Svenska PC Gamer Mats Nylund

Lek ryska posten med skarp ammunition.

Ryssen kommer! När vi snackar episka massanfall i spelvärlden är det utan tvekan Battlefield som står på agendan. Om vi gör det i verkliga livet finns det väl inget land som representerar den taktiken bättre än ryssarna? Nu får vi chansen att vara inte en, utan två sorters ryss i samma expansion.

Jag är, precis som alla andra speljournalister, medelbra på spel. Jag är alltid den som ligger lite över mitten av topplistan efter en match, den som kanske dödar lite färre fiender än de som dödar mig, och den som hellre understöder sina vänner med artilleri, ammunition och medkits än att försöka skjuta mig fram genom fiendehorderna i närstrid med mina l33t n0sc0pe skillz.

Därför har Battlefield alltid passat mig perfekt. Stora slagfält, gott om fordon och om möjligt ännu mer gott om tid att tänka och planera. Det är fullt möjligt att flankera fienden och falla dem i ryggen med en stridsvagn som färdas på vägar ingen annan använder. Och därför älskar jag stora, öppna slagfält. Ryssland borde väl passa mig perfekt, eller?

Jag rusar fram över slagfältet med min trogna hagelbössa i näven. Jag är på väg till kartans nya mål, en fallskärm med förnödenheter, som måste erövras och försvaras. Nerverna är på helspänn, mitt i den vackert renderade förödelsen. Så kommer fienden rusande över toppen på en vallgrav tätt inpå ett regn av splittergranater. Min grupp besvarar elden, kulsprutor smattrar från skogskanten och artillerielden trummar stenhårt mot den leriga marken.

Läs också: De bästa grafikkorten just nu

I korthet:

Vad är det?

Ännu mer episk första-världskrigs-multiplayerarena

Utvecklare

DICE

Utgivare

Electronic Arts

Webb

battlefield.com

Cirkapris

149:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz,GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla även in

Battlefield 4

”En god hållning är A och O i armékarriären,” tänkte han förnöjt.

Jag spelar det nya spelläge som införts i expansionen In the Name of the Tsar: Supply Drop. Tillsammans med sex nya kartor är det den stora nyheten, och första intrycket är att det är en bra sådan. Tills sniper-spammet börjar. Stora, öppna kartor är perfekta för folk som kan sikta — vilket givetvis inte inkluderar mig. Jag dör gång på gång utan att ens ha sett min fiende och jag börjar bli rejält trött på det.

Då minns jag. Det här är inte CS, det är Battlefield. Ett par minuter senare har jag malt fem prickskyttar till mos under banden på min stridsvagn och allt känns lite bättre igen. Efter denna mini-katharsis provar jag mig i rask takt igenom de nya kartor som är själva köttet och potatisen i BF1: ITNOTT (den tighta, estniska skärgårdsmiljön på Albion är favoriten just nu) och provar även att spela som röd ryss mot vitryssar. Och jag är tillbaka — än en gång är det omöjligt att sluta även när ögonlocken faller ihop och klockan kryper alldeles för långt förbi midnatt.

Det här lär vara den största expansionen i Battlefields historia. Det kan stämma, även om jag har spelat BF4-expansioner som kändes större. De nya kartorna, spelläget och möjligheten att specialisera sig på varje enskilt truppslag gör ändå detta till ett måste för alla BF1-ägare.

Battlefield 1: In the Name of the Tsar Reviewed by - .
4

Utslag

80
80
Mer Battlefield 1, nu med smak av äkta rysk blålera — kan det bli bättre?

Inlägget Battlefield 1: In the Name of the Tsar dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Project Cars 2 tar bilar till platser där de aldrig var menade att vara.

Vid en första anblick framstår Project Cars 2 som snustorrt och gravallvarligt. Både presentationen och grafiken påminner mer om en hardcoresimulator utvecklad i en tysk källare än ett spel som faktiskt ska försöka tilltala en mångmiljonpublik, men skenet bedrar å det grövsta.

Project Cars 2 känns som en enorm leksakslåda. Det finns mängder av olika bilar och banor, men det är upp till oss spelare att kombinera dem och krydda anrättningen med allsköns variabler. Man kan dra runt enorma Indycar-ovaler med gokarts, slira med Le Mans-prototyper på löst grus och köra nattliga formelbilslopp i stadsbebyggelse helt utan belysning (en extra skräckinjagande upplevelse).

Inte nog med det. Man kan dessutom slänga in en snöstorm i Kalifornien, täcka Nürburgring med is eller varför inte låta monsunregnet dra in över den gamla hypersnabba versionen av Hockenheim? Det enda som Project Cars 2 egentligen sätter stopp för är att låta fullstora bilar besöka banor byggda för gokarts, men i övrigt är det mesta tillåtet, inte sällan med komiska resultat i form av AI-förare som inte vet hur de ska hantera situationen.

Om man vill ha en mer strukturerad upplevelse kan man ta sig an det enorma karriärläget, men även där utsätts man för en och annan bisarr överraskning. Man kan också välja i vilken klass man vill inleda sin karriär, och justera mästerskapens längd beroende på hur mycket tid man har till övers. Project Cars 2 är verkligen ett spel som placerar spelaren i det främsta rummet.

Läs också: 10 lovande Steam-spel du förmodligen missat

I korthet:

Vad är det?

Årets största racingspel

Utvecklare

Slightly Mad Studios

Utgivare

Bandai Namco

Webb

slightlymadstudios.com

Cirkapris

570 kr

Pegi

3 år

Spelat på

Intel Core i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Suzuka i snön med GT-bilar är sannerligen inget man ser varje dag. Sannolikt aldrig någonsin utanför Project Cars 2:s bisarra värld.

Banutbudet kan vara det mest imponerande i ett racingspel någonsin. Här finns de gamla klassiska versionerna av Monza, Spa-Francorchamps och Silverstone, tillsammans med modernare favoriter som Algarve, Laguna Seca och Brands Hatch. En helt ny gren är Rallycross, med tillhörande officiella banor och rallybilar. Det finns så mycket innehåll i det här spelet att det stundtals känns lite löjligt.

Fläckfritt är Project Cars 2 ändå inte. Menyerna är plottriga och stundtals rakt ut sagt användarfientliga, och rent tekniskt känns spelet fem år gammalt, minst, undantaget en och annan övertygande väder- eller ljuseffekt. Jag känner också att körkänslan kunde ha varit snäppet vassare, men det är lätt att förlåta med tanke på hur sanslöst många olika biltyper det faktiskt finns i det här spelet.

Project Cars 2 är i det stora hela en mycket lyckad uppföljare. De verkliga nyheterna må vara få, men det rena antalet banor och bilar gör ändå detta till ett spel ingen racingälskare bör missa. Project Cars 2 är inte lika polerat som de vassaste konkurrenterna, men i gengäld lekfullt och spelarvänligt på ett sätt som få spel i den här genren brukar vara.

 

Benny har grova problem med att få något gjort i vinterföre, men en trevlig nyhet är det i alla fall.

Project Cars 2 Reviewed by - .
4.3

Utslag

86
86
En enorm men opolerad racingupplevelse.

Inlägget Project Cars 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Var en dödligt effektiv Lurk i välgjorda, om än förutsägbara, fristående expansionen Dishonored: Death of the Outsider.

Det är väl bara att erkänna – jag gillar att mörda folk. De irriterar mig, är i vägen, och de säger rätt fåniga saker ibland. Innan du ringer polisen vill jag förtydliga att jag talar om Dishonored-spelen. Att mörda på riktigt verkar rätt otrevligt, men i spel kan det vara svårt att låta bli.

Dishonored-spelen låter spelarna välja om de vill smyga förbi tyst och undvika att döda vakter, eller gå bärsärkagång och hugga ner varenda sate. I vissa spel, som Metal Gear Solid V och Hitman, älskar jag att smyga runt och begå de perfekta, tysta inbrotten. I Dishonored, däremot, förstår jag inte hur man ska motstå att leka med de offensiva verktygen och krafterna.

I Death of the Outsider känns det faktiskt som om utvecklarna har konstruerat en fristående expansion som vänder sig till oss mer blodtörstiga. I huvudrollen återfinns Billie Lurk. Det är ett passande namn, då hon utan tvekan är något av en lurk som inte drar sig för att få blod på händerna. Hon känns som gjord för amoraliska lönnmördarfasoner.

Storyn är svår att bry sig om alls, ärligt talat. Vid ett tillfälle utbrister Billie: ”Shit, he took my arm. And my face!” Inte fasen är det tänkt att vi ska ta detta på blodigt allvar. Det vägrar jag tro.

Läs också: 10 lovande Steam-spel du förmodligen missat

I korthet:

Vad är det?

Fristående expansion till hyllade Dishonored 2

Utvecklare

Arkane Studios

Utgivare

Bethesda

Webb

dishonored.bethesda.net/en/outsider

Cirkapris

280 kr

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Hitman

De här figurerna är inte snälla. En dolk mellan revbenen ska de ha.

De här spelens styrka ligger istället i bandesignen och hur den inbjuder spelaren att leka med alla krafter och vapen som du har tillgång till. Billie har dock färre krafter än Corvo och Emily, och miljöerna är bekanta för de som spelade Dishonored 2. Med lite välvilja kan man kalla det mer fokuserat, men i slutänden känns det lite tunt. Efter en handfull timmar är det över utan att det egentligen känns som om det hänt så mycket.

Jag har allra roligast när jag struntar i att försöka göra uppdragen perfekt utan att upptäckas en enda gång (det leder mest bara till ett överanvändande av quickload-knappen ändå) och helt enkelt gör precis vad som faller mig in för stunden. Ibland är jag som vinden och slinker förbi en grupp vakter utan att de märker någonting, en annan gång mördar jag exakt varenda medlem av en grotesk sekt. Dels för att det är ett sidouppdrag, och dels för att det är kul.

Den kanske bästa banan är när du ska bryta dig in på en bank. Här är diskretion av yttersta vikt. Därför gjorde jag så att jag sköt huvudet av en robotvakt, för att sedan roat bevittna hur den skapade kaos och tog kål på sina forna bundsförvanter. Till deras komiska fasa. Den mer diskreta kan dock smyga sig in i banken på flera sätt, och även använda gas för att söva alla vakter och personal innan (vilket jag gjorde, tydligen var jag för högljudd så de vaknade till slut).

Death of the Outsider är ett kort men välgjort tillägg för den som vill ha några fler timmar i Dishonoreds värld. Det är bra, men inte alltid mördande bra.

Läs också: ”Dishonored 2 till PC är en teknisk röra”

Dishonored: Death of the Outsider Reviewed by - .
3.9

Utslag

78
78
En gedigen fristående expansion som roar medan den varar, även om den kunde tagit ut svängarna mer.

Inlägget Dishonored: Death of the Outsider dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

”Survival evolved” är den grandiosa undertiteln. Men ARK känns inte alltid särskilt utvecklat jämfört med dinosaurierna i MMO-genren.

Det börjar på en strand. Du vaknar upp, iklädd endast kalsonger/trosor. Du tittar upp mot himlen, ser dig om. Visst är det vackert? Och är det en pterosaur som cirklar däruppe på himlen? När du ser ner på din vänstra handled ser du att du har något slags sten inbäddad i huden. Andra spelare rör sig längre bort på stranden, några lika nakna som du, några ridande på enorma dinosaurier.

Här slutar ARK hålla dig i handen, eller rättare sagt det håller dig inte i handen alls. Inget indikerar att du kan eller bör göra något, så om du som jag vinglar omkring planlöst, kommer du strax att få meddelandet att du börjar bli varm. Hur åtgärdar jag det? Är det på natten kan det istället hända att du är för kall, törstig, hungrig eller något annat fysiologiskt problem som du måste ta itu med.

Lösningarna är dock ganska logiska. Varm och törstig? Ett dopp i vattnet fixar båda. Trött? Stå still en stund och sluta vimsa omkring. Hungrig? Plocka bär eller försök slå ihjäl ett djur som ser ofarligt ut, till exempel en fågel eller sköldpadda. Och om du vill slippa tänka på att få solsting eller frysa ihjäl hela tiden är det bara att sy ihop lite kläder som skyddar mot båda. Men vi återkommer till det.

Om du försöker slå ihjäl fel djur innan du utrustat dig lite grann, är risken att du själv slutar som middag. Och om du skulle råka bajsa (vilket alla spelarkaraktärer gör okontrollerat lite då och då), ät INTE upp resultatet. Förutom att vara användbart som gödning, bland annat, så är bajset även ett smart sätt att dölja självmordsfunktionen, om du skulle råka fastna mellan saker och inte kunna ta dig loss.

Så har vi då spelets enda unika detalj: dinosaurierna. Du ser dem från första början, där de strövar omkring på stranden och gör mest ingenting. Har du otur och springer på en aggressiv art, är du strax tillbaka på startskärmen och får börja om igen på ett slumpmässigt valt ställe. Inget handhållande, som sagt.

Dinosarna vandrar fritt längs stränder, genom skogar och över berg. Och när jag säger genom skogar menar jag verkligen genom. Deras AI är dummare än en gråsten och kollisionsdetektionen gör att de allt som oftast antingen promenerar rakt igenom saker i sin omgivning, eller fastnar på dem. I det senare fallet kan du tryggt slå ihjäl även den mäktigaste Tyrannosaur bakifrån med en sten eftersom den inte når dig – om du har gott om tid, eftersom dina vapen inte gör särskilt mycket skada i början

 

I korthet:

Vad är det?

Överlevnadsspel med dinosaurier – det är allt

Utvecklare

Studio Wildcard, Efecto Studios, Instict Games, Virtual Basement

Utgivare

Studio Wildcard

Webb

playark.com

Cirkapris

550:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz,GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla även in

Rust (early access)

Just tid är något som krävs i stora mängder om du vill komma någonstans i ARK: Survival Evolved. Du tvingas banka på träd, stenar och djur för att hitta det råmaterial som behövs för att bygga saker. Sedan måste du tjäna ihop poäng (genom att levla upp) för att köpa varje enskild pryl. I början kan du inte ens tråckla ihop ett par byxor.

Det smarta med det här systemet, eller kanske det mest irriterande beroende på smak, är att maxnivån är 100 och de poäng du får längs vägen räcker inte till att låsa upp alla recept. Det lönar sig att bli specialist och att gå med i stora eller små klaner. På så vis kan du till exempel skapa en stor bas med hjälp av något som kan bygga murar av metall, medan du själv fokuserar på att skapa kläder, spjut eller automatkarbiner!

Som du kanske förstått är det här inte ett spel som fokuserar på hundraprocentig historisk korrekthet. Här finns jättemyror, dinosaurier, automatvapen, något slags magiska stenar och (om du kommer så långt) drakar. Jag önskar bara att det ville fokusera lite mer på att underhålla spelaren.

När det är kul — det vill säga när du rider på dinosaurier och bygger fästningar med andra spelare — så är ARK inte dumt alls. Men vägen dit är alltför lång, och bär över alldeles för mycket mark vi trampat förr. Det är svårt att rekommendera det i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

ARK: Survival Evolved Reviewed by - .
2.85

Utslag

57
57
Det är svårt att rekommendera ARK i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

Inlägget ARK: Survival Evolved dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Mats Nylund

”Survival evolved” är den grandiosa undertiteln. Men ARK känns inte alltid särskilt utvecklat jämfört med dinosaurierna i MMO-genren.

Det börjar på en strand. Du vaknar upp, iklädd endast kalsonger/trosor. Du tittar upp mot himlen, ser dig om. Visst är det vackert? Och är det en pterosaur som cirklar däruppe på himlen? När du ser ner på din vänstra handled ser du att du har något slags sten inbäddad i huden. Andra spelare rör sig längre bort på stranden, några lika nakna som du, några ridande på enorma dinosaurier.

Här slutar ARK hålla dig i handen, eller rättare sagt det håller dig inte i handen alls. Inget indikerar att du kan eller bör göra något, så om du som jag vinglar omkring planlöst, kommer du strax att få meddelandet att du börjar bli varm. Hur åtgärdar jag det? Är det på natten kan det istället hända att du är för kall, törstig, hungrig eller något annat fysiologiskt problem som du måste ta itu med.

Lösningarna är dock ganska logiska. Varm och törstig? Ett dopp i vattnet fixar båda. Trött? Stå still en stund och sluta vimsa omkring. Hungrig? Plocka bär eller försök slå ihjäl ett djur som ser ofarligt ut, till exempel en fågel eller sköldpadda. Och om du vill slippa tänka på att få solsting eller frysa ihjäl hela tiden är det bara att sy ihop lite kläder som skyddar mot båda. Men vi återkommer till det.

Om du försöker slå ihjäl fel djur innan du utrustat dig lite grann, är risken att du själv slutar som middag. Och om du skulle råka bajsa (vilket alla spelarkaraktärer gör okontrollerat lite då och då), ät INTE upp resultatet. Förutom att vara användbart som gödning, bland annat, så är bajset även ett smart sätt att dölja självmordsfunktionen, om du skulle råka fastna mellan saker och inte kunna ta dig loss.

Så har vi då spelets enda unika detalj: dinosaurierna. Du ser dem från första början, där de strövar omkring på stranden och gör mest ingenting. Har du otur och springer på en aggressiv art, är du strax tillbaka på startskärmen och får börja om igen på ett slumpmässigt valt ställe. Inget handhållande, som sagt.

Dinosarna vandrar fritt längs stränder, genom skogar och över berg. Och när jag säger genom skogar menar jag verkligen genom. Deras AI är dummare än en gråsten och kollisionsdetektionen gör att de allt som oftast antingen promenerar rakt igenom saker i sin omgivning, eller fastnar på dem. I det senare fallet kan du tryggt slå ihjäl även den mäktigaste Tyrannosaur bakifrån med en sten eftersom den inte når dig – om du har gott om tid, eftersom dina vapen inte gör särskilt mycket skada i början

 

I korthet:

Vad är det?

Överlevnadsspel med dinosaurier – det är allt

Utvecklare

Studio Wildcard, Efecto Studios, Instict Games, Virtual Basement

Utgivare

Studio Wildcard

Webb

playark.com

Cirkapris

550:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i5-6600K 3,5 GHz,GeForce GTX 1070 16 MB, 16 GB RAM

Kolla även in

Rust (early access)

Just tid är något som krävs i stora mängder om du vill komma någonstans i ARK: Survival Evolved. Du tvingas banka på träd, stenar och djur för att hitta det råmaterial som behövs för att bygga saker. Sedan måste du tjäna ihop poäng (genom att levla upp) för att köpa varje enskild pryl. I början kan du inte ens tråckla ihop ett par byxor.

Det smarta med det här systemet, eller kanske det mest irriterande beroende på smak, är att maxnivån är 100 och de poäng du får längs vägen räcker inte till att låsa upp alla recept. Det lönar sig att bli specialist och att gå med i stora eller små klaner. På så vis kan du till exempel skapa en stor bas med hjälp av något som kan bygga murar av metall, medan du själv fokuserar på att skapa kläder, spjut eller automatkarbiner!

Som du kanske förstått är det här inte ett spel som fokuserar på hundraprocentig historisk korrekthet. Här finns jättemyror, dinosaurier, automatvapen, något slags magiska stenar och (om du kommer så långt) drakar. Jag önskar bara att det ville fokusera lite mer på att underhålla spelaren.

När det är kul — det vill säga när du rider på dinosaurier och bygger fästningar med andra spelare — så är ARK inte dumt alls. Men vägen dit är alltför lång, och bär över alldeles för mycket mark vi trampat förr. Det är svårt att rekommendera det i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

ARK: Survival Evolved Reviewed by - .
2.85

Utslag

57
57
Det är svårt att rekommendera ARK i en genre full av smarta, snabba och roliga spel som Minecraft och Player Unknowns’ Battlegrounds.

Inlägget ARK: Survival Evolved dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Recension: Absolver

Benhårda slagsmål i Sloclaps närstridsfokuserade Dark Souls-klon.

Känns mer som ett smakprov än ett fullständigt spel.

Jag gillar korta spel. Jag nickar ofta gillande när jag får reda på att en kampanj är åtta timmar lång istället för femton. Spelmekaniken eller berättelsen är sällan tillräckligt djupa för att motivera de där extra speltimmarna, och förr eller senare vill jag bara se sluttexterna, helst precis nu.

Absolver är inte ett av de här spelen. När jag besegrat den sista bossen känner jag att det fortfarande har väldigt mycket kvar att ge, och att det hittills bara skrapat på ytan av sin egen potential. Detta tack vare ett alldeles utomordentligt genomarbetat och till synes oändligt djupt stridssystem.

Upplägget påminner en hel del om Dark Souls. Man ränner runt i en semiöppen, vacker och överdrivet gåtfull värld, och måste besegra ett antal namngivna fiender för att få tillgång till tornet i världens mitt, spelets slutliga mål.

Men Absolver skyr svärd och sköldar till förmån för knytnävar och sparkar. Det finns vapen, javisst, men de fungerar oftast som tillfälliga powerups och är aldrig något som man egentligen kan lita på.

När som helst under spelets gång kan man dyka in i ett meditationsläge där man kan utforma sina egna slagkombinationer. Varje attack avslutas med din karaktär i en av fyra olika stridsställningar, som i sin tur kan innebära startpunkten för en helt ny sekvens. Man lär sig nya attacker genom att slåss med andra, och till slut har man snickrat ihop en alldeles egen och ytterst personlig kampstil.

Läs också: Capcom avslöjar ny Street Fighter V-karaktär

I korthet:

Vad är det?

Dark Souls-doftande kampsportsspel

Utvecklare

Sloclap

Utgivare

Devolver Digital

Webb

absolvergame.com

Cirkapris

285 kr

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Finns det något bättre än riktigt, riktigt stora bibliotek? Alltså på riktigt. Vi skulle gärna bo i ett jättestort bibliotek.

Fyra timmar in i spelet kände jag äntligen att jag började förstå slagsmålen till fullo, så döm om min förvåning när det visade sig att berättelsen tog slut kort därpå. Min entusiasm för spelet tvärdog precis när jag kände att jag på allvar hade kommit in i det. Absolver hade behövt vara 2–3 gånger större, minst, för att kännas värdigt sin egen spelmekanik.

Man kan ändå fortsätta spela efter kampanjens slut (svårare versioner av bossarna låses upp när man når vissa erfarenhetsnivåer) och världen är fullproppad med andra spelare som man kan hjälpa eller stjälpa.

Det är dock inte särskilt givande att samarbeta (främst för att man oftast råkar slå varandra av misstag) och pvp är jag inte intresserad av, även om det bör påpekas att det finns en dedikerad matchmaking-kö för de som enbart vill slåss med andra (vilket förmodligen minskar antalet griefers drastiskt, och det är ju trevligt).

I slutändan känns Absolver ändå som en försvinnande liten del av något som borde ha varit mycket större. Utvecklarna Sloclap har tack och lov redan utlovat dlc (varav en stor del kommer vara gratis) vilket förhoppningsvis gör spelet till vad det borde ha varit redan från början.

Som det är nu är det dock lite för komprimerat, lite för fattigt, för att på allvar vara värt att rekommendera.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Dramatiska vyer finns det gott om.

Absolver Reviewed by - .
3.5

Utslag

70
70
Suveräna slagsmål i behov av ett betydligt större sammanhang.

Inlägget Absolver dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Fredrik Eriksson

Äntligen är Starcraft lika vackert som vi minns det. Lika bra har det förstås alltid varit.

Våra minnen tenderar att vara i full HD. De där lågupplösta pixlarna har med god hjälp av våra rosa nostalgi-glajjor alltid varit i 4K. Därför är Starcraft i sitt Remastered-utförande precis lika vackert som jag minns det, och just därför är det snyggare än någonsin tidigare.

Starcrafts betydelse spretar åt alla rimliga och orimliga håll. Å ena sidan var och är det Warcraft i rymden. Bioware var alltså inte först med att helgardera sig med både fantasy (Dragon Age) och sci-fi (Mass Effect). Å andra sidan var och är det en av e-sportens urmödrar och Sydkoreas nationalsport.

Tävlingsinriktat spelande hade funnits tidigare men det professionella genombrottet kring sekelskiftet var monumentalt. I bräschen gick bland andra Warcraft, men det och de andra skulle snart få sällskap av en ny Blizzardstjärna. Våren 1998 såg Starcraft dagens ljus. Kuriöst nog var det fram till releasen av Overwatch i fjol det senaste Blizzardspelet som byggde på ett nytt varumärke.

Jag ska vara ärlig: ”Warcraft i rymden” var skälet till varför jag föll för Starcraft. På grund av att jag är kroniskt dålig på tävlingsinriktat spelande (tillika en kroniskt dålig förlorare) har multiplayern ömsom skrämt bort mig, ömsom slaktat mig. Så som 1998 så och 2017.

Å andra sidan är det flerspelarläget som fått fler förbättringar än rent kosmetiska. Det var på tiden. Blizzard har inte hymlat med att det är dags att putsa Starcraft som tävlingsspel. Varken jag eller Blizzard verkar tro att det blir en pånyttfödelse. I en intervju med våra brittiska kollegor har speljätten sagt att man är nöjd även om noll nya spelare ansluter. Detta är ju trots allt Blizzards (140 kronor dyra) gåva till de mest trogna fansen. Jag har svårt att se hur någon kan bli besviken.

Läs också: Ännu en platsannons pekar mot Blizzard-remasters

I korthet:

Vad är det?

Konservativ nyversion av en av de stora klassikerna

Utvecklare

Blizzard Entertainment

Utgivare

Blizzard Entertainment

Webb

starcraft.com/en-gb/

Cirkapris

140 kr

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-3770K, AMD Radeon HD 7900, 8 GB RAM

Kolla även in

Warcraft III: Reign of Chaos, PCG 68, 88 % (snart remastrat också?)

Visst fasen har Warcraft snyggare estetik än Starcraft?

Blizzard har inte ens petat på gameplayet men ett omstöpt matchmakingsystem som gör det mycket smidigare att hitta och hoppa in i matcher utgör förstås ändå en stor skillnad. Lägg därtill en tävlingsstege. För noobs är det som alltid en brutal upplevelse med den inte så lilla skillnaden att jag krossas brutalt i matcher snarare än att bli brutalt besviken när jag inte förstår hur jag börjar spela.

You want a piece of me, boy?”

Jag kom för att testa multiplayern men föga förvånande stannar jag kvar för kampanjen som i tur och ordning berättar om det stora kriget ur Terrans, Zergs och Protoss synvinklar. Det är förstås en K-märkt kampanj men det är förbluffande hur uselt berättad den mäktiga historien är. Jag gör som jag gjorde när jag spelade om Starcraft 2010: alt-tabbar mellan spelet och den intrikata Starcraft-wikin. Jag kan visserligen inte klaga på skådespeleriet men så mycket lämnas utanför att det känns som en minimjölksversion av storyn. Det är ibland omöjligt att hänga med. Ge mig standardmjölk, please.

Bortsett från denna fadäs måste resten bli lovord. Spelmekaniskt sett är det vare sig revolution eller evolution, men varför laga något som inte är trasigt? Det är basbyggande, resurssamlande och RTS-krigande med distinkta skillnader mellan de högteknologiska Protoss och insektssvärmen Zerg. Terran är förstås mellanmjölksalternativet. (Det var sista mjölkliknelsen. Lovar!)

Den stora skillnaden är – hur högupplösta våra minnen än är – klivet från 640×480 ända upp till 4K. Det är mer än en simpel HD-putsning. Enheterna har plockats isär för att minutiöst sättas ihop med nya färger och animationer. Resultatet är magiskt bra och du behöver ställa de gamla pixlarna bredvid de nya för att förstå arbetet Blizzard lagt mer på att återskapa något som på sätt och vis ska återspegla nitton år gamla föreställningar. Resultatet är inget annat än en triumf.

Hade Blizzard gjort en remake skulle studion med största säkerhet fått smaka på fansens ursinne. Nu är istället Starcraft: Remastered en konservativ nyversion som är både är enklare och vackrare att spela än någonsin tidigare.

Läs också: Ny videoserie om skapandet av Starcraft


SPELÅRET 1998

Ibland måste du omfamna din inre stofil, hytta med näven och konstatera: Ta mig tusan var det bättre förr!

GRIM FANDANGO
Vad som borde ha blivit renässansen för äventyrsspelen blev istället en svanesång. Pekandet och klickandet försvann in i skuggorna, och även om genren återhämtat sig sedan dess var detta slutet på guldåldern.

HALF-LIFE
Valves debutspel (smaka på de orden) är en av de stora klassikerna, och det är omöjligt att föreställa sig hur FPS-spelen sett ut om inte Valve hade vidgat vyerna bortom DOOM och Wolfenstein.

BALDUR’S GATE
En av de stora klassikerna (ekar det här?) som fick spelvärlden att på nytt få upp ögonen för rollspelen. Samma spelmotor låg till grund för Planescape: Torment och, förstås, Baldur’s Gate 2.

Starcraft: Remastered Reviewed by - .
4.3

Utslag

86
86
Gammal sci-fi-kärlek hade rostat en aning men är nu mer putsad än någonsin.

Inlägget Starcraft: Remastered dök först upp på Svenska PC Gamer.