultat. Spelet är dock väldigt vagt i exakt vad resultaten blir, vad du kan använda dina kort till, och vad du ens försöker åstadkomma.

Idén att vid sida om sektbyggande fokusera på det vardagliga är absolut intressant. I själva verket känns det dock som att man ständigt snurrar tallrikar. Många kort kommer med tidsgränser innan de försvinner och du måste använda somliga kort inom en viss tid för att undvika döden. Du kommer, liksom jag, misslyckas många gånger bara för att lära dig de mest grundläggande reglerna för att överleva.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Kombinerad sektsimulator, kortspel, och vardagsstress

Utvecklare

Weather Factory

Utgivare

Humble Bundle

Webb

www.cultistsimulator.com

Cirkapris

169:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Reigns: Her Majesty

Ur-sekta röran (vi bygger om).

Irriterande riktningslöst

Tidigt i spelet råds jag att experimentera fritt. I praktiken innebär detta en hel del trial-and-error. Jag provar olika kort i olika kombinationer, läser tusentals ord välskriven prosa, och det tar mig ändå flera timmar innan jag börjat få skallen kring spelet. Under tiden dör jag av bristande hälsa, svält, eller mental kollaps.

Det tar mig minst ett dussin timmar innan jag ens bildat min första sekt, vilket också krävde att jag letade upp en guide online. Här finns det en enorm mängd djup i alla miljontals möjliga kombinationer, men personligen fann jag riktningslösheten mest irriterande. Jag vet aldrig vad jag ska göra, än mindre hur jag faktiskt ska göra det.

När klockan alltid tickar, kort ständigt försvinner, och ett misstag kan leda till döden efter timmars spelande så är stressen alltid hög. Linjen mellan att vara kompromisslöst och att vara frustrerande ogenomtränglig är hårfin, och Cultist Simulator hamnar ofta på fel sida. Jag har nog inte tålamodet och viljan att sakta traggla mig igenom dussintals misslyckanden för att hitta fram till slutmålet. Cultist Simulator är på många sätt medvetet obegripligt. Det sannerligen inte för alla, och det finns ett slags värde i det också.

Cultist Simulator Reviewed by - .
3.25

Utslag

65%
65%
Ett stressigt men välskrivet experiment som sannerligen inte passar alla.

Inlägget Cultist Simulator dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Moonlighter förenar nytta med nöje och är farligt vanebildande.

Moonlighter är inte ett spel. Det är dödsknark. Mitt alter ego i spelet är vaken dygnet runt; om nätterna ränner han runt i slumpartade grottor och på dagarna säljer han looten i sin fantasybutik. Allt för att jag ska ha råd med det där svärdet eller den där utbyggnaden. Mer, mer! Jag är fast.

Ni får rätta mig om jag har fel men mashupgenren grottkravlare/handelssimulator bestod fram till Moonlighter bara av ett enda spel: Recettear. Jag älskar Recettear. Mixen är magisk och 2010-titeln var dessutom sprängfylld med charm, attityd och oförglömlig dialog.  ”Capitalism, ho!” någon?

Moonlighter har inte riktigt samma utstrålning. Pixlarna är visserligen perfekta men ensemblen bakom dem rusar inte in i hjärtat på samma sätt. Det finns en vis gammal stofil, en smed, en tokig granne och så Will, vår huvudperson som driver den nedgångna butiken Moonlighter. Wills högsta önskan är att öppna den mystiska femte porten, men det är lättare sagt än gjort när tre av de fyra andra bommats igen och han blir slagen gul och blå när han äventyrar med sopkvast (!) i den sista.

I korthet:

Vad är det?

Näpen mix av grottkravlare och handelssimulator.

Utvecklare

Digital Sun

Utgivare

11 bit studios

Webb

moonlighterthegame

Cirkapris

200:-

Pegi

7 år

Testat på

Intel Core i7-7700, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Recettear: An Item Shop’s Tale

Första bossen är mer stor än farlig.

Ett svärd och en sköld senare är Will redo och nu väntar äventyr i slumpgenerade dungeons inte alls olika de i The Legend of Zelda från 1987. Varje dungeon har sitt särskilda tema – golem, skog, öken, teknologi – och bara genom att nå botten kan han hitta nycklar till den femte grottan. Här finns bottenlösa hål, fiender en masse men framför allt finns här loot, loot och mer loot.

Som grottkravlare är spelet habilt men det är managementdelen som verkligen gör Moonlighter till en solskenshistoria. Med trasiga svärd, tygstycken, järnrör och monsterdelar teleporterar jag mig i gryningen ut ur grottan för att direkt rusa in i min butik och placera ut allt tingeltangel på hyllorna för att locka till köp. Priserna sätter jag själv och det är inte ovanligt att springa hit och dit bland varorna under ett pass för att justera prislapparna. Säljer jag för billigt blir vinsten skral, men sätter jag priserna för högt blir det å andra sidan inte ens någon affär.

Och pengar måste jag tjäna. Hur ska jag annars ha råd att bygga ut affären? Att uppgradera mitt svärd eller köpa ett sprillans nytt spjut? Eller betala andra affärsmän med unika tjänster och locka dem till staden? Rytmen i Moonlighter är bestialiskt beroendeframkallande och det finns alltid åtminstone ett mål att sikta mot, och inte kan jag stänga av spelet innan jag når dithän? Och till nästa mål är det inte heller långt kvar och … är det redan midnatt?

Grottkravlardelen blir tjatig emellanåt och berättelsen försvinner ut i periferin – men vad gör det? Jag är ju i full färd med att förvandla mitt skjul till ett mäktigt affärsimperium.

Moonlighter Reviewed by - .
4.05

Review Overview

81%
81%
Mycket, mycket charmig mashup av äventyr och management men lite, lite repetitivt.

Inlägget Moonlighter dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

Sci-fi-action som överbelastar nostalginerven.

Vad är Overload, undrar du? För att svara på den frågan måste jag först ta dig med på en resa bakåt i tiden, till ett år när shooter — i den mån ordet ens var uppfunnet — var synonymt med Doom från Id software.

Året var 1994, och när rymd-shootern Descent släpptes var det en revolution: man kunde röra sig i tre dimensioner! Alla var oerhört upphetsade, tills de virrade bort sig i spelets labyrintlika korridorer, alternativt spydde av åksjukan. Men ändå var vi rörande överens om att det här var något nytt och mycket bättre.

24 år senare kommer Overload, och gör exakt samma sak. Faktum är att det funnits i early access sedan förra våren men nu är det alltså dags för spelet att ta examen, vilket det gör med den äran. Det är nästan som om någon tagit det Descent jag ser framför mig i mitt huvud, och projicerat det direkt på skärmen. Nej, den andliga föregångaren till detta spel såg inte alls så här bra ut, och kontrollerna var inte så här smidiga och enkla att lära sig. Men med de rosa nostalgiglasögonen på näsan var det faktiskt exakt så här det var.

I korthet:

Vad är det?

Shooter med total frihet att gå totalt vilse i.

Utvecklare

Revival Productions

Utgivare

Revival Productions

Webb

playoverload.com

Cirkapris

200:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, 16 GB RAM, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB

Kolla även in

Descent, ej recenserat

Standardscenariot: Du blir överraskad, du reagerar, de exploderar.

Idén är inte komplicerad: flyg en robot genom tyngdlösa asteroiders innandöme, överbelasta reaktorn och ta dig sedan ut innan hela klabbet exploderar. Längs vägen stöter du på andra robotar och måste navigera dig igenom en labyrint av korridorer och grottor. Twisten är förstås att avsaknaden av gravitation gör att du kan röra dig i alla riktningar, vilket snabbt blir förvirrande för den ovane – eller den som inte har något lokalsinne. Om du måste fråga efter vägen när du ska till affären för att handla bröd, bör du nog inte spela Overload.

Till skillnad från tidigare iterationer på samma formel, så finns här dock någon att fråga om vägen. Ett snabbt tryck på Z frammanar ett hologram som flyger före dig och tålmodigt väntar medan du tar ett par fiender av daga, för att sedan fortsätta så att du kan följa efter mot ditt mål, som nästan alltid är en nyckel, eller ibland en reaktor att skjuta i tusen bitar. Längs vägen kan du befria lite nedfrusna kolonister och samla erfarenhetspoäng som du använder mellan de löst sammanhållna nivåerna, för att uppgradera vapen och din lilla robot.

Overload erbjuder egentligen inget nytt. Men det var så länge sedan som den här sortens spel gjordes med någon form av regelbundenhet att det ändå känns fräscht idag. Att det återuppväcker minnen av att vara vilse i kalla, hårda stållabyrinter medan en armé av flygande robotar skjuter på mig från alla håll gör förstås sitt för att väcka känslor. Det här är ett spel som förvaltar sitt arv väl, är tajt, snyggt och fartfyllt. Det gör mig glad.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Overload Reviewed by - .
3.85

Review Overview

77%
77%
Snabbt, tajt och stiliserat vackert. Bara lite, lite grunt med moderna ögon.

Inlägget Overload dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

Sci-fi-action som överbelastar nostalginerven.

Vad är Overload, undrar du? För att svara på den frågan måste jag först ta dig med på en resa bakåt i tiden, till ett år när shooter — i den mån ordet ens var uppfunnet — var synonymt med Doom från Id software.

Året var 1994, och när rymd-shootern Descent släpptes var det en revolution: man kunde röra sig i tre dimensioner! Alla var oerhört upphetsade, tills de virrade bort sig i spelets labyrintlika korridorer, alternativt spydde av åksjukan. Men ändå var vi rörande överens om att det här var något nytt och mycket bättre.

24 år senare kommer Overload, och gör exakt samma sak. Faktum är att det funnits i early access sedan förra våren men nu är det alltså dags för spelet att ta examen, vilket det gör med den äran. Det är nästan som om någon tagit det Descent jag ser framför mig i mitt huvud, och projicerat det direkt på skärmen. Nej, den andliga föregångaren till detta spel såg inte alls så här bra ut, och kontrollerna var inte så här smidiga och enkla att lära sig. Men med de rosa nostalgiglasögonen på näsan var det faktiskt exakt så här det var.

I korthet:

Vad är det?

Shooter med total frihet att gå totalt vilse i.

Utvecklare

Revival Productions

Utgivare

Revival Productions

Webb

playoverload.com

Cirkapris

200:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, 16 GB RAM, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB

Kolla även in

Descent, ej recenserat

Standardscenariot: Du blir överraskad, du reagerar, de exploderar.

Idén är inte komplicerad: flyg en robot genom tyngdlösa asteroiders innandöme, överbelasta reaktorn och ta dig sedan ut innan hela klabbet exploderar. Längs vägen stöter du på andra robotar och måste navigera dig igenom en labyrint av korridorer och grottor. Twisten är förstås att avsaknaden av gravitation gör att du kan röra dig i alla riktningar, vilket snabbt blir förvirrande för den ovane – eller den som inte har något lokalsinne. Om du måste fråga efter vägen när du ska till affären för att handla bröd, bör du nog inte spela Overload.

Till skillnad från tidigare iterationer på samma formel, så finns här dock någon att fråga om vägen. Ett snabbt tryck på Z frammanar ett hologram som flyger före dig och tålmodigt väntar medan du tar ett par fiender av daga, för att sedan fortsätta så att du kan följa efter mot ditt mål, som nästan alltid är en nyckel, eller ibland en reaktor att skjuta i tusen bitar. Längs vägen kan du befria lite nedfrusna kolonister och samla erfarenhetspoäng som du använder mellan de löst sammanhållna nivåerna, för att uppgradera vapen och din lilla robot.

Overload erbjuder egentligen inget nytt. Men det var så länge sedan som den här sortens spel gjordes med någon form av regelbundenhet att det ändå känns fräscht idag. Att det återuppväcker minnen av att vara vilse i kalla, hårda stållabyrinter medan en armé av flygande robotar skjuter på mig från alla håll gör förstås sitt för att väcka känslor. Det här är ett spel som förvaltar sitt arv väl, är tajt, snyggt och fartfyllt. Det gör mig glad.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Overload Reviewed by - .
3.85

Review Overview

77%
77%
Snabbt, tajt och stiliserat vackert. Bara lite, lite grunt med moderna ögon.

Inlägget Overload dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Offra din egen förstfödda i Smoke and Sacrifice, ett rollspel om överlevnad, förtryck och väldigt tveksamma matrecept.

Det finns filmer och spel som gör mig illa till mods utan att jag riktigt förstår varför. Flugan 2 fick mig ur balans som barn, inte för att den var så otäck (även om en jättefluga smälter ansiktet av folk), utan för att atmosfären kändes konstig och fel. Den gamla ostfesten Flash Gordon gjorde mig extremt illa till mods med sin bisarra estetik och märkliga världsbygge. Det egensinniga rollspelet Smoke and Sacrifice ger mig liknande obehagskänslor.

Vid första anblick ser spelet ut som en mörkare, mer surrealistisk variant av Don’t Starve. Och visst har Smoke and Sacrifice lånat vissa element från överlevnadsgenren, som vikten av crafting och att laga mat – men i grund och botten är detta mer av ett rollspelsäventyr med metroidvania-inslag. För att kunna färdas till vissa delar av kartan behöver du nämligen rätt utrustning för att inte frysa ihjäl, brinna upp eller bli elektrifierad.

I korthet:

Vad är det?

En blandning mellan överlevnadsspel och rollspel, med en distinkt estetik.

Utvecklare

Solar Sail Games

Utgivare

Curve Digital

Webb

curve-digital.com

Cirkapris

Ej fastställt

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5-7600k, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Don’t Starve

Det börjar muntert, med att du offrar ditt eget barn till ett mekaniskt träd.

Offra mera

Det hela börjar med att du offrar din förstfödde son. Alla i byn är glada, och detta offer anses vara en ynnest och ett privilegium. Som den ömma moder du är lyder du översteprästerna som bedyrar hur viktigt offret är för mänsklighetens fortlevnad. Barnet läggs i en märklig maskin, och sedan är det borta.

Efter ett antal år bestämmer du dig för att söka efter ditt barn, och hamnar i en märklig undervärld. Det är en djupt obehaglig värld, vars säregna atmosfär kryper under huden på mig på ett sätt som är svårt att förklara. Men jag gillar det.

Spelets främsta förtjänst är just estetiken och atmosfären. Den sargade, trasiga världen är intressant att utforska, även om det kan kännas en aning löst i kanten emellanåt.  Uppdragsdesignen är simpel, och består mest av fetch quests och samlande för att bygga nya vapen och bättre utrustning.

Tyvärr är spelet också något begränsat. Striderna är ganska stela och ospännande, och att byta skor hela tiden för att inte förfrysa eller bränna sig om fötterna blir mest tradigt i längden. Att laga mat är nödvändigt, inte på grund av svält, utan för att du behöver läka dig konstant då det kryllar av fiender överallt. Smoke and Sacrifice är dock inte särskilt svårt, då det är ganska lätt att samla på sig ett lager av maträtter (som alla ser obehagligt äckliga ut), och även de större fienderna besegras enklast genom att hamra på attackknappen tills de faller sönder i kött och likdelar du kan bygga prylar av.

Smoke and Sacrifice hade mått bra av lite mer variation, för det idoga samlandet och uppgraderandet blir ganska förutsägbart efter ett tag. Det är ändå värt en titt tack vare den märkvärdiga atmosfären och världsbygget som till syvende och sist får spelet att sticka ut och dröja sig kvar i mitt medvetande. Det får mig att må lite illa, fast på ett bra sätt.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Smoke and Sacrifice Reviewed by - .
3.5

Review Overview

70%
70%
Säregen atmosfär och estetik i ett något ojämnt rollspel som fokuserar på samlande och crafting.

Inlägget Smoke and Sacrifice dök först upp på Svenska PC Gamer.