Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Fe stämmer upp till sång bland flora och fauna.

Möt Fe: ett slags charmig rävekorre med stora öron, kvicka ben och en späd stämma som döljer en oanad kraft. Fe lever i en skog där växter och djur sjunger till varandra för att kommunicera, i en väv av myllrande liv där allting hänger samman. Stäm upp i en hög, spröd ton och håll den tills den resonerar perfekt med det andra väsendets sång. Då sker ett utbyte, där en levande varelse ger sin vilja till känna för att få hjälp av en annan.

Allt är förstås inte frid och fröjd i sjumilaskogen. Djurens hemvist är under anfall av en grupp otäcka stenvarelser, De tysta. De vandrar på två ben, ger ifrån sig mekaniska ljud och sveper med sig ett industriellt eldskimmer à la Mordor. Varför? Det får vi aldrig riktigt veta, men ett som är säkert är att det måste stoppas.

Utan de andra varelsernas hjälp är det en omöjlig uppgift, men att få dem att samarbeta är lättare sagt än gjort. För att kommunicera med vuxna djur krävs att man har lärt sig deras språk. (Ungarna har däremot tokroligt oavsett om de begriper sig på vad som sägs eller inte. Ja, det är gulligt.) Detsamma gäller för många växter: vissa kommer bara att lystra till fågelkvitter eller en hjorts bräkande. Till dess att Fe kan sjunga så att de förstår håller de sig envist slutna, och de avsatser som de kan hjälpa en upp på förblir utom räckhåll.

GÅ VILSE

Världen är öppen att utforska, men Fe begränsas av vilka sånger den har lärt sig och vilka förmågor den har, som att klättra i träd och springa på alla fyra. De sistnämnda kan låsas upp genom att samla rosa kristaller, de förstnämnda genom att hjälpa skogens olika invånare – ofta måste Fe rädda dem undan De tystas illvilliga klor. Kombinationen av fredligt pusselplattformande och mindre smyguppdrag utgör spelets stomme från början till slut.

Läs också: De bästa gamingstolarna

I korthet:

Vad är det?

Gullig vandring i musikalisk skog

Utvecklare

Zoink

Utgivare

Electronic Arts

Webb

ea.com/games/fe

Cirkapris

150:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Botanicula, Ori and the Blind Forest

Urträdet är skeptiskt. Eller pömsigt.

Här och var dyker områden upp där det är lätt att ramla ner, och där det känns mer värt att dö och respawna än att klättra hela vägen upp igen. Det är frustrerande, men kastar ingen större skugga över helheten. Spelet är också sin utforskningspremiss trogen och prackar inte på en några malplacerade stridssegment. Utmaningen ligger istället i att vara snabb och smidig, att helt på egen hand bestiga ett kolossalt hjortväsen, undvika fiendernas blickar eller färdas över ett vidsträckt hav.

Atmosfär finns det gott om. I ett spel som handlar om sång säger det nog sig självt att musiken är alldeles fulländad. De vackra stråkarna vibrerar rätt in i hjärtat och liknar inte riktigt något jag tidigare hört. Till dess toner utforskar Fe hala isområden och nordiskinspirerade barrträdsskogar, gröna våtmarker och höga berg. Alltsammans glöder i närmast utomjordiska neonfärger. Jag känner mig personligen lite skeptisk till grafiken, och känner att en mer naturnära stil hade lyft stämningen mer än polygoner, men den kantiga 3D-världen har definitivt sin egen färgstarka prägel.

Dock saknar jag det där speciella som gör spelet riktigt minnesvärt. Det går att säga mycket även utan dialog, men det kräver finess, och det är här som Fe famlar med stafettpinnen det plockat upp från Ori and the Blind Forest och Playstations Journey. Det räcker inte med ett gulligt djur i huvudrollen och ett budskap om miljön för att en upplevelse ska dröja sig kvar. Den röda tråden känns tunn, och vännerna är många men bleka. Hade vi fått fler konkreta karaktärer att fästa oss vid snarare än ett koncept tror jag att den sång som Fe vill sjunga hade nått djupare.

Läs också: De bästa grafikkorten


Hjälpsamma djurvänner

Vargar (typ): De må likna noshörningar mer än någonting ur familjen Canidae, men de både ylar och nosar omkring. De sitter inte på befallning, men kan ridas och har halksäkra fötter. I deras närvaro blir svampar ett ljus i mörkret.

Ödlor (?): Dessa sociala små varelser färdas i svärmar och tycker särskilt mycket om rosa blommor. De får dem att veckla ut sig och avslöja sitt studsiga innanmäte – oumbärligt när man vill sikta högt. Och så är de söta. Jättesöta till och med.

Ugglor (mer eller mindre): Utöver den vägledarfågel man kan anropa finns denna mer robusta art. Hoppar man upp på deras ryggar flygskjutsar de en till en bestämd destination. Det är både rofyllt och behändigt.

Fe Reviewed by - .
3.7

Utslag

74
74
Mindre rörande men desto rarare naturäventyr tonsatt till vacker musik.

Inlägget Fe dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

I Rust är det andra människor som är monstren.

Rusts värld verkar vara specialtillverkad för att förstöra inlevelsen. Det är en vacker, postapokalyptisk värld där du rusar över klippiga berg och dalar, men där ingen av klipporna är gjord av sten. En värld där plåtbitar förvandlas till en modern automatkarbin med ett par enkla handgrepp. Och framför allt är det en värld där du kommer att dö. Ofta.

Jag är en naken, ung kvinna. Din karaktär i Rust slumpas fram den första gången du spelar och går sedan inte att ändra. Är du man får du slumpmässigt penisstorlek, är du kvinna, slumpmässig bröststorlek. Eftersom jag är en kvinna, och spelets målgrupp består av arga tonårskillar med för mycket fritid så är alla i spelet mina naturliga fiender. Tänker jag. Jag anar inte hur rätt jag ska få.

En fackla och en sten är mina enda ägodelar. Jag ska skörda 100 trä. Bygga en lägereld. Fast egentligen vill jag först och främst göra lite kläder så att jag inte fryser ihjäl. Och för att slippa de oupphörliga våldtäktsskämten, förstås.

Stranden är full av nakna människor som slåss med stenar. Så jag springer upp i bergenistället. Plockar hampa och fixar kläder. Blir förföljd av ett argt vildsvin, men när jag springer förbi en naken man med sten, ger sig vildsvinet på honom istället. Lika bra det, han hade ändå tänkt döda mig. Jag springer förbi två andra män, båda nakna. De rusar mot mig och kastar stenar. Jag springer.

Fem, tio eller femton minuter senare springer vi fortfarande, en av männen hack i häl på mig. Vi rusar över slätter, genom skogar och längs dalar. Han kastar sin sten, plockar upp den igen. Väser med fransk brytning att han är så nära, att han snart dödar mig. Varför? Så småningom dödar han mig med ett tursamt stenkast. Jag fick aldrig ens prova min nytillverkade hampa-tröja.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Sandlådeöverlevnad på sandlådenivå

Utvecklare

Facepunch Studios

Utgivare

Facepunch Studios

Webb

rust.facepunch.com

Cirkapris

300:-

Pegi

Ej kategoriserat

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz, Nvidia GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla hellre in

Subnautica

Förr slog du på träd med händerna, nu med en sten. Woohoo!

Jag startar om. Blir dödad av en naken man med spjut. Startar om. Blir dödad av två nakna kvinnor med stenar. Startar om. Blir dödad innan jag ens gått ett steg. Startar om. Hittar 100 trä igen. Blir dödad av någon jag inte ens ser.

Det har nu gått närmare tre timmar, och jag har inte gjort något produktivt alls. Den enda interaktion jag haft med andra spelare är att de slängt glåpord efter mig samt försökt döda mig med stenar. Jag har upprepade gånger sett spelare stå och meja ner nakna nybörjare med automatkarbiner. Inte för att det är någon mening med det, utan bara för att de är uttråkade.

Ensam är stark

”Bumbibjörnarna”, en fan-skapad svensk server, erbjöd möjligheten att få vara i fred och utforska den vagt postapokalyptiska världen. Förutom en och annan machete-beväpnad zombie. Men då blir ett annat problem pinsamt uppenbart: Det är skittråkigt att överleva i Rust. När du väl hittar mat, vatten och bygger en liten bas, så har du gjort allt spelet har att erbjuda. Det finns ett par olika sorters väggar att bygga, och några lådor med gamla vapen att hitta. Det är allt.

Jag älskar sandlådespel. Ge mig en värld att utforska och hitta pluppar i så är jag underhållen i veckor. Men Rusts sandlåda innehåller finkornig, jämngrå sand, från horisont till horisont. Du kan, med lite tur och alldeles för mycket jobb, ta dig upp till en nivå där du har det hyfsat bekvämt, med ett hus, några vapen och mat för dagen. Det varar dock inte länge, eftersom någon förr eller senare bryter sig in och stjäl dina saker när du inte är inloggad, och så börjar du om på stranden igen, naken och sårbar. Om du skulle undvika det ödet, så raderas ändå allt på alla servrar med några veckors mellanrum, för att det inte ska bli ospelbart långsamt.

PUBG är ett bättre PvP-spel, Subnautica (eller Minecraft!) är ett mycket bättre överlevnadsspel. Det finns egentligen ingen anledning att utsätta sig för Rust, om du inte absolut vill ha en slätstruken, innehållslös snoppmätartävling — både bildligt och bokstavligt. Det är mycket jobb med praktiskt taget ingen belöning.

Läs också: Så bra är PUBG

Håll ångan uppe

Rust är i allra högsta grad ett Steam-spel. Det främsta tecknet på det är integrationen med Steam-butiken, där du kan rösta fram mer eller mindre ohyggligt fula skins till föremålen i spelet, som du sedan kan köpa för dina Steam-stålar. Den som vill ha ett rasta-skin till sin AK-47:a har en ren guldgruva här. Fast tvärtom, eftersom det kostar dig riktiga pengar förstås.

Rust Reviewed by - .
1.75

Utslag

35
35
Liksom alla sandlådor, är Rust fullt av småbarn som slåss med varandra utan anledning.

Inlägget Rust dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Kingdom Come: Deliverance låter oss besöka en förbluffande trovärdig tolkning av 1400-talets Europa.

Det är något verkligt speciellt med östeuropeiska spel. Ambitionerna är ofta större än det tekniska kunnandet och budgeten, men det gör inte så mycket – tvärtom ger den här filosofin spelen en tydligare identitet, och hjälper dem stå ut bland dagens lättuggade och slätstrukna storproduktioner.

Kingdom Come: Deliverance har rötterna i en Kickstarter-kampanj från 2014. Och det märks. Det här är inte ett spel som utvecklats för att hålla aktieägare glada och nöjda eller för att sälja mikrotransaktioner, utan ett passionsprojekt rakt igenom.

Daniel Vávra lämnade 2K Czech år 2009, och tillsammans med ett litet team började han jaga finansiärer för sitt drömspel. Alla stora intressenter tackade dock nej, och Daniel Vávra var beredd på att lägga projektet på hyllan när den tjeckiska miljardären Zdeněk Bakala plötsligt steg in genom dörren. Han erbjöd sig finansiera en tidig prototyp av det som över sex år senare skulle bli Kingdom Come: Deliverance, Warhorse Studios debutspel.

MEDELTIDA DISKBÄNKSREALISM
Vid en första anblick kan Kingdom Come: Deliverance framstå som en The Witcher-klon, men när man gräver djupare visar sig skillnaderna vara riktigt dramatiska. För det första är det här inte fantasy, utan en realistisk tolkning av 1400-talets Böhmen (numera Tjeckien) med allt vad det innebär.

Kyrkan har befolkningen i ett järngrepp och publika avrättningar är fortfarande vardagsmat. De fattiga är fattiga och de rika är rika, och invånarnas samhällsfunktioner sorterar dem i prydliga fack – ingen vill umgås med garvarna för att de luktar illa, prästerna är i princip de enda som är läskunniga, tiggarna får enbart sitta i vissa gathörn, bödeln tvingas till isolation i byns utkant och de gamla kvinnorna som sysslar med örtbaserad läkekonst anklagas för häxeri på daglig basis.

Läs också: Rollspelet Vampyr försenat

I korthet:

Vad är det?

Det medeltida Europa i din pc

Utvecklare

Warhorse Studios

Utgivare

Warhorse Studios

Webb

kingdomcomerpg.com

Cirkapris

495:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Visningsavståndet med maxade grafikinställningar går inte av för hackor!

Jag är ingen historieexpert, men precis allting i Kingdom Come: Deliverance känns äkta. Vi får dessutom ett Mass Effect-doftande uppslagsverk där vi kan läsa om ditt och datt, och många intressanta historiska detaljer avslöjas för de vetgiriga. Enligt Warhorse Studios är också den sexton kvadratkilometer stora spelvärlden baserad på verkliga ritningar och bevarade kvarlevor från tidsperioden, även om man kan anta att en hel del konstnärliga friheter har tagits för att skapa fungerande miljöer för spelarna att ränna runt i.

I Kingdom Come: Deliverance kan man tidigt börja utforska världen efter eget tycke och smak, men spelet känns ändå aldrig som en traditionell rollspelssandlåda i The Elder Scrolls-stil. Till att börja med är resurserna väldigt begränsade, och man måste både äta och sova regelbundet. Man kan också skada sig rejält (blödande sår måste bandageras), få matförgiftning och andra kroppsliga åkommor. Men dessa saker står sällan i centrum och tar inte särskilt mycket tid i anspråk – det här är inte ett överlevnadsspel, men väl ett rollspel kryddat med överlevnadselement för att öka känslan av realism.

Rent allmänt finns det heller inte överdrivet mycket att upptäcka bortom den upptrampade stigen (om man inte vill jaga det lokala djurlivet, det vill säga) och det kraftigt begränsade inventarieutrymmet gör att det känns som att man har väldigt lite att vinna på slumpmässigt utforskande, och desto mer att förlora på det med tanke på det onödigt klumpiga sparsystemet (som kräver att man dricker en dyr brännvinsflaska varje gång man vill spara manuellt, exempelvis inför en strid).

Det tar också ett bra tag innan man får tillgång till vettig utrustning, och även då gör man bäst i att lägga benen på ryggen om man stöter på några av de tungt beväpnade fiendepatrullerna som sätter skräck i regionen. Sköld och rustning är alltid dåliga nyheter.


Fem östeuropeiska klassiker

Spelen som satte Tjeckien och kompani på kartan.

MAFIA
Innan Daniel Vávra grundade Warhorse Studios  författade han Mafia och Mafia 2 hos Illusion Softworks (senare 2K Chech). Kingdom Come visar att författarpennan inte svalnat!

STALKER
Ukrainska överlevnadsskjutaren Stalker är kanske det mest östeuropeiska spelet av alla. Fantastisk stämning och spelvärld, halvdan mekanik och teknik.

MOUNT & BLADE
Den turkiska kultklassikern skröt först och främst med nydanande strider från hästrygg, något Kingdom Come gärna skulle få implementera i en potentiell uppföljare.

ARMA 3
För många den ultimata soldatsimulatorn på pc:n och den senaste i en lång rad titlar av tjeckiska Bohemia Interactive, som huserat i genren ända sedan 2001.

THE WITCHER
Kingdom Come påminner rejält om polska CD Projekts opolerade debutspel. Vågar vi hoppas på en lika fin framtida utvecklingskurva för Warhorse Studios?

Inlägget Kingdom Come: Deliverance dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Så särskild gömd är man inte i expansionen Assassin’s Creed: Origins – The Hidden Ones, där man slåss mot onda slavägare.

Den som kan sin Bibel kommer förmodligen direkt att tänka på Mose, och det berg där Gud gav honom stentavlorna med sina tio budord. Du skall icke dräpa, är ett av dem, men det ignorerar vi fullständigt när vi spelar The Hidden Ones, första DLC-expansionen till Assassin’s Creed: Origins.

För den som har åtminstone rudimentär kunskap om historia så är Assassin’s Creed-serien alltid intressant med sina fantastiskt detaljerade miljöskildringar. Det tar så klart medvetet extrema friheter med historiska personer och skeenden, men just miljöskildringarna har en fantastisk känsla för detaljer.

Att springa runt i miljöer där israeliterna sägs ha vandrat ut ur Egypten, och bort från sitt långa slaveri, har en speciellt mystik. Särskilt som Ubisoft inte är sena att ge oss tydliga referenser till platsens bibliska anknytning. Dels genom de många stackars korsfästa krakar som hänger på kors här och var. Till och med en av spelets huvudkaraktärer finner sig korsfäst vid ett tillfälle, komplett med en romare som försöker sticka personen i sidan – precis som de skulle göra med Jesus många år senare (ty den här sagan utspelar sig före hans födelse).

Läs också: Så bra är Assassin’s Creed: Origins

I korthet:

Vad är det?

Mer av samma mördande rutin i första större DLC-materialet till Origins

Utvecklare

Ubisoft Montreal

Utgivare

Ubisoft

Webb

assassinscreed.ubisoft.com/game/en-gb/home/

Cirkapris

100:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Hitman

Vit klädsel är naturligtvis perfekt kamouflage i öknen – Hidden Ones, indeed.

Mer relevant kretsar intrigen den här gången kring slaveri. Romarnas ockupation och förslavande av befolkningen är grym och hårdför – och har lett till ett rebelluppror. Bayek anländer till Sinai-halvön för att hjälpa upproret på traven. Detta åstadkommer han förstås genom att smyga omkring och dräpa en inte oansenlig mängd romare.

Tyvärr gör inte utvecklarna så mycket med det lovande grundkonceptet. Miljöerna är fenomenalt vackra, och har som sagt en intressant historisk tyngd, men berättandet är lamt. Skurkarna presenteras slarvigt och som spelare får jag aldrig någon känsla för varken protagonisterna eller antagonisterna. Jag dödar de spelet säger åt mig att döda, helt enkelt. Jag betar av samma sorts frågetecken på kartan som i grundspelet, och ingenting är egentligen nytt här.

Du jagas återigen av särskilt starka elitsoldater, du kan återigen rensa ut nästen med krokodiler, och det finns en handfull fiendefort att döda officerer i. Plus då en uppsjö med skattkistor du aldrig hittar några vettiga vapen i ändå.

The Hidden Ones är välgjort, slipat och tjusigt, men det är också ganska oinspirerat och fegt. Trots det har jag tillräckligt roligt med det, och priset är inte onödigt högt. Om du vill ha mer av samma, och kan ha överseende med bristen på överraskningar, så är detta en värdig expansion som ger dig några fler tillfällen att spilla blod i den heta ökensanden.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Assassin’s Creed: Origins – The Hidden Ones Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
En välgjord expansion med vackra miljöer, men förvänta dig inga som helst överraskningar.

Inlägget Assassin’s Creed: Origins – The Hidden Ones dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Fortnite vill ha dig. Det vill ha din tid, din besatthet, dina pengar, och det är villigt att följa alla trender för att lyckas.

Fortnite utspelar sig i en värld där en mystisk storm från ingenstans har raderat ut 98% av jordens befolkning och ersatt de med monstruösa vålnader som kallas för husks. De få återstående överlevarna tvingas nu dela sin tid mellan att bygga upp nya bosättningar och försvara de när stormen blossar upp och alla husks vittrar blod.

Den matigaste delen av Fortnite är dess uppdragsbaserade PvE-kampanj Save the World. Epic Games har tidigare visat att de är mästerliga på att skapa engagerande horde mode – deras Gears of War-serie populariserade och namngav begreppet – och Save the World är ett försök att bygga en hel co-op-baserad kampanj kring det.

Varje uppdrag utspelar sig på en slumpgenererad karta och de flesta kan kokas ner till variationer på horde mode-temat. Fortnite låter dock spelarna bygga sina egna baser genom att först samla material och sedan sätta ihop strukturer och fällor innan stormen kommer. Majoriteten av alla uppdrag går ut på att lokalisera en punkt på kartan, bygga ett fort kring den, aktivera horden och sedan beskydda basen i ett visst antal minuter. Innan dess slår du sönder all rekvisita i din väg för att samla crafting-material som du bygger med samt använder för att crafta vapen och ammunition. Formeln varieras med olika delmål, som att rädda överlevare eller leta upp X antal av ett visst samlarobjekt, vilket i sin tur ger dig extra erfarenhetspoäng om du klarar dem.

Läs också: PUBG lämnar Early Access – så bra är skarpa versionen

I korthet:

Vad är det?

Co-op-shooter med horde mode-fokus och massvis med crafting och samlande

Utvecklare

Epic Games, People Can Fly

Utgivare

Epic Games

Webb

fortnitegame.com

Cirkapris

399:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8 GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Gears of War 4

Att spela med andra gör uppdragen lättare.

Själva attackerna när horden ger sig på din bas är dock kärnan runt vilken Epic har byggt hela spelet. Den enorma mängden vapen du kan bygga låter dig experimentera, alla känns tillfredsställande på vitt skilda vis och om Epic kan något så är det att skapa roligt mörschande. Att spruta tusentals projektiler mot den övervägande massan av fiender som vankar rakt mot dig och ditt team känns ofta urskönt även om det snabbt blir gammal skåpmat.

Allt du gör belönas med loot och erfarenhetspoäng. Loot är något du formligen dränks i, speciellt till en början då det är lätt att bli överväldigad av den rena mängden. Ritningar till vapen och föremål, spelbara hjältar, AI-kontrollerade soldater, överlevande som ger dig olika boosts, crafting-resurser, gadgets som ger ännu mer boosts, och olika sorters valuta. Dessutom har vapen, hjältar och AI-karaktärerna separata erfarenhetspoäng som du använder för att levla upp. Och glöm inte skill-poängen som låter dig låsa upp nya färdigheter.

Fortnite är så fullt av siffror och variabler som alla i slutändan tjänar ett förrädiskt enkelt spelsystem. Jag misstänker att mängden loot, menyer och submenyer är ett sätt att lura spelarens hjärna att uppleva spelet som mer avancerat än det i själva verket är. Man fortsätter liksom pressa framåt genom relativt lika uppdrag för att se siffrorna krypa upp, samla fler lootlådor och låsa upp fler skills. Om du dessutom blir lockad att betala riktiga pengar för ytterligare loot-lådor, tja, det är ju frivilligt trots allt, eller hur?

Jag har principiellt inget emot lootlådor egentligen men det skiner så uppenbart genom speldesignen. Man kan liksom se genom skärmen till de möten där spelet designades runt hur man bäst lockar maximalt antal spelare att punga ut för extra lootlådor. Det är lätt att föreställa sig hur analyserna regnat med buzzord om allt som just nu är populärt i branschen. Battle royale! Crafting! Loot! Allt ska med så alla vill spela tills så många som möjligt blir precis lagom insnöade att de lockas att köpa mer loot.

Att själva spelet under allt detta lull-lull faktiskt är roligt känns nästan som en tursam slump, en bieffekt av att talangfulla medarbetare satts att skapa något upptänkt i ett kreativt dött konferensrum. Om Epic bara slutar jaga den allsmäktiga dollarn och fokuserar på gameplayet i Fortnites kärna, då finns det all anledning för det här att bli en långkörare.

UTSLAG

Välgjort och nöjsam co-op-action som lider av sin desperation att jaga trender.

Läs också: Det bästa premium-chassit

Battle Royale

Vid sidan om Save the World finns Fortnites PvP-komponent, det PUBG-inspirerade Battle Royale. Att kalla det ”inspirerat” är dock en underdrift då det i princip är en exakt kopia av Playerunknown’s jättesuccé. Det är en nedskalad men kompetent version, även om grundspelets basbyggande och hyperaction limmar illa med en spelmekanik som kräver ständig rörelse och långa perioder av lågintensitivitet. Men ska man hoppa på varje populär trend har man inget val.

Inlägget EARLY ACCESS: Fortnite dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Free to play-spelet Battlerite fångar kärnan i det som gör MOBA-genren så bra.

Av Christ Thursten

Battlerite plockar de bästa delarna av MOBA, free to play och tävlingsinriktad speldesign och klär det hela i en så smickrande kostym de bara kan. De här tajta, närgångna arenastriderna är inte bara ett av de bästa lagbaserade actionspelen på sistone, utan också en utmärkt inkörsport till ett hörn av datorspelandet som inte alltid är så välkomnande för nybörjare.

Den här andliga uppföljaren till Stunlocks Bloodline Champions har ovanifrånperspektivet och kontrollerna från MOBA-genren, men utan guld- och erfarenhetspoängsfarmandets strategiska lager som gör spel som Dota 2 och League of Legends så komplexa. Om du tillhör den relativt lilla skara människor som investerat rejält med tid i pvp-lägen i MMO-spel så kommer du känna igen dig här, även om Battlerite bort utfyllnad och lägger till djup.

Rollistan, bestående av magiker, krigare och tidsmanipulerande getvarelser, har designats för att vara balanserade och varierade. Trots förekomsten av förlamningsattacker, zoning-effekter och ultimata förmågor så lånar Battlerite sina bästa idéer från fightinggenren. Du har ingen manamätare. Istället genererar du energi genom att använda olika krafter, vilket i sin tur låter dig använda dina bästa förmågor, alternativt kraftfulla EX-versioner av dina vanliga attacker. Det här är ett elegant sätt att skapa matcher där spelare har massor med utrymme att visa upp sina förmågor. Rätt EX-förmåga, aktiverad i rätt ögonblick, kan göra mer skillnad än en ogenomtänkt ultimatattack. Spelet har stunder av samma sorts drama som fightingspel, i mikropauserna mellan attackerna. Den sortens intrikata detaljer i uppgörelserna som kommer ge gåshud hos alla som någonsin brytt sig om skicklighet i spel.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

En tävlingsinriktad multiplayerarena med ett MOBA-liknande stridssystem

Utvecklare

Stunlock Studios

Utgivare

Stunlock Studios

Webb

battlerite.com

Cirkapris

Free to play

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

League of Legends

Efter matcherna kan du se om du faktiskt hjälpte till eller inte.

Battlerites huvudläge är två mot två- eller tre mot tre-matcher, och är designat så att det mångsidiga stridssystemet verkligen ska blomma ut. Två lag slåss på en liten, vidöppen arena i mitten. Om du dör kastas du tillbaka till avbytarbänken. Lagen får poäng genom att besegra alla sina motståndare, och först till tre vinster tar hem matchen.

För att uppmuntra strategiskt tänkande dyker ibland ett svävande klot upp i mitten av kartan. Det lag som förstör det får bonushälsa och energi – en variant av Baron Nashor- eller Roshan-mekaniken från League of Legends eller Dota 2. Detta uppmuntrar snabba sekvenser av strategiska manövrer, finter, kontringar och vågspel.

När matchklockan ringer startar en PUBG-liknande ”dödszon” röra sig inåt från kartans ytterkanter, vilket pressar överlevarna in mot mitten. Det är genuint exalterande att kämpa ensam mot två motståndare efter en lång match, och använda vartenda trick du kan för att klamra dig fast vid hoppet om en seger.

Motgift

Om du hör till kategorin spelare som blir frustrerad eller upprörd vid förluster så lär inte Battlerite råda bot på det. Det finns dock en ganska bra tutorial, ett träningsläge och co-op-matcher mot bottar som hjälper dig att bygga upp självförtroende. Battlerite sätter också automatiskt ”mute” på alla spelare du stöter på slumpmässigt online, vilket gör den så ofta giftigt elaka chatten till något du aktivt måste välja till snarare än välja bort. Det här är ett smart plåster på ett sår som inget tävlingsinriktat spel av den här sorten lyckats råda bot på. Men oroa dig inte – striderna i Battlerite är så snabba och reflexmässiga att du egentligen inte behöver tala med dina lagkamrater för att lyckas.

Detta är också ett exempel på när free to play görs rätt. Det finns lootlådor, men de är av den mer godartade, kosmetiska varianten. Dessutom låser du upp gott om lådor gratis bara genom att spela. Än viktigare, Stunlock erbjuder en engångsavgift för den som vill låsa upp alla nuvarande och framtida karaktärer. Detta gör så att free to play-designen här fungerar som en demo-version som ser till att det finns folk att spela med, men samtidigt låter dig skippa mikrotransaktionerna för mindre än ett fullprisspel kostar.

Battlerite är en riktigt imponerande och komplett spelupplevelse som på ett snyggt sätt undviker många av de problem som vanligtvis kommer med genren och free to play-modellen. Det är ett indiespel som framgångsrikt vågar sig ut på de djupa vatten där större aktörer gått under. Mest av allt är det dock ett spel som fångar kärnan i varför det är så roligt att, tillsammans med en vän, tvinga små miniatyrmagiker att slåss mot varandra.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn


Gladiatorerna

Några biffiga biffar du kan fläska till i Battlerite:

Freya
En krigare för frontlinjen som manipulerar elektricitet för att kontra attacker, stöta bort motståndare, bilda sköldar och åsamka extra skada.

Ashka
En brandman som förlitar sig på precisa förlamningsattacker och snabba undanmanövrer för att hålla sig levande medan han delar ut massiv skada från avstånd. Väldigt sårbar i närstrid, om du bara kan få tag på honom.

Pearl
En magiker med förmågan att skapa vattenbubblor som stöter bort fiender. Det krävs skicklighet för att lyckas med hennes långsamma avståndsattacker.

Battlerite Reviewed by - .
4.45

Utslag

89
89
Djupt men lättillgängligt. Battlerites smarta designbeslut borgar för fantastiska onlinematcher.

Inlägget Battlerite dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Finurliga och finstämda pusselspelet Gorogoa överraskar och lyckas göra stora saker med små medel.

Det är inte ofta ett spel gör sig lika bra på surfplattor och mobiltelefoner som framför en speldator. Men det fina och finurliga Gorogoa är utan tvekan ett exempel på ett spel som funkar utmärkt oavsett format. Bakom ett förrädiskt simpelt koncept döljer sig något alldeles extra – ett pussel för både hjärnan och hjärtat.

Det tar bara ett par timmar att klara Gorogoa, ett spel om att se samband i mönster och tänka utanför ramarna. Det senare menar jag bokstavligen, då spelmekaniken kretsar kring att kombinera upp till fyra olika, inramade små bilder. Från första början genomsyras Gorogoa av en sällsam magisk realism som rymmer lika delar vemod och hopp, i en säregen blandning. En pojke bevittnar en märklig drakliknande varelse segla förbi utanför fönstret, och ger sig ut på en resa för att få se den igen.

På ytplanet är Gorogoa ett ordlöst, avskalat äventyr om sökandet efter en magisk varelse. Men det är bakom fasaden spelet blir intressant. Pusslen bygger mycket på att se oväntade samband, där en sol i en bild kan bli ett kugghjul om den paras ihop med en annan. Perspektiv förändras och förskjuts, och scener glider in och ut ur varandra i takt med att spelet fortlöper.

 

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Ett lågmält, finurligt pusselspel med fantastisk estetik och musik

Utvecklare

Buried Signal

Utgivare

Annapurna

Webb

gorogoa.com

Cirkapris

140:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

The Witness

Vadå, jag dyster?

Gorogoa är symboltungt, och berättandet sker mestadels i metaforer och i sättet det audiovisuella används för att locka fram känslor i spelaren, snarare än försöka berätta för oss vad vi ska känna. Men för att vara en så pass narrativt abstrakt upplevelse känns spelet ändå väldigt påtagligt och konkret tack vare sättet det förankrar sina metaforer i det spelmekaniska.

Mycket är öppet för tolkning i Gorogoas värld, men ett för mig tydligt tema är krocken mellan hopp och drömmar, och karg verklighet. Under den magiska resans gång möter vi en ångerfull, sorgsen man, och en pojke i rullstol. Men det optimistiska och det sorgsna är inte motsatser i Gorogoas värld, utan delar av ett naturligt, organiskt flöde där mörker och ljus smälter in i varandra och snarare verkar i någon sorts harmoni än konflikt. Mycket tack vare sättet pusslen i spelet tvingar dig som spelare att se på bekanta objekt med nya ögon, och vrida och vända på perspektiven för att upptäcka något nytt. Om Gorogoa är något slags allegori för livets ständiga sökande efter mening så är det således naturligt att spelet lockar fram en sökande, nyfiken inställning hos spelaren.

På ett förbluffande lågmält och opretentiöst sätt lyckas Gorogoa gestalta tillvarons flöde av ständig förändring – där olika känslolägen glider in i varandra – i en serie fyndiga pussel. Exakt vad sökandet efter den där magiska varelsen betyder, eller inte betyder, är i slutänden upp till var och en. Ett fantastiskt pusselspel är det dock alldeles oavsett.

Exakt vad det där sökandet efter den magiska varelsen betyder lär variera från spelare till spelare, och det bagage vi bär med oss.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Gorogoa Reviewed by - .
4.25

Utslag

85
85
Gorogoa är en kort men säregen spelupplevelse. Ett pusselspel som bokstavligen går utanför ramarna.

Inlägget Gorogoa dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Maktspel och existentiella infernokriser när The Pillars of the Earth: Sowing the Wind fortsätter berättelsen om liv och död i medeltidens England.

Ken Folletts boksvit Svärdet och Spiran, om ett katedralbygge i 1100-talets England, känns inte på rak arm som självklart material för ett spel. Dels för att de handlar om något i spelsammanhang så ovanligt som teologiska grubblerier, guds existens och människans ondska. Men även för att berättelsen är spretig och utspelar sig över många år.

Denna andra bok börjar strax efter att den förra slutade, och syskonparet Aliena och Richard finner sig tillfångatagna av ärkesvinet William Hamleigh, och allt ser tämligen hopplöst ut. Efter den här inledande sekvensen, som udda nog inkluderar att förhandla priser på ull, hoppar dock berättelsen många år framåt, och både Aliena och Richard är nu unga vuxna.

Det känns lite abrupt bitvis, då karaktärer dyker upp och försvinner ur berättelsen ganska plötsligt, och en del dör till och med utan att vi får se det. Dock förankrar de viktiga huvudpersonerna, munken Philip, byggaren Tom, hans styvson Jack och framför allt Aliena, det hela så att vi ändå kan behålla ett känslomässigt band till det som sker. Centralt är också en kärlekshistoria som förvisso presenteras plötsligt, men som sedan faktiskt får tid att växa ut till något du kan bry dig om. Intrigerna är många, och dramatiska, men berättelsen känns trovärdig och jordnära på ett sätt som spel sällan tillåts göra.

 

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Andra delen av tre i ett historiskt drama om livet, döden och existentiella bekymmer

Utvecklare

Daedalic Entertainment

Utgivare

Daedalic Entertainment

Webb

ken-follett.com/video_games/the_pillars_of_the_earth/

Cirkapris

300:- (säsongspass)

Pegi

16 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

The Shivah

Så mycket möda och besvär för en kyrka.

Förmodligen hade Sowing the Wind ändå mått bra av att vara längre, särskilt sista hälften. Intressanta och stora skeenden i framför allt Jacks och Alienas liv får knappt någon tid alls att andas. Ett hjärtslitande uppbrott får till exempel ganska lite uppbyggnad, medan spelet ägnar ganska gott om tid åt sekvensen där vi ska sälja ull. Jag menar inte att vi behöver mer dramatik, utan snarare att vi behöver se mer av karaktärernas vardag och ta del av hur de tänker och känner ännu mer, för det är däri spelets kärna ligger. Inte så mycket i intrigerna som sådana, utan hur de påverkar dem som drabbas.

Om djävulens ondska antyddes i första delen så blossar helvetet upp ordentligt i Sowing in the Wind. Så pass att ett stort tema den här gången är gudstvivel och skuld. Vi får dock ömsinta stunder också, där medmänsklighet och värme ger en välbehövlig oas i det kaos av krig och död som ständigt hotar våra protagonister.

Eftersom perspektivet håller sig så nära huvudpersonerna så vet vi inte alltid vad som händer utanför deras hemstad, Kingsbridge. När katastrofen drabbar blir vi som spelare lika överrumplade som karaktärerna i spelet, för varken de eller vi har särskilt mycket inblick i vad som pågår i maktens korridorer.

Det här är inte en berättelse om de stora slagen, utan om de som drabbas av dem. I slutänden är det just det som gör att jag ser fram emot den tredje och avslutande delen.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Ken Follett’s The Pillars of the Earth: Sowing the Wind (Book 2) Reviewed by - .
3.95

Utslag

79
79
Något fragmentariskt bitvis, men mestadels är det alltjämt en gripande och intressant berättelse.

Inlägget Ken Follett’s The Pillars of the Earth: Sowing the Wind (Book 2) dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Ambitiösa och genreöverskridande rollspelsstrategin Spellforce 3 gapar efter mycket, och får i sig delar av stycket.

Min armé har detta som i en liten ask. Det är i alla fall vad jag tror. Eftersom jag anfaller fästningen från två håll är min uppmärksamhet dock delad, och när jag är upptagen på annat håll fastnar stora delar av min armé i en skogsdunge. Resten tar en märklig omväg genom fiendeland och blir mördade längs vägen. Det är inte lätt när det är svårt, som det heter.

Turligt nog går mitt nästa anfall bättre, och Spellforce 3 är i grund och botten ett bra spel, trots buggar och frustrerande AI. Det är en ambitiös blandning av rollspel och strategispel som, när den funkar, är riktigt kul.

Större delen av spelet går åt till rollspelsäventyrande av klassiskt snitt. Huvudkaraktären, Teriel, lyckas bli desertör och förrädare flera gånger om tidigt i spelet. Således måste du finna nya allierade. Dels möter du fler hjältar under spelets gång, och dels behöver du övertyga både alver och orcher att hjälpa dig i din kamp för att finna orsaken till den märkliga, magiska sjukdomen som sprider sig genom landet.

Rollspelsdelen är det som fungerar bäst, trots att både berättelsen och karaktärerna i ärlighetens namn är ganska trista. Roligast är en bitter härförare som råkar ha samma röstskådis som Geralt från The Witcher-spelen, men utöver honom är skådespeleriet ganska lamt.

 

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Strategi möter rollspel i oljuv harmoni

Utvecklare

Grimlore Games

Utgivare

THQ Nordic

Webb

spellforce.com

Cirkapris

500:-

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Pillars of Eternity

Före strid brukar vi alltid mysa och grilla lite korv.

Miljöerna är riktigt snygga, med grönskande skogar, stora städer och fuktiga grottor att utforska. Just upptäckarlustan är det som driver Spellforce 3 framåt. Det är roligt att springa runt med sin fyrmannatrupp av hjältar och leta bättre utrustning, göra sidouppdrag och banka ihjäl ett och annat monster.

Strategidelen, däremot, är betydligt svagare och känns lite för ofta som utfyllnad. Den är lite för simpel för att verkligen engagera, och för långsam för att funka som omväxling från äventyrandet. Dåligt är det inte, men inte heller värst bra. Genremixen har potential, men de enskilda delarna behöver poleras lite mer för att verkligen bli en riktigt lyckas helhet.

Det är klurigt att hålla reda på sina fyra hjältar. Alla har sina unika förmågor som bör användas flitigt, samtidigt som man bygger baser, hanterar resurser och anfaller fienden. Hjältarna är ryggraden i armén, och om du inte sköter dem ordentligt går det oftast åt helvete.

Emellanåt är dock buggar det största hotet, och kan hindra dig från att klara sidouppdrag. Dialogsekvenser kan till exempel triggas vid fel tillfällen, eller inte alls. En gång fick jag manuellt putta på en karaktär så att hon skulle komma innanför det område där hon fattar att uppdraget är avklarat.

I slutänden har jag ändå tillräckligt kul med Spellforce 3 för att min upptäckaslusta ska vara intakt, trots alla skavanker. Det är klumpigt och bångstyrigt, men det har en avväpnande, vinnande charm.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

 

Spellforce 3 Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
En intressant blanding av strategi och rollspel, som inte riktigt får till alla enskilda delar.

Inlägget Spellforce 3 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Ambitiösa och genreöverskridande rollspelsstrategin Spellforce 3 gapar efter mycket, och får i sig delar av stycket.

Min armé har detta som i en liten ask. Det är i alla fall vad jag tror. Eftersom jag anfaller fästningen från två håll är min uppmärksamhet dock delad, och när jag är upptagen på annat håll fastnar stora delar av min armé i en skogsdunge. Resten tar en märklig omväg genom fiendeland och blir mördade längs vägen. Det är inte lätt när det är svårt, som det heter.

Turligt nog går mitt nästa anfall bättre, och Spellforce 3 är i grund och botten ett bra spel, trots buggar och frustrerande AI. Det är en ambitiös blandning av rollspel och strategispel som, när den funkar, är riktigt kul.

Större delen av spelet går åt till rollspelsäventyrande av klassiskt snitt. Huvudkaraktären, Teriel, lyckas bli desertör och förrädare flera gånger om tidigt i spelet. Således måste du finna nya allierade. Dels möter du fler hjältar under spelets gång, och dels behöver du övertyga både alver och orcher att hjälpa dig i din kamp för att finna orsaken till den märkliga, magiska sjukdomen som sprider sig genom landet.

Rollspelsdelen är det som fungerar bäst, trots att både berättelsen och karaktärerna i ärlighetens namn är ganska trista. Roligast är en bitter härförare som råkar ha samma röstskådis som Geralt från The Witcher-spelen, men utöver honom är skådespeleriet ganska lamt.

 

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Strategi möter rollspel i oljuv harmoni

Utvecklare

Grimlore Games

Utgivare

THQ Nordic

Webb

spellforce.com

Cirkapris

500:-

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Pillars of Eternity

Före strid brukar vi alltid mysa och grilla lite korv.

Miljöerna är riktigt snygga, med grönskande skogar, stora städer och fuktiga grottor att utforska. Just upptäckarlustan är det som driver Spellforce 3 framåt. Det är roligt att springa runt med sin fyrmannatrupp av hjältar och leta bättre utrustning, göra sidouppdrag och banka ihjäl ett och annat monster.

Strategidelen, däremot, är betydligt svagare och känns lite för ofta som utfyllnad. Den är lite för simpel för att verkligen engagera, och för långsam för att funka som omväxling från äventyrandet. Dåligt är det inte, men inte heller värst bra. Genremixen har potential, men de enskilda delarna behöver poleras lite mer för att verkligen bli en riktigt lyckas helhet.

Det är klurigt att hålla reda på sina fyra hjältar. Alla har sina unika förmågor som bör användas flitigt, samtidigt som man bygger baser, hanterar resurser och anfaller fienden. Hjältarna är ryggraden i armén, och om du inte sköter dem ordentligt går det oftast åt helvete.

Emellanåt är dock buggar det största hotet, och kan hindra dig från att klara sidouppdrag. Dialogsekvenser kan till exempel triggas vid fel tillfällen, eller inte alls. En gång fick jag manuellt putta på en karaktär så att hon skulle komma innanför det område där hon fattar att uppdraget är avklarat.

I slutänden har jag ändå tillräckligt kul med Spellforce 3 för att min upptäckaslusta ska vara intakt, trots alla skavanker. Det är klumpigt och bångstyrigt, men det har en avväpnande, vinnande charm.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

 

Spellforce 3 Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
En intressant blanding av strategi och rollspel, som inte riktigt får till alla enskilda delar.

Inlägget Spellforce 3 dök först upp på Svenska PC Gamer.