Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Yoku’s Island Express sprudlar av färg och nöje.

Med inte alltför lång tid kvar till deadline öppnar jag min dator för att skriva in anteckningarna till det som ska bli denna recension. Innan jag på allvar sätter igång slinker jag dock iväg en stund för att tjyvspela lite till av Yoku’s Island Express. Jag är inte riktigt redo att lämna det än.

Stockholmsbaserade utvecklaren Villa Gorilla säger sig vilja skapa små, unika spel som är både nyskapande och vackra. Med Yoku’s Island Express, en kombination av Metroidvania, flipperspel och extrem gullighet, har de lyckats galant.

Huvudpersonen Yoku är en dyngbagge som seglat till den grönskande ön Mokumana Island för att överta ämbetet som brevbärare. Yoku använder en kula (vad den består av behöver vi inte reflektera närmare över) för att ta sig fram genom en värld som är behändigt utrustad med flippers och katapultplattformar. Utöver att rulla, studsa och slungas låses nya förmågor upp allteftersom, i form av skojigheter som explosiva sniglar, hjälpsamma fiskar och biformade kanoner.

Det tillsynes rättframma uppdraget att leverera tre viktiga brev spretar ut i ett flertal mindre ärenden längs vägen. På så vis får Yoku en bekväm ursäkt att utforska hela ön. Oavsett vilket håll man väljer att gå åt först är alla omgivningar vackra och detaljerade, från tropisk strand och lummig skog till snötäckta bergstoppar och stekande öken.

I korthet:

Vad är det?

Flipper-metroidvania om en brevbärar-dyngbagge. (Ja, faktiskt!)

Utvecklare

Villa Gorilla

Utgivare

Team17 Digital Ltd

Webb

yokugame.com

Cirkapris

200:-

Pegi

7 år

Spelat på

Intel Core i7 4720HQ, GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

Steamworld Dig 2

Jack och bönstjälken, the dyngbagge edition.

Färgglada endorfiner

Kort sagt är det otroligt kul att vara på Mokumana Island. Allting är som skapt för att inge ett lyckorus. Yoku är utrustad med en partytuta som sprutar konfetti när den används. Öns invånare är bedårande, den lokala valutan är färgglad frukt, och soundtracket är somrigt och dansant. Det är som en liten dos endorfiner förpackat i spelform: charmigt på gränsen till barnsligt, men så oerhört trivsamt att man faller direkt.

Tanken verkar också vara att man ska fokusera på att ha roligt, eftersom spelet är kort och överlag lätt. Ibland blir det smått irriterande att fastna inuti ett flipperområde och försöka studsa ut därifrån, men man slungas heller aldrig tillbaka till början när man misslyckas, eftersom man inte kan dö. I och med Yokus odödlighet känns också striden vid upplösningen lite som en antiklimax. Spelets andra bossliknande utmaningar är dock inriktade på pussel där flippermekaniken måste utnyttjas i en särskild sekvens, vilket passar in mer naturligt i den övriga utformningen.

När eftertexterna har rullat står det en fritt att fortsätta samla underliga dockor och leverera paket. Jag har haft så trevligt att jag kommer på mig själv med att önska att spelet var längre. Samtidigt är det skönt att det vågar sätta punkt, och lämna spelaren med mersmak och glädje bubblande i bröstet.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Yoku’s Island Express Reviewed by - .
4.4

Review Overview

88%
88%
En lyckad genrehybrid som är rakt igenom älskvärd.

Inlägget Yoku’s Island Express dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Dödliga virus hindrar inte karaktärerna i peka- och klicka-äventyret Unforeseen Incidents från att vara ytterst charmerande.

Numera blir jag närmast förvånad när ett peka- och klicka-äventyr innehåller mer komplexa pussel än ”använd nyckeln på dörren”. Få utvecklare vågar låta spelare köra fast, och tvinga dem att tänka efter eller experimentera sig fram. Unforeseen Incidents är dock ett trivsamt äventyrsspel som inte drar sig för att bre på med pusslen.

Harper Pendrell är vad vissa skulle kalla en loser. Men han trivs utmärkt med det. Blotta tanken på att ha ambitioner ger honom rysningar, och han vill mest pilla med sina teknikprylar och hjälpa lokalbefolkningen med reparationer då och då för att få pengar till hyra.

En dag hittar han en döende kvinna på marken. Hon ger honom ett brev, och en varning, innan ett par män i skyddsdräkter kommer och hämtar henne. Det luktar konspiration lång väg, naturligtvis. För Harper handlar mysteriet till en början mer om att han blir skraj och vill ta reda på om han behöver lämna staden eller inte. Men ju mer indragen han blir, desto mer bestämd blir han att gå till botten med det hela.

I korthet:

Vad är det?

Ett underhållande äventyr med en personlig och sympatisk estetik

Utvecklare

Backwoods Entertainment, Application Systems Heidelberg

Utgivare

Application Systems Heidelberg

Webb

unforeseen-incidents.com

Cirkapris

190:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Puzzle Agent

Harper är en vilsen person som helst inte tänker för mycket.

Intrigen kretsar kring ett dödligt virus, men även om det faktiskt dör väldigt många människor så är tonen nästan genomgående lättsam och full av distans. Inte minst för att Harper själv är en väldigt tillbakalutad typ. Han är ganska feg, lite lagom korkad och allmänt vilsen – men han är också rättskaffens. På flera vis påminner han om kära gamla Guybrush Threepwood från Monkey Island-spelen. Det är samma mix av dryga kommentarer, misslyckanden och motvilligt hjältemod som driver på Harpers berättelse.

Fyndig dialog och klassiska pussel

Berättelsen som sådan saknar tyvärr driv, och upplösningen känns rejält tam (även om jag gillar den allra sista slutklämmen, med en sista känga åt vår stackars protagonist). Men Unforeseen Incidents väger upp den bristen med älskvärda karaktärer, bitvis riktigt fyndig dialog och massor med ganska kluriga pussel som ibland kräver att du är uppmärksam både på miljöerna och vad folk säger. För det allra mesta handlar det inte heller om anti-logiska pussel som att göra mustascher av katthår och sirap (Gabriel Knight, du blir aldrig förlåten för den), utan om genomtänkta och klassiska äventyrspussel. Det finns några frustrerande partier, som där du behöver springa omkring och notera saker i miljön, eller samla på dig allsköns skrot man inte kunde plocka upp innan. Överlag är dock pusslen ett av spelets starkaste kort tillsammans med karaktärerna och den allmänt sympatiska tonen.

Allra bäst är kanske det visuella. Spelets estetik har en fint handmålad känsla, och både miljöer och karaktärer är distinkta och välgjorda. Det hela påminner mig lite om Puzzle Agent, om än med en helt annan atmosfär än i det spelet. Unforeseen Incidents må vara opolerat här och var – men det har en väldigt smittande charm.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

Unforeseen Incidents Reviewed by - .
3.75

Utslag

75%
75%
Sköna karaktärer, charmig dialog och kluriga pussel väger upp för en lättviktig intrig.

Inlägget Unforeseen Incidents dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Högtalarna som matchar spelen med anpassat RGB-ljus och ljud i toppklass.

Logitech har under decennier tillverkat lösningar för spelindustrin och med senaste G560 lyfter företaget sin redan höga nivå ytterligare ett steg. Detta är ett stilrent och kraftfullt 2.1-system som är bland de mest effektfulla lösningar vi sett. Högtalarna drivs nämligen av vad Logitech kallar Lightsync, som för godkända spel synkroniserar spelens färgvisning med ljus från satelliterna.

Detta innebär kortfattat att de två satelliterna, vilka lämpligast placeras bredvid skärmen, kommer att stråla ut ljus både framtill men framför allt baktill som matchar de scener som utspelar sig på skärmen. För att göra det hela än bättre så kommer de båda högtalarna att agera helt separat vilket gör att om du har en blå himmel på ena sidan medans bomber exploderar på andra sidan så kommer ena högtalaren att projicera ett matchade blått ljus medan den andra har en mer röd-gul färg. Och detta ger under mörkare perioder av dygnet en helt ny form av närvarokänsla som är svårmatchad.

Växlar vi över och lyssnar på musik så kan högtalarna inta en ny position i det att de bakre ljusen matchar basen medan den främre effekten kommer att länkas till mellan och höga registret. Självklart kan vi även konfigurera ljuset själva via medföljande programvara.

Så kommer vi till det viktigaste – ljudet. För detta är trots allt ett DTS:X Ultra-klassat ljudpaket med upp till 240 watts effekt som verkligen levererar. Basen från den golvplacerade enheten är tung och såväl bomber och explosioner som andra lågfrekventa ljud får benen i kroppen att vibrera. Till detta så har vi ett mellan- och högre register som lyfter fram röster och ljud på ett extremt tydligt sätt, där vi till exempel kan höra hur en bil som vill köra om växlar mellan höger och vänster sida eller hur fienden som smyger sig på kommer närmare och närmare.

En extra smart lösning är att vi via Logitechs Easy-Switch snabbt kan växla mellan upp till fyra olika anslutna enheter. Men för bästa gamingupplevelse så rekommenderas verkligen att USB-anslutningen används.

Läs också: Månadens hårdvara

90 %

HÖGTALARE

Logitech G560

Ca 2 495:-

logitech.com

MÅTT BAS (D x H x B): 207 x 404 x 255 mm / VIKT BAS: 5,5 kg / MÅTT SATELLIT (D x H x B): 118 x 148 x 166 mm / VIKT SATELLIT: 1,79 kg styck / MAXIMAL UTEFFEKT: 240 watt / BLUETOOTH: Version 4.1 /FREKVENSÅTERGIVNING: 40–18 000 Hz / ANSLUTNING: USB, 3,5 mm, Bluetooth / MAX SPL: 97 dB 3389 / KÄNSLIGHET: 84 dB

Inlägget Ett kraftfullt 2.1-system för dig som lirar i mörker dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Kombinera Harry Potter med Groundhog Day och du får Little Witch Academia: Chamber of Time.

Ibland brukar jag få för mig att påstå att Little Witch Academia är bättre än Harry Potter. Jag är lite osäker på om jag faktiskt tycker det egentligen, men jag sprider mer än gärna den åsikten om det innebär att fler får upp ögonen för Studio Triggers fantastiskt mysiga tv-anime från fjolåret.

Little Witch Academia: Chamber of Time är, föga förvånande, baserat på animeserien. Och det är, föga förvånande, skapat för fansen. Berättelsen utspelas halvvägs in i animen, och sommarlovet är på väg att inledas på Luna Nova Academy. Akko, spelets och animens älskvärda energiknippe till huvudroll, måste dock städa upp skolans bibliotek under utbildningsuppehållet, som straff för ännu ett av hennes ogenomtänkta hyss.

I biblioteket uppenbar sig emellertid en magisk dörr, som Akko givetvis måste undersöka. Hon hittar en mystisk kammare och en gigantisk klocka som omedelbart går sönder (Akkos fel) vilket innebär att Luna Nova Academy fastnar i en Groundhog Day-doftande tidsloop där endast de som besökt kammaren är medvetna om vad som händer. Inom kort har alla Akkos  vänner dragits in i händelserna (inklusive ärkefienden Diana) och det är upp till spelaren att nysta upp mysteriet och befria flickorna från deras prekära situation.

Läs också: Om Doom vore ett plattformsspel

I korthet:

Vad är det?

Animebrawler kombinerad med äventyrsmoment

Utvecklare

Bandai Namco

Utgivare

Bandai Namco

Webb

en.bandainamcoent.eu/little-witch-academia/

Cirkapris

410:-

Pegi

7 år

Spelat på

i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Chamber of Time utspelar sig under animeseriens första halva, så Akkos relation med Diana och hennes underhuggare är fortfarande lite frostig!

Framkallar fånigt, saligt leende

Spelet består av två distinkta delar. Dels har vi utforskandet, där man går omkring och pratar med skolans elever och lärare och löser diverse uppdrag. Det är här spelet lyser som allra starkast, eftersom det ofta känns som att medverka i ett avsnitt av animen (inklusive sporadiska animerade mellansekvenser av Studio Trigger) komplett med flitigt röstskådespeleri och segment som ger bifigurerna mer skärmtid än i animen.

Den andra delen av spelet är striderna. Via en lång rad sidoscrollande brawlerbanor utforskar man den mystiska kammarens till synes ändlösa innandöme, proppfullt med mer eller mindre spektakulära monster. Tyvärr känns dessa delar av spelet aldrig särskilt bra – attackerna är märkligt lättviktiga och precisionen stundtals helt frånvarande, vilket gör att karaktärernas erfarenhetsnivåer och utrustning är av långt större vikt än spelarens skicklighet.

Fastän spelet har fler problem än förtjänster (skolan är också märkligt designad med anonyma korridorer och knasiga kameravinklar, vilket gör att jag ofta går vilse) vill jag ändå spela vidare, för att se vilka situationer Akko och hennes vänner hamnar i här näst. Spelet har tillräckligt mycket av stämningen och charmen från animeserien för att jag allt som oftast ska lockas till ett fånigt, saligt leende, oavsett hur omständligt spelet ofta beter sig. Med andra ord väl värt en titt för fans av animen, men förvänta dig inga stordåd.

Little Witch Academia: Chamber of Time Reviewed by - .
3.65

Utslag

73%
73%
Ett dugligt spel parat med alldeles ypperlig fansevice.

Inlägget Little Witch Academia: Chamber of Time dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

The Council Episode 2: Hide and Seek tappar greppet om det som gjorde inledningen unik och går vilse i äventyrsgenrens orimliga förflutna.

Gömma nyckel är en rolig lek. Gömma spelglädjen, bra idéer och logik? Inte fullt lika kul. Inledningen av The Council tog det narrativa dramat dit det aldrig hade varit förut. Andra delen vänder framtiden ryggen och tar oss istället tillbaka till äventyrsspelens ologiska barndom.

Det var ju inte så här det skulle bli. Jag, min naiva ärthjärna, trodde att Big Bad Wolf visste vilket jobb som väntade, att de skulle fila bort skavankerna och bygga vidare på styrkorna. Istället får vi två timmar som inte leder någonstans.

Jakten på Louis de Richet försvunna mor fortsätter men några framsteg att tala om hinns inte med. Sällskapet byggs emellertid ut något. Spanske premiärmininstern Manuel Godoy blir nästa ”kändis” som gör Washington och Napoleon sällskap, men viktigast roll i långa loppet lär fiktiva Lord Mortimer spela. Den mystiska öns härskare verkar vara artigheten själv men efter att ha pusslat sig in i ett hemligt rum (vem älskar inte hemliga rum?) framstår han snart som en underlig figur.

Två nya ansikten följs av en handfull nya områden: nämnda dolda rum, ett konstgalleri i miniatyr och en labyrint med buskar. I övrigt är nästan allt återanvänt och det känns väldigt osäkert om den här luxuösa villan har överdåd nog för att räcka ytterligare tre avsnitt.

I korthet:

Vad är det?

Dålig fortsättning på något bra

Utvecklare

Big Bad Wolf

Utgivare

NIS America

Webb

thecouncil-game.com

Cirkapris

300:- för alla fem avsnitt.

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

Första avsnittet. Kan del tre hitta tillbaka?

Ju mer du levlat dem desto billigare blir färdigheterna.

Dueller med tungor

Hide and Seeks största synd är att inte ta tillvara på The Councils geniala idé. Att krydda dialoger med olika färdigheter – politik, manipulation, etikett, vetenskap, ockultism och så vidare – gav dramat en helt annan nerv, där du måste besluta dig om vad du ska satsa på. Konfrontationer (fritt översatt: dueller med tungor snarare än svärd) med de olika höjdarna var en höjdpunkt i första avsnittet. Här? Tja, det finns ett par som är helt okej men de leder som mycket annat ingenstans.

Det som bereds mest plats i den här delen är pussel. Om de olika färdigheterna kändes som en ny, spännande framtid för narrativa äventyrsspel känns de här tankenötterna snarare som en kvarleva från peka och klicka-spelens forntid. Lite haltande är jämförelsen då det inte handlar om pixeljakter och inventorybök. Däremot är det trögt, bitvis ologiskt och som att stånga sig blodig mot en vägg.

Första pusslet handlar om att hitta dolda meddelanden i bibeln, genom att undersöka porträtt på lärjungar och profeter, samt traggla sig igenom just en bibel. Om du inte levlat vissa färdigheter tillräckligt är det lätt att köra fast. Å andra sidan går det snabbare att bara klicka sig igenom hela j*vla bibeln, men hur kul är det? Nej, pusslen har en del luckor men ironiskt nog rekommenderar jag dig ändå att ge dem tid, anteckna, och grubbla. De andra pusslen är bättre och gav mig mer tillbaka när jag investerade mer tid i dem.

Jag är bara rädd att The Council på det stora hela är på väg att tappa allt.

Läs också: Det bästa grafikkortet just nu

The Council Episode 2: Hide and Seek Reviewed by - .
2.55

Review Overview

51%
51%
Leder ingenstans och slarvar bort inledningens unikum.

Inlägget The Council Episode 2: Hide and Seek dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

The Council Episode 2: Hide and Seek tappar greppet om det som gjorde inledningen unik och går vilse i äventyrsgenrens orimliga förflutna.

Gömma nyckel är en rolig lek. Gömma spelglädjen, bra idéer och logik? Inte fullt lika kul. Inledningen av The Council tog det narrativa dramat dit det aldrig hade varit förut. Andra delen vänder framtiden ryggen och tar oss istället tillbaka till äventyrsspelens ologiska barndom.

Det var ju inte så här det skulle bli. Jag, min naiva ärthjärna, trodde att Big Bad Wolf visste vilket jobb som väntade, att de skulle fila bort skavankerna och bygga vidare på styrkorna. Istället får vi två timmar som inte leder någonstans.

Jakten på Louis de Richet försvunna mor fortsätter men några framsteg att tala om hinns inte med. Sällskapet byggs emellertid ut något. Spanske premiärmininstern Manuel Godoy blir nästa ”kändis” som gör Washington och Napoleon sällskap, men viktigast roll i långa loppet lär fiktiva Lord Mortimer spela. Den mystiska öns härskare verkar vara artigheten själv men efter att ha pusslat sig in i ett hemligt rum (vem älskar inte hemliga rum?) framstår han snart som en underlig figur.

Två nya ansikten följs av en handfull nya områden: nämnda dolda rum, ett konstgalleri i miniatyr och en labyrint med buskar. I övrigt är nästan allt återanvänt och det känns väldigt osäkert om den här luxuösa villan har överdåd nog för att räcka ytterligare tre avsnitt.

I korthet:

Vad är det?

Dålig fortsättning på något bra

Utvecklare

Big Bad Wolf

Utgivare

NIS America

Webb

thecouncil-game.com

Cirkapris

300:- för alla fem avsnitt.

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

Första avsnittet. Kan del tre hitta tillbaka?

Ju mer du levlat dem desto billigare blir färdigheterna.

Dueller med tungor

Hide and Seeks största synd är att inte ta tillvara på The Councils geniala idé. Att krydda dialoger med olika färdigheter – politik, manipulation, etikett, vetenskap, ockultism och så vidare – gav dramat en helt annan nerv, där du måste besluta dig om vad du ska satsa på. Konfrontationer (fritt översatt: dueller med tungor snarare än svärd) med de olika höjdarna var en höjdpunkt i första avsnittet. Här? Tja, det finns ett par som är helt okej men de leder som mycket annat ingenstans.

Det som bereds mest plats i den här delen är pussel. Om de olika färdigheterna kändes som en ny, spännande framtid för narrativa äventyrsspel känns de här tankenötterna snarare som en kvarleva från peka och klicka-spelens forntid. Lite haltande är jämförelsen då det inte handlar om pixeljakter och inventorybök. Däremot är det trögt, bitvis ologiskt och som att stånga sig blodig mot en vägg.

Första pusslet handlar om att hitta dolda meddelanden i bibeln, genom att undersöka porträtt på lärjungar och profeter, samt traggla sig igenom just en bibel. Om du inte levlat vissa färdigheter tillräckligt är det lätt att köra fast. Å andra sidan går det snabbare att bara klicka sig igenom hela j*vla bibeln, men hur kul är det? Nej, pusslen har en del luckor men ironiskt nog rekommenderar jag dig ändå att ge dem tid, anteckna, och grubbla. De andra pusslen är bättre och gav mig mer tillbaka när jag investerade mer tid i dem.

Jag är bara rädd att The Council på det stora hela är på väg att tappa allt.

Läs också: Det bästa grafikkortet just nu

The Council Episode 2: Hide and Seek Reviewed by - .
2.55

Review Overview

51%
51%
Leder ingenstans och slarvar bort inledningens unikum.

Inlägget The Council Episode 2: Hide and Seek dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Arnold-kopior spänner musklerna i Conan Exiles, i ett försök att erövra en bit av den förlovade överlevnadsgenren.

Av Phil Iwaniuk

Okej, vi är alla vuxna här. Mer eller mindre. Conan Exiles är inte det första överlevnadsspelet som avbildat de manliga och kvinnliga könsorganen. Det är dock, så vitt jag vet, det enda spelet i genren som låter dig mixtra med storleken på din karaktärs privata delar medan de hänger uppspikade på ett kors. Det är en syn att se deras bröst eller snoppar fladdra i vinden som om någon försökte suga in dem med en dammsugare. Half-Life hade tåget. Oblivion hade utstigandet ur kloakerna. Conan Exiles har sina skrev.

Det här spelet handlar om att överleva i en fientlig värld genom att använda dess resurser tills du har skapat dig en bekväm tillvaro. Till skillnad från de flesta av konkurrenterna i genren är detta också ett fantayrollspel, som visar sig först efter det första dussintalet timmar – som du ägnar åt att knåpa ihop verktyg. Det är ett rollspel med fåniga bosstrider och sökanden efter artefakter, helt i linje med Robert E. Howards kiosklitteratur från 30-talet, Schwarzenegger-filmen från 1982, och brädspelet från 2004.

Mer än bara könsfysik

Conan-licensen borde ge Funcoms överlevnadsspel den sortens världsbygge som konkurrenterna i genren saknar, och till viss del så får du mer känsla för platsen från miljöerna och mekaniken än du kanske får i till exempel Ark. Ivrigt att även spänna sina brädspelsmuskler inför spelet även effekter som blödningar och andra handikapp till striderna. Det blir ofta lite för mycket. Världskartan är i sin tur ren och skär tidigt 1900-tals-exotism, och återskapar fantasin från en tid före vår planet krympte till något familjärt.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett lättklätt överlevnadsspel som gömmer ett fantasyrollspel bakom en vägg av grind

Utvecklare

Funcom

Utgivare

Funcom

Webb

conanexiles.com

Cirkapris

380:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5 6500, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Subnautica

Conan Exiles cosplayar Skyrim.

Den där kartan är Conan Exiles starkaste tillgång, till och med mer så än könsfysiken. Det (och då menar jag världskartan) är moroten som får oss att fortsätta samla resurser till den där rustningen, eftersom du vill utforska The Unnamed City och dräpa skelettkrigarna som hänger där. Även sent i spelet finns fortfarande avlägsna regioner fulla av fenomen du ännu inte fått bevittna. Att färdas bortom ökendynerna, ut på ängar eller genom snödrivor – alla med sina egna infödingar och monster – är tillfredsställande i sig självt.

Framför allt har dock Conan Exiles ett rejält crafting-system. Det är inte konstigt om du får för dig att du av misstag råkat starta The Sims med exakt alla dess expansioner. Så mycket möda har lagts på interiörer, möbler och unika rustningar senare i spelet. Det kräver seriös grinding för att ta sig till toppen, men att ta sig från fas till fas går ganska smärtfritt. Du kan ta dig från trä- och stenverktyg till järn och stål på en fokuserad spelkväll. I alla fall så länge inte servern är full av kukhuvuden. Det kommer den dock garanterat att vara.

För de som inte är så förtjusta i mellanmänsklig kontakt funkar spelet nästan som ett solorollspel, tack vare ett antal bosstrider som ger en känsla av struktur. Men det är också en ensam och diffus upplevelse på grund av bristen på npc-karaktärer och formella uppdrag. Som så ofta är Conan Exiles som bäst på en privat server med några få intresserade vänner som inte bara vill rasera det du byggt upp. På offentliga servrar är offline-räder generellt sett förbjudna, så du kan (oftast) logga ut och vara hyfsat trygg i att din lilla hydda står tryggt kvar. Men jag har också stött på flera servrar där den dominanta klanen är så stor att den kan bete sig lite hur den vill. Å andra sidan har jag också sett solospelare samla resurser tills de kunde frammana en gudomlig avatar och löpa amok i en stor klans huvudbas. På det viset är Conan Exiles bra.

Oslipade ytor

Vad spelet däremot inte är bra på är att framstå som en färdig produkt. Trots 15 månader i early access är spelet synnerligen oslipat. Fel i ljudsynkningen, fiende-AI som ibland ignorerar spelaren, och problem med sluttande ytor. Att slåss med någon på en 10-gradig lutning eller mer betyder mest att du svingar dödfött mot tomrummet under fiendens fötter. Med tanke på att animationer och vapenfeedback inte är vad vi hoppats på ens när spelet fungerar som det ska så är det svårt att ha överseende med tekniska brister när de dyker upp. Samtidigt är de här tillkortakommandena inte tillräckligt för att avfärda spelet totalt. Dess förmåga att presentera nya områden och samtidigt kännas episkt är definitivt värt att prisa.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Semester i Hyboria

En liten utflykt i en dödlig vildmark

1.The Unnamed City
Proppfullt med skelett och drakar, risiga bostäder och dåligt med parkeringsplatser.

2. New Asagarth
Fantastiska vyer, men ovänliga invånare. Undvik det här stället.

3. Shattered Bridge
Din första milstolpe. Perfekt stället att slå upp sitt första bohag.

4. Deathspire Ruins
Nej, gå inte hit heller. Åk till något trevligare ställe, som Mallorca.

Conan Exiles Reviewed by - .
3.1

Utslag

62%
62%
Bredaxlat, stort och ganska klumpigt. Trots allt ett berömvärt försök i överlevnadsgenren.

Inlägget Conan Exiles dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Arnold-kopior spänner musklerna i Conan Exiles, i ett försök att erövra en bit av den förlovade överlevnadsgenren.

Av Phil Iwaniuk

Okej, vi är alla vuxna här. Mer eller mindre. Conan Exiles är inte det första överlevnadsspelet som avbildat de manliga och kvinnliga könsorganen. Det är dock, så vitt jag vet, det enda spelet i genren som låter dig mixtra med storleken på din karaktärs privata delar medan de hänger uppspikade på ett kors. Det är en syn att se deras bröst eller snoppar fladdra i vinden som om någon försökte suga in dem med en dammsugare. Half-Life hade tåget. Oblivion hade utstigandet ur kloakerna. Conan Exiles har sina skrev.

Det här spelet handlar om att överleva i en fientlig värld genom att använda dess resurser tills du har skapat dig en bekväm tillvaro. Till skillnad från de flesta av konkurrenterna i genren är detta också ett fantayrollspel, som visar sig först efter det första dussintalet timmar – som du ägnar åt att knåpa ihop verktyg. Det är ett rollspel med fåniga bosstrider och sökanden efter artefakter, helt i linje med Robert E. Howards kiosklitteratur från 30-talet, Schwarzenegger-filmen från 1982, och brädspelet från 2004.

Mer än bara könsfysik

Conan-licensen borde ge Funcoms överlevnadsspel den sortens världsbygge som konkurrenterna i genren saknar, och till viss del så får du mer känsla för platsen från miljöerna och mekaniken än du kanske får i till exempel Ark. Ivrigt att även spänna sina brädspelsmuskler inför spelet även effekter som blödningar och andra handikapp till striderna. Det blir ofta lite för mycket. Världskartan är i sin tur ren och skär tidigt 1900-tals-exotism, och återskapar fantasin från en tid före vår planet krympte till något familjärt.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett lättklätt överlevnadsspel som gömmer ett fantasyrollspel bakom en vägg av grind

Utvecklare

Funcom

Utgivare

Funcom

Webb

conanexiles.com

Cirkapris

380:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5 6500, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Subnautica

Conan Exiles cosplayar Skyrim.

Den där kartan är Conan Exiles starkaste tillgång, till och med mer så än könsfysiken. Det (och då menar jag världskartan) är moroten som får oss att fortsätta samla resurser till den där rustningen, eftersom du vill utforska The Unnamed City och dräpa skelettkrigarna som hänger där. Även sent i spelet finns fortfarande avlägsna regioner fulla av fenomen du ännu inte fått bevittna. Att färdas bortom ökendynerna, ut på ängar eller genom snödrivor – alla med sina egna infödingar och monster – är tillfredsställande i sig självt.

Framför allt har dock Conan Exiles ett rejält crafting-system. Det är inte konstigt om du får för dig att du av misstag råkat starta The Sims med exakt alla dess expansioner. Så mycket möda har lagts på interiörer, möbler och unika rustningar senare i spelet. Det kräver seriös grinding för att ta sig till toppen, men att ta sig från fas till fas går ganska smärtfritt. Du kan ta dig från trä- och stenverktyg till järn och stål på en fokuserad spelkväll. I alla fall så länge inte servern är full av kukhuvuden. Det kommer den dock garanterat att vara.

För de som inte är så förtjusta i mellanmänsklig kontakt funkar spelet nästan som ett solorollspel, tack vare ett antal bosstrider som ger en känsla av struktur. Men det är också en ensam och diffus upplevelse på grund av bristen på npc-karaktärer och formella uppdrag. Som så ofta är Conan Exiles som bäst på en privat server med några få intresserade vänner som inte bara vill rasera det du byggt upp. På offentliga servrar är offline-räder generellt sett förbjudna, så du kan (oftast) logga ut och vara hyfsat trygg i att din lilla hydda står tryggt kvar. Men jag har också stött på flera servrar där den dominanta klanen är så stor att den kan bete sig lite hur den vill. Å andra sidan har jag också sett solospelare samla resurser tills de kunde frammana en gudomlig avatar och löpa amok i en stor klans huvudbas. På det viset är Conan Exiles bra.

Oslipade ytor

Vad spelet däremot inte är bra på är att framstå som en färdig produkt. Trots 15 månader i early access är spelet synnerligen oslipat. Fel i ljudsynkningen, fiende-AI som ibland ignorerar spelaren, och problem med sluttande ytor. Att slåss med någon på en 10-gradig lutning eller mer betyder mest att du svingar dödfött mot tomrummet under fiendens fötter. Med tanke på att animationer och vapenfeedback inte är vad vi hoppats på ens när spelet fungerar som det ska så är det svårt att ha överseende med tekniska brister när de dyker upp. Samtidigt är de här tillkortakommandena inte tillräckligt för att avfärda spelet totalt. Dess förmåga att presentera nya områden och samtidigt kännas episkt är definitivt värt att prisa.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Semester i Hyboria

En liten utflykt i en dödlig vildmark

1.The Unnamed City
Proppfullt med skelett och drakar, risiga bostäder och dåligt med parkeringsplatser.

2. New Asagarth
Fantastiska vyer, men ovänliga invånare. Undvik det här stället.

3. Shattered Bridge
Din första milstolpe. Perfekt stället att slå upp sitt första bohag.

4. Deathspire Ruins
Nej, gå inte hit heller. Åk till något trevligare ställe, som Mallorca.

Conan Exiles Reviewed by - .
3.1

Utslag

62%
62%
Bredaxlat, stort och ganska klumpigt. Trots allt ett berömvärt försök i överlevnadsgenren.

Inlägget Conan Exiles dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

HyperX uppgraderar sin populära FPS-mus med 360 graders RGB-belysning.

Denna mus ser från grunder relativt enkel ut och när vi lyfter den så är den även extremt lätt. Men när vi väl kopplar in den så märker vi en helt annan sida. Musen kommer med en RGB-slinga som löper runt musen och som skapar en häftig känsla under sena gamingsessioner.

På undersidan så finns en Pixart 3389-sensor som ger ett mjuk och precist rörelsemönster som svarar direkt på varje lite rörelse. Dessutom så kommer musen med två glidytor som gör att den nästan flyter fram på de flesta underlag. Totalt så har Pulsefire Surge 6 knappar, vilka kan konfigureras från medföljande NGenuity-programmet – samma program som även styr företagets övriga RGB-baserade enheter.

På insidan så finner vi Omron-baserade switchar vilka både ger en behaglig känsla och garanterar att musens knappar kommer att hålla under även de intensivaste spelsessionerna under många år. Vi kan även justera musen känslighet via den översta knappen och Pulsefire Surge jobbar med upp till 16 000 DPI. Musen har en mycket hög komfort och avlastar handen under lång användning och knapparnas placering och motstånd är perfekt avvägda. Däremot är musens kabel aningen för stel för att den ska blir helt optimalt följsam.

Läs också: Månadens hårdvara

85 %

MUS

HyperX Pulsefire Surge

Ca 745:-

hyperxgaming.com

MÅTT (D x H x B): 7,1 x 4,2 x 12,75 cm / VIKT: 95 gram / ANTAL KNAPPAR: 6 st / RGB: 360 graders /KABELLÄNGD: 1,8 meter / DPI: max 16 000 / SENSOR: Pixart 3389 / ACCELERATION: 30G

Inlägget En 360 graders RGB-upplyst gamingmus dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Stabilitet, prestanda och kapacitet som spänner över både Intels och AMD:s plattformar.

Det är få tillverkare som kan presentera minnen som fungerar lika stabilt oavsett plattform, chipp och processor men med HyperX Predator 4*8 gigabytes kit så är det precis vad vi får. Vi har testat dessa minnen på både Intels X299 och AMD:s X399 kort och de är både helt stabila och dessutom extremt lättkonfigurerade med god OC-potential.

Kittet körs i grunden i 3600 megahertz med ett CAS-värde på 17 vid 1,35 volt. Men om du vill komma åt en lägre strömförbrukning och även värmeutveckling så går de även att köra i 2400 megahertz vid 1,2 volt. I detta läge lyckas vi även minska timingen till grymma 12-13-13-35. Runt varje modul så finns annars en kraftig, dubbelsidig, kylfläns som effektivt sprider och leder värmen bort från kretsarna.

Använder du ett Intel-baserat moderkort så kommer XMP inställningarna att hantera rätt hastighet meden du med ett AMD kort troligen kommer att behöva ställa in frekvensen själv. Men intressantast av allt är att vi även på vår Threadripper-plattform lyckas köra alla minnesbanker i maximal hastighet utan någon som helst instabilitet vilket är märkta imponerande. Kort och gott så är detta våra klara minnesfavoriter och allt vi önskar nu är att de kommer med RGB.

Läs också: De bästa flygspakarna

95 %

RAM-MINNE

HyperX HX436C17PB3K4/32

Ca 5 025:-

hyperxgaming.com

KAPACITET: 4×8 GB / FREKVENS: 3600 MHz / KYLNING: Dubbla flänsar / CAS: 17 / LÄGSTA TIMING: 12–13–13–35 @ 2400 MHz / GARANTI: Livstid/ XMP: Ja

Inlägget Hyperstabila multiplattformsminnen för alla dök först upp på Svenska PC Gamer.