Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Charmerande gulliga actionäventyret The Swords of Ditto är lite som ett Zelda med Sisyfos i huvudrollen.

Glädjen är alltid så smärtsamt kortvarig. Inget består, allt är förgängligt. Det som nu är ordning kommer snart att vara kaos. Det är bara så universum fungerar. Ta bara disken. Hur många gånger du än diskar kommer snart ett nytt diskberg att torna upp sig. The Swords of Ditto lyckas gestalta livets hopplösa kamp på ett hoppfullt sätt.

I myten om Sisyfos tvingas han att knuffa en stenbumling uppför en kulle. Precis när han kommit upp rasar den ner igen. Varje gång. Ändå vägrar han ge upp, för om vi inget annat har så har vi i alla fall kampen kvar. I The Swords of Ditto, ett klassiskt actionäventyr i samma stil som de gamla Zelda-spelen, spelar det ingen roll hur många gånger du besegrar ondskan. Den kommer ändå alltid tillbaka.

I princip är The Swords of Ditto en procedurellt genererad roguelite-variant av A Link to the Past, där varje spelomgång är ungefär en timme. Du vaknar upp i en värld som hotas av en ond häxa, och beger dig ut för att utforska. Du kan dock inte ta allt för god tid på dig, då du bara har fyra in-game-dagar på dig innan slutkampen måste ske. Tiden står stilla inuti grottorna, så du kan lösa pussel och besegra minibossar i din egen takt, men att faktiskt hitta alla prylar och hemligheter i övervärlden innan tiden tar slut är inte alltid så lätt. Det är naturligtvis också meningen, eftersom det gör att du upptäcker allt fler bitar av spelet ju mer du spelar. Även om det börjar om varje gång du dör – eller vinner – så finns det förvånansvärt mycket att upptäcka.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

En roguelitevariant av A Link to the Past, med en rejäl dos charm

Utvecklare

Onebitbeyond

Utgivare

Devolver

Webb

shroudoftheavatar.com

Cirkapris

180:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Hyper Light Drifter

Den här katten har stil.

Pyssliga leksaker

Ju mindre du vet om vad du ska göra och hur, desto bättre. Det här är ett spel som du bör upptäcka och utforska själv (eller med en kompis i lokal co-op) för att det verkligen ska komma till sin rätt. Men du kommer att ägna dig åt allt från sidouppdrag där du letar vilsna pingviner, till att besegra minibossar och lösa pussel med hjälp av spelets många olika vapen (eller leksaker, som de kallas här).

Pusslen i sig är i regel enkla, inte minst för att de slumpas ihop baserat på vilka leksaker du fått just den här spelomgången. De kan tyvärr också leda till vissa buggar, där en fiende inte vill spawna, eller ett föremål råkar blockera något viktigt. I värsta fall får du överge en grotta, eller kanske till och med ta kål på din nuvarande hjälte och försöka igen med nästa. Förhoppningsvis slippas sådant bort med uppdateringar, men det är alltid vanskligt när ett spel som bara har en sparfil dras med buggar. Det är också ganska irriterande att spelet envisas med att fortsätta förklara saker du redan vet.

The Swords of Ditto vinner i slutänden på ren och skär charm. Med tiden börjar du dessutom ana att det kanske finns ett sätt att få upp den där Sisyfos-stenen på kullen för gott. Frågan är väl bara om du ens vill att just den här kampen ska ta slut.

The Swords of Ditto Reviewed by - .
4

Utslag

80%
80%
Ett roligt, om än medvetet repetitivt, actionäventyr som kommer mest till sin rätt i lokal co-op.

Inlägget The Swords of Ditto dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Det ovanligt tunga strategispelet Battletech låter enorma plåtgubbar drabba samman, naturligtvis med förödande konsekvenser.

I början känner jag mig oövervinnerlig. Det är väl naturligt när man har kontroll över fyra enorma mechrobotar bestyckade med missiler, kanoner och lasrar. Kruxet är ju bara att mina motståndare också har stora plåtkreatur som de mer än gärna använder för att täppa till min arroganta trut. Det tar inte lång tid innan min oaktsamhet resulterar i döda piloter och förstörda mechs.

Det är ingen munter framtid som målas upp i Harebrained Schemes nya spel, Battletech. Ungefär 1000 år in i framtiden har teknologin tagit människan ut i rymden. Men vi har också uppfunnit allt brutalare vapen som vi mer än gärna använder för att trycka ner varandra. Hur var det nu Ron Perlman sade – krig ändras aldrig.

Med enorma stridsrobotar till vårt förfogande har inte konflikterna blivit färre, bara mer förödande. Du spelar som en mech-pilot som efter en katastrof får finna sig i att hankar sig fram tillsammans med en grupp andra hårt skuldsatta legosoldater. Ni far runt och tar alla jobb ni kan få, mestadels av diverse skumma aktörer. Efter ett tag rekryteras du dock till ett inbördeskrig, där du leder en offensiv för att avsätta förrädaren och despoten som försatte dig i den här prekära sitsen från första början.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

En tung blandning av Mechwarrior och Xcom, där stora robotar ger varandra på käften

Utvecklare

Harebrained Schemes

Utgivare

Paradox

Webb

battletechgame.com

Cirkapris

380:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Into the Breach, PCG 257, 88 %

War. War never changes.

Det är svårt att sammanfatta världen Battletech utspelar sig i, för Harebrained Schemes världsbygge är så intrikat och löjligt genomarbetat att det blir nästan lite för mycket. Det är fraktioner, planeter och koncept till höger och vänster, och narrativet väjer inte för gråskalorna. På så vis påminner det om utvecklarens tidigare spel, de fantastiska Shadowrun Returns-spelen. Politik är smutsigt, du är inte så mycket en räddare i nöden som en person fostrad av brutala krig, och hur kriget än slutar så är det civilbefolkningen som får betala det högsta priset.

Lättillgänglig tyngd

Battletech är ett klassiskt, turordningsbaserat stragegispel, och det kan till en början framstå som krångligt och jobbigt komplicerat. Men om du bara spelar på och struntar i att oroa dig över alla detaljer du inte förstår än så märker du att spelet är smart konstruerat. Du måste inte veta hur man bäst bestyckar en bra mech redan från början. Låt standardvapnen sitta kvar, och bara spela på så kommer du snart att ha kläm på vad de olika vapentyperna och robotarna är bra på.

När du så börjar få tillgång till nya robotar och själv får välja vapen till dem så är du redo för det automatiskt. Allt eftersom presenterar spelet nya inslag och koncept i en alldeles lagom takt, utan att det blir allt för överväldigande. Det är fortfarande ett intrikat och djupt strategispel med mycket att tänka på, men det är mer lättillgängligt än det först kanske verkar.

Fjällvandringen tog en jobbig vändning.

Anfall och försvar

Det här betyder inte att Battletech är särskilt förlåtande. Det tillhör den gamla skolans tyngre strategispel, trots allt. En rejäl snedträff och din bästa pilot kan vara rökt för all framtid. Du behöver med andra ord utnyttja dina robotar styrkor, och motståndarnas svagheter.

Det finns mycket att ta hänsyn till utöver ren eldkraft. Manövreringsförmåga, rustning och kylning är också viktiga aspekter. Om du har för många vapen och klen kylning kommer du snart bli överhettad, och du kan även justera hur stor del av vikten som ska vara pansar respektive bestyckning. En av de roligaste och mest användbara tillbehören är jetpacks. De är oumbärliga både defensivt, för att fly undan katastrofala situationer, och offensivt – då du kan göra brutala flyg attacker och stampa dina motståndare på deras metalltår.

Battletech är bitvis elakt utmanande, men det hör till. Kombinationen av svettiga, strategiska slagfält och ett narrativ fullt av intressanta gråskalor gör det här till en säregen spelupplevelse som mutar in sitt eget lilla hörn i spelrymden.


Spelvärldens dödligaste robotar

Robotar skapas inte alltid i syfte att underlätta för mänskligheten. Här är några exempel på mekaniska kräk vi helst inte möter i en mörk gränd.

HK-47
För att vara helt ärlig är den här mördarroboten från KOTOR ganska så underbart charmig, men det betyder inte att han inte skulle döda dig utan blinka. Även om du nog skulle dö med ett leende på läpparna.

Reapers
De mäktiga metallfulingarna i Mass Effect-spelen är inte lika charmerande. De är mer djupt obehagliga as som mest lever för att med jämna mellanrum utrota allt liv. Inte särskilt mysiga alls.

R.O.B
Kanske den sämsta robot som någonsin skapats. Den var ett litet plastigt tillbehör till Nintendos gamla NES-konsol. Att försöka spela den lille gynnarens blott två sorgliga ursäkter till spel var en studie i brutal, dödlig tristess. Otäck!

Battletech Reviewed by - .
4.25

Utslag

85%
85%
Ett intrikat turordningsbaserat strategispel vars brutala krig utkämpas i en intressant värld.

Inlägget Battletech dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Den perfekta plattformen för AMD Ryzen-baserad gaming.

Ryzenbaserade moderkort sträcker sig verkligen över ett stort prisspann, från billiga ingångsmodeller till mer extrema alternativ. Med Asus ROG STRIX X370-F GAMING håller vi till i det översta mellansegmentet med funktioner som räcker för även de mest kräsna gamers.

Kortet är en vidareutveckling av tidigare pro gaming-serien som numera upphöjts till ROG-status, vilket förutom mer finjusterad hårdvara även tillför flera programbaserade lösningar som hjälper oss ta vårt spelande till nya nivåer.

Kortet baseras alltså på AMDs AM4-sockel för Ryzen-baserade processorer. Här finner vi fyra DDR4-minnesbanker som stödjer överklockade minnen på 3 200 megahertz eller rentav ännu högre. Både minne och processor överklockas enkelt både från bios eller via Asus medföljande program.

Här hittar vi dubbla förstärkta PCIe-platser för CFX eller SLI-konfiguration. Kortet kommer med Supreme FX-ljud med dubbla separata hörlursförstärkare för ett kanonljud och med realistisk återgivning. På lagringssidan finner vi både M2- och SATA3-baserade alternativ.

Intressant är även att kortet även kommer med både HDMI- och DP-anslutningar för dig som enbart vill använda de senaste G-baserade AMD-processorerna med integrerad grafik. Du får gott om USB-anslutningar och snygg RGB-belysning med extra anslutningar för att matcha chassi och moderkort med övriga enheter.

Läs också: De bästa flygspakarna

85 %

MODERKORT

Asus ROG STRIX X370-F GAMING

Ca 1 950:-

asus.com

CHIPSET: AMD X370 / FORMFAKTOR: ATX / SOCKEL: AM4 / EXPANSION: 2st PCIegen3 X16, 1st PCIe Gen2 X16, 3st PCIe Gen2 x1/ LAGRING: 1 M2, 8st SATA3 / LAN: Intel I211-AT med ROG game first / b ROG Supreme FX 8-kanaler HD Audio CODEC S1220A/ USB: bakre: 2 st 3.1 gen 2, 6 st 3.1 gen 1, 2 st 2.0

Inlägget Asus ROG STRIX X370-F GAMING dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Med Bose Soundtouch kan du spela på en extremt hög nivå. Bokstavligen.

Precis som med bilar, kläder eller många andra produkter så finns det alltid den där grejen som tar allt till ytterligare en nivå. När det kommer till ljud för den hängivna gamern börjar denna nivå med Bose Soundtouch 300.

Detta är en högprecisions-soundbar som ger oss hela ljudspektret i en kompakt, långsmal enhet. Tack vare Boses egenutvecklade teknik skapas även ett virtuellt surroundljud som får oss att uppleva att ljudet kommer från högtalare som inte existerar.

Soundtouch producerar ett otroligt rent ljud med tydliga röster och en bas som trots formatet känns rent fysiskt. Vad som sedan gör lösningen än mer intressant är att vi efterhand kan addera såväl en trådlös bas och trådlösa surroundhögtalare för en optimal gaming- och underhållsupplevelse.

Nu är Soundtouch 300 kanske inte en lösning för alla miljöer, men tillhör du dem som lirar på en riktigt stor tv eller använder en projektor i ett stort rum, då är detta julklappen du redan nu ska placera högst på önskelistan.

Läs också: De bästa flygspakarna

80 %

HÖGTALARE

Bose Sound Touch 300

Ca 8 000:-

bose.com

Inlägget Ett konstverk till högtalare dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Med Bose Soundtouch kan du spela på en extremt hög nivå. Bokstavligen.

Precis som med bilar, kläder eller många andra produkter så finns det alltid den där grejen som tar allt till ytterligare en nivå. När det kommer till ljud för den hängivna gamern börjar denna nivå med Bose Soundtouch 300.

Detta är en högprecisions-soundbar som ger oss hela ljudspektret i en kompakt, långsmal enhet. Tack vare Boses egenutvecklade teknik skapas även ett virtuellt surroundljud som får oss att uppleva att ljudet kommer från högtalare som inte existerar.

Soundtouch producerar ett otroligt rent ljud med tydliga röster och en bas som trots formatet känns rent fysiskt. Vad som sedan gör lösningen än mer intressant är att vi efterhand kan addera såväl en trådlös bas och trådlösa surroundhögtalare för en optimal gaming- och underhållsupplevelse.

Nu är Soundtouch 300 kanske inte en lösning för alla miljöer, men tillhör du dem som lirar på en riktigt stor tv eller använder en projektor i ett stort rum, då är detta julklappen du redan nu ska placera högst på önskelistan.

Läs också: De bästa flygspakarna

80 %

HÖGTALARE

Bose Sound Touch 300

Ca 8 000:-

bose.com

Inlägget Ett konstverk till högtalare dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Ys VIII: Lacrimosa of Dana är serien när den som är bäst, och konsolportar när de är som sämst.

Ys VIII får äventyrshjärtat att bulta. Ilandspolad på en ö som vilar under en förbannelse grundar du en by som bit för bit byggs upp av andra skeppsbrutna. Du utforskar stränder, grottor, ängar och snöiga berg. Det är en höjdpunkt för serien – om du får det att funka, det vill säga.

Det känns som om jag vunnit på lotto. Ys VIII fungerar ju på min dator! Visserligen krashar det några gånger och bitvis slits bilden sönder, men här får man vara tacksam för det lilla. De senaste dagarna har de negativa Steamomdömena rasat in och teamet har upprättat en krisplan och rapporterar dag för dag från buggfronten. Tyvärr är de vana.

Vi ska nämligen vara medvetna om att detta är en titel som kämpat i motvind, långt innan Steamreleasen. Ys VIII släpptes i höstas till konsol och då var översättningen från modersmålet till engelska så absurt undermålig – grammatiska hjärnsläpp, slarvfel, motsägelser i storyn – att man beslöt att ta gå tillbaka till ritbordet, skriva om all text och spela in mycket av dialogen på nytt.

Samtidigt försenades pc-releasen vid flertalet tillfällen, en gång i allra sista stund. Med facit i hand borde man kanske ha hållit på sig lite till. Även om det språkliga numer håller utmärkt klass är pc-versionen tyvärr ett tekniskt haveri för väldigt många där ute.

Det gör mig ont att behöva skriva allt detta då Ys VIII: Lacrimosa of Dana i grunden är ett gediget JRPG. Vi snackar inte Ni no Kuni II-bra, men detta skulle kunna ha blivit Ys-seriens stora genombrott efter 30 år i skuggan av Final Fantasy och Dragon Quest.

 

I korthet:

Vad är det?

Promblemtyngt men lustfyllt JRPG

Utvecklare

Nihon Falcom

Utgivare

NIS America

Webb

ysviii.com

Cirkapris

570:-

Pegi

Ej klassificerat

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom, PCG 257, 90 %

I nuvarande skick behöver det här spelet en kram. Eller en rak höger. Jag kan inte bestämma mig.

Åttonde Ys handlar precis som alla Ys någonsin gjort (och troligtvis kommer att göra) om Adol Christin, en rödhårig JRPG-hjälte som i tid och otid snubblar in i äventyr. Adol och hans värld är de samma men ändå är Ys-titlarna fristående och du kan hoppa här och där utan problem.

I Ys VIII spolas Adol iland på en mytomspunnen öde ö där han tillsammans med ett gäng andra skeppsbrutna grundar en provisorisk stad och bit för bit letar igenom den vidsträckta ön Seiren efter andra i nöd, hemligheter och en väg därifrån. Ys lyckas med sina främsta kännetecken; musiken är fantastiskt medryckande och striderna föredömligt skitroliga med specialare du kan levla, kontringar och möjligheten att skifta med ett litet knapptryck mellan tre olika kämpar med särskilda styrkor.

Det bästa med Ys VIII är inte undertitelns Lacrimosa of Dana. När Dana väl gör entré gör hon det bra men det jag tycker mest om är det enkla: att utforska ön, leta efter skatter, hemliga tillhåll och fylla i kartan (inget annat än 100 procent räknas!) och se byn växa med nya ansikten som hjälper mig på både det ena och andra sättet.

Ys är ett äventyr där resan är verkligen är målet. Det är synd att många inte ens kan påbörja färden.

Läs också: Det bästa grafikkortet just nu

Ys VIII: Lacrimosa of Dana Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%
Känn äventyrspulsen slå – om du ens får liv i spelet, vill säga.

Inlägget Ys VIII: Lacrimosa of Dana dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Richard Garriotts nya mmo-rollspel Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues försöker erövra samtiden med blicken stadigt fäst i det förflutna.

Ena stunden sitter jag vid min dator, och i nästa befinner jag mig i en märklig ny värld full av monster, magi och steampunk-teknologi. Det är en desorienterande känsla att försöka navigera genom den här förbryllande platsen. I alla fall tills jag inser att jag i princip varit här förut, om än för väldigt länge sedan.

Shroud of the Avatar är extremt gammaldags. Inte bara när det gäller tekniken och grafiken, som ser ut som något från millennieskiftet, utan i hela sin designfilosofi. Dessutom är det Richard Garriotts nya spel. Mannen som formade datorrollspelandet med sin Ultima-serie förtjänar all respekt för sin spelhistoriska gärning, men hans nya spel anstränger sig lite väl hårt för att gå baklänges istället för framåt. Det har utan tvekan viss charm, men också rejäla brister.

Jag älskade Ultima VII en gång i tiden. Som så många andra kan jag fortfarande sakna de klassiska rollspelens öppenhet, frihet och komplexitet. Spel som vägrade hålla oss i handen och lät oss upptäcka saker själva (eller dö på kuppen, för den delen).

I Shroud of the Avatar är blicken konstant fäst i det förflutna, med ideliga referenser till Ultima-spelen, och designlösningar som borde ha skrotats för flera decennier sedan. Bara kontrollerna, med ett befängt hoppsystem och ett märkligt sätt att använda muspekaren för att interagera med världen, är svåra att vänja sig vid. Användargränssnittet överlag är rörigt och onödigt omständligt, och striderna är stelbenta och oengagerande.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten

I korthet:

Vad är det?

Richard Garriotts stora (nåja) comeback

Utvecklare

Portalarium

Utgivare

Portalarium, Travian Games, Black Sun

Webb

shroudoftheavatar.com

Cirkapris

380:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Ultima VII

Så här ser det ut när jag äter äpple med mina vanskapta korvfingrar.

I första hand är Shroud of the Avatar ett mmo-rollspel (även om du kan spela det ensam också) med fokus på frihet. Spelet är komplext och djupt, och du kan bli handelsman, fokusera på huvudstoryn eller kanske till och med delta i att bygga upp spelarskapade städer. Systemet med spelarskapade platser tappar snabbt sin charm, dock, när det mesta bara är samma byggnader och butiker överallt. Det finns överhuvudtaget gott om tomma, meningslösa områden som tar tid att utforska men inte ger ett smack tillbaka.

Oavsett vad du vill göra måste du vara beredd på att lägga ett enormt antal timmar innan spelet öppnar upp sig en aning. Och vägen dit är krokig, frustrerande och full av buggar. Ett antal gånger har jag fastnat i miljöer så att jag varit tvungen att antingen teleportera bort (eller starta om spelet om jag har slut på trollformler), och vissa uppdrag buggar ur så att de inte går att klara. I ett redan tidsödande spel är sådana brister väldigt frustrerande.

Shroud of the Avatar kan säkert vara något för dig om du tillhör en väldigt specifik spelartyp som dels längtar efter den här sortens spelupplevelse, har mycket tid till övers och ett enormt tålamod med tekniska brister. Men för de flesta av oss är det extremt tveksamt om Garriotts bakåtsträvande skapelse är värd besväret.

Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues Reviewed by - .
2.5

Utslag

50%
50%
Ett fascinerande projekt, inte utan charm, men med för många brister som nöter ner tålamodet.

Inlägget Shroud of the Avatar: Forsaken Virtues dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Effektiv RGB-utrustad vattenkylning med full kontroll över fläktar och ljus.

H150I Pro är en fullstor vattenkylare med tre effektiva 120 millimeters PWM-fläktar. Modellen är försedd med en effektfullt RGB ljus i själva pumpen och tack vare smart övervakning så hålls såväl pumpcirkulation som fläktrotation på lägsta möjliga nivå. Detta omfattar även ett så kallat Zero RPM läge där fläktarna är helt stilla. Med Corsair link kan vi även styra alla delar av kylaren, inklusive ljusen och dess kylprestanda är riktigt imponerande i det att vi sänkte vår kraftigt överklockade CPU med hela 11 grader

Läs också: De bästa flygspakarna

90 %

VATTENKYLARE

Corsair H150I Pro

Ca 1590:-

corsair.com

MÅTT – RADIATOR: 396 x 120 x 27 mm / ANTAL FLÄKTAR: 3st 120 mm PWM / RGB-LED: i pumpdel / ÖVERVAKNING: Genom Corsair Link/ SOCKELSTÖD: Intel LGA 1150, 1151, 1155, 1156, 1366, 2011, 2011-3 och 2066, AMD; AM2, AM3, AM4, FM1 och FM2 / RADIATORMATERIAL: Aluminium / MAXIMAL FLÄKTHASTIGHET: 1600 RPM / LUFTFLÖDE: 47,3 CFM

Inlägget Vattenkylare med imponerande prestanda dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Känns bekant men under ytan snurrar siffror som tar den interaktiva thrillern mot nya horisonter.

Beslut som präglar historien är smöret till interaktiva berättelsers bröd, så som The Walking Dead och Life is Strange, men vad sker när det narrativa spelifieras? När valen kryddas med siffror? Förmågor? Levlande? Och klasser? The Council försöker förena siffror med story.

The Mad Ones är en vansinnig upplevelse. Du, Louis de Richet, är inbjuden tillsammans med ett exklusivt sällskap till en ö utanför Frankrikes kust. 1792 har just blivit 1793 och dimman ligger tät. När jag säger ”exklusivt” menar jag ”exklusivt”, för bland gästerna hittar vi George Washington, Napoleon Bonaparte och John Adams döda (!) dotter. Elizabeth är allt annat än dödfödd och har vuxit upp till en ung kvinna plågad av demoner.

Bokstavliga demoner, dessutom. The Council har en ockult prägel inte minst då Louis kommit till ön för att söka efter sin mor, Maggie Smith-look-alike och ledare av en uråldig orden som bland annat sysslar med djävulsutdrivning. Hur hon kunnat gå upp i rök på en pyttenliten ö (men samtidigt dyka upp i Louis migränhallucinationer) är bara en av många gåtor The Council dukar upp.

I korthet:

Vad är det?

Telltaletolkning med extra mycket siffror

Utvecklare

Big Bad Wolf

Utgivare

Focus Home Interactive

Webb

thecouncil-game.com

Cirkapris

300:- för alla fem avsnitt

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

Telltales digra bibliotek, och då i synnerhet The Wolf Among Us

Maggie Smith ringde …

Även om det ännu inte blivit en whodunit vilar Agatha Christies ande över herrgården med sina många rum upplysta av kandelabrar och en ensemble med dolda avsikter. Eventuellt har alltså inte ett mord begåtts men det är bara en tidsfråga, och då måste det vara en av oss som gjort det.

Vid första anblick ser Big Bad Wolfs episodiska äventyr ut lite som The Wolf Among Us; en thriller med dialogval och begränsat med utforskande. Riktigt så enkelt är det inte. Faktum är att The Councils ess i rockärmen är lika intrikat som delikat.

Antalet dialogval och chanser till att lösa pussel beror nämligen på val av klass och hur du väljer att spendera poäng på olika färdigheter. Varje kapitel (finns fyra i första episoden) avslutas med att berätta vad du lyckades med och vice versa, samt räkna ihop dina poäng och levla till nya nivåer.

Diplomaten är mästare på att ta sig fram i samtal och övertyga utan att förödmjuka medan ockultisten sätter kunskap främst. Jag valde detektivklassen och det ger mig ett försprång när jag snabbt måste märka detaljer i kroppsspråk och dra slutsatser. Val som innefattar färdigheter kostar dessutom poäng och ju högre du levlat respektive förmåga desto billigare kommer du undan. Poängen fylls på efter varje kapitel eller via brygder du hittar i herrgården. Olika profiler är också svaga eller immuna mot olika färdigheter. Att fälla Washington med politik är, så klart, lönlöst.

Även om skådespeleriet och berättelsen bitvis haltar i är denna böjelse för siffror och förmågor något som får inledningen av The Council att skina. Jag är spänd på att se vart det bär av härnäst.

Läs också: Det bästa grafikkortet just nu

The Council Episode 1: The Mad Ones Reviewed by - .
3.85

Utslag

77%
77%
Stark, innovativ mekanik överglänser ett lite tafatt narrativ.

Inlägget The Council Episode 1: The Mad Ones dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Jerry Fogselius

Jag har slösat bort tio timmar med att ”avnjuta” Extinction.

Styltig spelkontroll, lastgammal grafik, enformiga strider, generisk story, trötta dialogrutor och sidouppdrag samt spellägen som inte erbjuder något annat än vad jag redan tvingas göra i kampanjen. Plus alla stinkande armhålor, förstås… Nej, det finns inte mycket gott att säga om det här repetitiva hack ’n’ slash-fiaskot.

Jag känner mig lurad. Enligt faktabladet som jag fått tillsammans med recensionskoden, ska Extinction ha en ”sprawling countryside” och bjuda på en ”deep story campaign”. Jag ser inte röken av någotdera under mina tio horribla timmar med denna skittråkiga sörja.

Istället för den levande värld jag väntar mig, möts jag av sju kapitel med sammanlagt 34 fula banor som knappt går att särskilja från varandra, varken till utseende eller uppdragsdesign. Det räcker egentligen med att spela det första kapitlet, eftersom jag redan efter några få banor har tagit del av det mesta av spelets lövtunna innehåll.

Den ”djupa storyn” lyder såhär: invasion råder och svärdmästaren Avil är den enda som kan stå emot de Warcraft-doftande jätteorcherna ”Ravenii” som intagit landet. Jag är kort sagt en ensam man som ska rädda världen, vilket ju aldrig har gjorts i ett spel tidigare! (#sarkasm). Värre blir det i och med att den trötta storyn berättas i trötta dialogrutor, där det trötta röstskådespeleriet… ehm, ”lämnar en del att önska”.

I korthet:

Vad är det?

Ja, inte är det kul i alla fall…

Utvecklare

Iron Galaxy

Utgivare

Maximum Games

Webb

extinction.com

Cirkapris

499:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-4790K, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Vilket annat hack ’n’ slash-spel som helst

Att hugga av Raveniis huvud är tillfredsställande de första fem gångerna. Efter femtio har nyhetens behag dock svalnat.

Värst är att nästan samtliga av spelets banor går ut på något av följande: 1. Döda x-antal Ravenii, 2. Rädda x-antal civila eller 3. Se till att stadens utkikstorn inte blir sönderslagna av Ravenii under x-antal minuter. Utöver dessa fantasilösa huvudmål finns sidouppdrag som slumpas fram vid uppstarten av varje bana, vilka oftast lyder ”rädda x-antal civila” eller ”döda x-antal Ravenii”. Känslan av outhärdlig repetition smyger sig snabbt på.

Den enda nämnvärda variation som uppstår är att Raveniis får mer stryktålig armor för varje kapitel jag tvingar mig igenom, men på grund av den bristfälliga spelbarheten är detta inget positivt då jag redan från början har problem att ta död på jättemonstren. Tanken är att jag ska använda en superattack för att hugga av Raveniis huvud när superattackmätaren är fulladdad (laddas upp genom att ta sönder armor och, just det, rädda civila!), men problemet är att det går trögt att ens bestiga bossarna för att kunna utdela det avgörande hugget. Klättermekaniken är kass och inte sällan hamnar jag i Raveniis armhålor när jag försöker ta mig upp.

På grund av hur repetitivt allting är, tappar Extinction snabbt det grepp om mig som det till en början trots allt hade. Storyn är usel, spelbarheten i allmänhet (och klättringen i synnerhet) är styltig och efter bara några få banor vet jag exakt vad jag har att vänta mig under resten av spelet: enformighet utan nåd.

Vanliga fiender finns i hela fyra (!) olika varianter: tre markgående och en flygande. Här ser vi ett par av de flygande monstren, varav den ena viftar sin vinge genom en portal och den andra flyger runt inuti ett berg.

Extinction Reviewed by - .
1.1

Utslag

22%
22%
Småkul precis i början, sedan bara extremt enformigt och trist. Och så buggar på det. Undvik!

Inlägget Extinction dök först upp på Svenska PC Gamer.