Svenska PC Gamer Benny Holmström

Årets E3-mässa äger rum mellan den 12 och 15 juni, men innan dess, söndagen den 10 juni, kommer Bethesda hålla sin numera traditionsenliga presskonferens i Los Angeles. Och nu har man börjat hajpa händelserna rejält med en väldigt Fallout-doftande “please stand by”-gif på Twitter.

Du kan se tweeten här nedan, och sida vid sida med den drog man även igång en livestream via Twitch, som fortfarande pågår och fortfarande ses av drygt 40 000 tittare, där Fallout-maskoten Pipboy för tillfället ligger och sover framför en skärm med den nämnda “please stand by”-gifen. Allt det här kan givetvis bara betyda en sak: Bethesda kommer avslöja ett nytt Fallout under sin presskonferens (eller tidigare än så), men frågan är om att det rör sig om ett regelrätt Fallout 5 (känns det inte lite tidigt för det?), en ny spinoff-titel av Obisdian Entertainment (Fallout: New Vegas var ju väldigt lyckat) eller något helt annat med Fallout-anknytning?

Här är Bethesdas tweet som drog igång hela Fallout-karusellen.

Inlägget Bethesda hajpar nytt Fallout-avslöjande under E3 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Det suveräna rollspelet Kingdom Come: Deliverance släpptes redan i februari (recension) men har hittills inte fått något dlc värt att tala om. Nu har emellertid utvecklarna Warhorse Studios avslöjat sina planer för spelets framtid, inklusive fyra berättelsedrivna dlc-paket.

Först ut har vi From the Ahes, som planeras visas upp under E3-mässan om några veckor, och kommer ge tillgång till en övergiven by som du kan restaurera till dess forna prakt (låter väldigt mycket som Ni no Kuni 2). From the Ashes släpps någon gång under sommaren tillsammans med Hardcore Mode, som kommer vara gratis.

Ytterligare två dlc-paket följer under 2018 (The Amorous Adventures of Bold Sir Hans Capon och Band of Bastards) tillsammans med ett gratis turneringsläge. Vi kommer också få en “making of”-dokumentär och en “stridsskola”, varav det senare antagligen kommer kartlägga det något diffusa stridssystemet för nybörjare.

Slutligen, i början av nästa år, får vi det sista utannonserade dlc-paketet i form av A Woman’s Lot, som kommer vara gratis för tidiga gräsrotsfinansiärer (Kingdom Come: Deliverance har som bekant rötterna i en Kickstarter-kampanj). Moddstöd kommer också läggas till i spelet under inledningen av nästa år.

Inlägget Warhorse Studios planerar fyra dlc-paket till Kingdom Come: Deliverance dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Thomas Petersson

Dark Souls Remastered är en kraftigt förbättrad pc-portning, men fortfarande med tydliga brister. Så här får du ut mest av den.

Dark Souls är med rätta legendariskt för sin brutala svårighetsgrad, men också känslan av belöning det ger de spelare som tar sig igenom dess prövningar. Och nu, efter sex år, får vi tack vare Dark Souls Remastered en fullt fungerande pc-version som inte förlitar sig på moddar för att se ut, styras och flyta som det ska.

2012 års pc-portning var så dålig att moddare som Durante (DSfix) och Methanhydrat (DarkSoulsMouseFix, numera Dark Souls Input Customizer) fick ta saken i egna händer och laga det trasiga spel From Software levererat. Dark Souls Remastered åtgärdar upplösningsstödet och styrningen med tangentbord och mus, samt höjer bilduppdateringen till 60 fps – den är visserligen fortfarande låst, men åtminstone inte till 30 fps (varning dock för dippar under 40 fps). Utöver detta har texturerna förbättrats, och multiplayer-stödet uppdaterats.

Men till och med efter sex år finns det tydliga brister i Dark Souls till pc. Stöd för moddar är upp till communityt självt att ordna – de är inte officiellt sanktionerade. Och saker blir inte roliga när bilduppdateringen störtdyker – i 30 fps känns det som om spelet går i slow motion, och redan under 45 fps börjar det bli lite väl segt. Vi vågar knappt tänka på vad som skulle hända om vi blev invaderade. Dessutom stängs online-komponenten av om du inte snittar över omkring 20 fps.

Grafikinställningarna förblir också extremt begränsade. Du kan välja mellan FXAA och temporal AA, och sätta på/stänga av motion blur, depth of field och ambient occlusion. Flera av dessa har en mild påverkan på bilduppdateringen, men rent visuellt är AA det enda som faktiskt gör synlig grafisk skillnad. Att gå från maxkvalitet till minimum ökar bara uppdateringen med omkring 20–50 procent (ju svagare hårdvara desto större boost).

Grafikinställningar

Det finns fyra – FYRA! – inställningar du kan justera i Dark Souls Remastered. Här nedan listar vad de påverkar, både när det gäller grafik och prestanda. Vi utförde våra tester i 4K på en RX 560 4 GB, så att uppdateringen låg långt under 60 fps. Om du har en snabbare GPU är chansen väldigt stor att du når upp till framerate-taket.

Anti-aliasing: Kan ändras till Off, FXAA, FXAA High eller Temporal AA. Den sistnämnda är bäst på att fila bort taggiga kanter, men gör också grafiken som helhet suddigare. FXAA och FXAA High påverkar prestandan med drygt 6–8 procent, medan TAA kan sänka densamma med 12 procent.

Motion Blur: Aktiverar rörelseoskärpa, eller förbättrar prestandan med drygt 14 procent om du stänger av funktionen. Denna inställning har störst påverkan på prestandan. Men även bortsett från det föredrar vi att ha den avstängd.

Depth of field: Gör avlägsna objekt suddiga – eller det är åtminstone tanken. Effekten är ganska marginell, till skillnad från i den förra versionen av spelet. Eftersom denna inställning sänker prestandan med omkring 13 procent finns det egentligen ingen anledning att ha den på.

Ambient occlusion: Förbättrar skuggorna där polygoner skär in i varandra. Precis som med de övriga inställningarna är effekten ganska subtil, och till skillnad från mer avancerade varianter av AO (HBAO+, VXAO etc) påverkar den knappt prestandan alls.

Grafikkort och inställningar för 60 fps

Som vi nämnt så blir spelet något av en pina om din dator inte kan uppnå 60 fps – men vilken sorts hårdvara krävs då för att åstadkomma detta? Vi kommer inte göra någon djuplodande analys av prestandan denna gång, för det visar sig att hårdvarukraven – till och med i Blighttown – är ganska blygsamma. Här är listan med kort vi testat som inte kunde upprätthålla 4K-upplösning och 60 fps i Blighttown på max-inställningen. Anledningen till att vi fokuserar på Blighttown är att det är ett av spelets mest krävande områden, och vi hittade en specifik plats nära hissen där prestandan var ännu lägre än i resten av Blighttown.

Radeon RX 560 4GB: Hostar ur sig 31 fps på maxinställningen. Sänker man till minimum är Dark Souls Remastered hyfsat spelbart i 4K, runt 45 fps. 1440p max fixar stadiga 60 fps, även med en blygsam processor (Core i3-8100, Ryzen 3 2200G).

GeForce GTX 1050: 4K max är mestadels spelbart, med 42 fps i snitt i Blighttown, och 4K minimum kommer nästan upp i 60 fps – som minst 49 fps, och i snitt 59. 1440p max når hela vägen upp till 60 fps.

GeForce GTX 1050 Ti: Något snabbare än 1050. 4K max snittar 46 fps, medan 4K min når upp till 60 fps-taket.

Radeon R9 380 4GB: Detta äldre AMD-kort är lite slöare än GTX 1050 men snabbare än RX 560. 4K max genererar 38 fps, medan motsvarande siffra för 4K min är 50 fps. Även här resulterar 1440p max i silkeslena 60 fps.

GeForce GTX 770 2GB: Något snabbare än ett GTX 1050 Ti: 53 fps på 4K max, 60 fps på 4K min.

Slutsatsen är alltså att 3840 x 2160 utan problem var spelbart på GPU:er i mellanklassen och uppåt, medan till och med budgetkort eller kort från tidigare generationer klarar sig rätt hyfsat. GTX 780 och GTX 970 och uppåt, eller R9 390 och uppåt, fixar allihopa 60 fps på 4K max. Sänker man till 1440p max klarar varenda grafikkort och gaming-laptop vi testat av 60 fps. Men vad händer om man inte har ett grafikkort?

AMD Ryzen 5 2400G med Vega 11 GraphicsDark Souls Remastered är någorlunda spelbart på 1440p max (38 fps), medan 1440p min höjer uppdateringen till 52 fps. På 1080p max kommer du upp i konsekventa 60 fps.

Intel HD Graphics 630: Intels HD Graphics har ofta problem med att hantera moderna spel bortom 720p min. Dark Souls Remastered är helt klart ett mindre krävande spel, men 1080p är fortfarande för tungrott – 21 fps i maxkvalitet, 30 fps i minimum. I 720p kommer man dock upp i spelbara hastigheter – 48 fps max, och nästan 60 fps (med enstaka dippar i vissa områden) min.

Slutsats

I grund och botten ser Dark Souls Remastered till att den absoluta majoriteten av dagens speldatorer kan komma upp i stadiga 60 fps. Detta gäller processorn också. Den ursprungliga Dark Souls: Prepare to Die-versionen var verkligen en prövning för en enkärnig processor, och man behövde en snabb Intel-CPU (omkring 4,5 GHz) för att uppnå 60 fps i Blighttown. Remastered är bättre på att utnyttja flerkärniga processorer, och allt från Ryzen 3 2200G samt Intel Core i3-8100 och uppåt klarar 60 fps (så länge du har en tillräckligt snabb GPU). Vi har inte testat äldre processorer, men även här borde Remastered snurra ännu bättre, med tanke på att den ursprungliga versionen hade mindre problem med Blighttown än konsolerna.

Men om vi istället tittar på den övergripande bildkvaliteten – ser Remastered verkligen bättre ut? Ja, tveklöst, även om det knappast sätter en ny standard för pc-grafik. Det här är en stor anledning till att även svagare kort kan hantera 4K utan att få krupp. Remastered-texturerna är mer detaljerade, och avlägsna objekt mindre suddiga. Sedan behöver vi väl knappast tillägga att Lordran fortfarande är värt att utforska sju år efter det ursprungliga spelets premiär.

Däremot kommer det finnas vissa Dark Souls-fans, särskilt de som använt community-skapade texturpaket, som inte har någon större anledning att punga ut för Remastered. Men om du aldrig spelat Dark Souls, eller om du väntat på den definitiva pc-utgåvan, är Remastered ett välkommet alternativ. Det förändrar inte spelbarheten i grunden, men i gengäld ser det till att kontrollen funkar omedelbart på pc, oavsett om du använder tangentbord och mus eller gamepad. Kanske framstår det som rena hädelsen för de som vant sig vid att använda handkontroll, vilket spelet ursprungligen utvecklades för, men faktum är att tangentbord och mus funkar suveränt. Det underlättar också att spelet nu visar vilka knappar du faktiskt ska trycka på istället för att bara säga ”Press A” även om du inte använder handkontroll.

Lanseringen av Dark Souls Remastered innebär också att multiplayern för närvarande är välbefolkad, så du kan bjuda in andra spelare för att hjälpa dig med svåra bossfighter, eller invadera intet ont anande stackare för att försöka sno deras själar. Och som sagt: oavsett om du kör spelet på en potatis eller en sprillans ny monster-pc lär du med största sannolikhet komma upp i mjuka, stadiga 60 fps.

Inlägget Så uppnår du 4K och 60 fps i Dark Souls Remastered även på en modest dator dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Arnold-kopior spänner musklerna i Conan Exiles, i ett försök att erövra en bit av den förlovade överlevnadsgenren.

Av Phil Iwaniuk

Okej, vi är alla vuxna här. Mer eller mindre. Conan Exiles är inte det första överlevnadsspelet som avbildat de manliga och kvinnliga könsorganen. Det är dock, så vitt jag vet, det enda spelet i genren som låter dig mixtra med storleken på din karaktärs privata delar medan de hänger uppspikade på ett kors. Det är en syn att se deras bröst eller snoppar fladdra i vinden som om någon försökte suga in dem med en dammsugare. Half-Life hade tåget. Oblivion hade utstigandet ur kloakerna. Conan Exiles har sina skrev.

Det här spelet handlar om att överleva i en fientlig värld genom att använda dess resurser tills du har skapat dig en bekväm tillvaro. Till skillnad från de flesta av konkurrenterna i genren är detta också ett fantayrollspel, som visar sig först efter det första dussintalet timmar – som du ägnar åt att knåpa ihop verktyg. Det är ett rollspel med fåniga bosstrider och sökanden efter artefakter, helt i linje med Robert E. Howards kiosklitteratur från 30-talet, Schwarzenegger-filmen från 1982, och brädspelet från 2004.

Mer än bara könsfysik

Conan-licensen borde ge Funcoms överlevnadsspel den sortens världsbygge som konkurrenterna i genren saknar, och till viss del så får du mer känsla för platsen från miljöerna och mekaniken än du kanske får i till exempel Ark. Ivrigt att även spänna sina brädspelsmuskler inför spelet även effekter som blödningar och andra handikapp till striderna. Det blir ofta lite för mycket. Världskartan är i sin tur ren och skär tidigt 1900-tals-exotism, och återskapar fantasin från en tid före vår planet krympte till något familjärt.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett lättklätt överlevnadsspel som gömmer ett fantasyrollspel bakom en vägg av grind

Utvecklare

Funcom

Utgivare

Funcom

Webb

conanexiles.com

Cirkapris

380:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5 6500, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Subnautica

Conan Exiles cosplayar Skyrim.

Den där kartan är Conan Exiles starkaste tillgång, till och med mer så än könsfysiken. Det (och då menar jag världskartan) är moroten som får oss att fortsätta samla resurser till den där rustningen, eftersom du vill utforska The Unnamed City och dräpa skelettkrigarna som hänger där. Även sent i spelet finns fortfarande avlägsna regioner fulla av fenomen du ännu inte fått bevittna. Att färdas bortom ökendynerna, ut på ängar eller genom snödrivor – alla med sina egna infödingar och monster – är tillfredsställande i sig självt.

Framför allt har dock Conan Exiles ett rejält crafting-system. Det är inte konstigt om du får för dig att du av misstag råkat starta The Sims med exakt alla dess expansioner. Så mycket möda har lagts på interiörer, möbler och unika rustningar senare i spelet. Det kräver seriös grinding för att ta sig till toppen, men att ta sig från fas till fas går ganska smärtfritt. Du kan ta dig från trä- och stenverktyg till järn och stål på en fokuserad spelkväll. I alla fall så länge inte servern är full av kukhuvuden. Det kommer den dock garanterat att vara.

För de som inte är så förtjusta i mellanmänsklig kontakt funkar spelet nästan som ett solorollspel, tack vare ett antal bosstrider som ger en känsla av struktur. Men det är också en ensam och diffus upplevelse på grund av bristen på npc-karaktärer och formella uppdrag. Som så ofta är Conan Exiles som bäst på en privat server med några få intresserade vänner som inte bara vill rasera det du byggt upp. På offentliga servrar är offline-räder generellt sett förbjudna, så du kan (oftast) logga ut och vara hyfsat trygg i att din lilla hydda står tryggt kvar. Men jag har också stött på flera servrar där den dominanta klanen är så stor att den kan bete sig lite hur den vill. Å andra sidan har jag också sett solospelare samla resurser tills de kunde frammana en gudomlig avatar och löpa amok i en stor klans huvudbas. På det viset är Conan Exiles bra.

Oslipade ytor

Vad spelet däremot inte är bra på är att framstå som en färdig produkt. Trots 15 månader i early access är spelet synnerligen oslipat. Fel i ljudsynkningen, fiende-AI som ibland ignorerar spelaren, och problem med sluttande ytor. Att slåss med någon på en 10-gradig lutning eller mer betyder mest att du svingar dödfött mot tomrummet under fiendens fötter. Med tanke på att animationer och vapenfeedback inte är vad vi hoppats på ens när spelet fungerar som det ska så är det svårt att ha överseende med tekniska brister när de dyker upp. Samtidigt är de här tillkortakommandena inte tillräckligt för att avfärda spelet totalt. Dess förmåga att presentera nya områden och samtidigt kännas episkt är definitivt värt att prisa.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Semester i Hyboria

En liten utflykt i en dödlig vildmark

1.The Unnamed City
Proppfullt med skelett och drakar, risiga bostäder och dåligt med parkeringsplatser.

2. New Asagarth
Fantastiska vyer, men ovänliga invånare. Undvik det här stället.

3. Shattered Bridge
Din första milstolpe. Perfekt stället att slå upp sitt första bohag.

4. Deathspire Ruins
Nej, gå inte hit heller. Åk till något trevligare ställe, som Mallorca.

Conan Exiles Reviewed by - .
3.1

Utslag

62%
62%
Bredaxlat, stort och ganska klumpigt. Trots allt ett berömvärt försök i överlevnadsgenren.

Inlägget Conan Exiles dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Redaktionen

Arnold-kopior spänner musklerna i Conan Exiles, i ett försök att erövra en bit av den förlovade överlevnadsgenren.

Av Phil Iwaniuk

Okej, vi är alla vuxna här. Mer eller mindre. Conan Exiles är inte det första överlevnadsspelet som avbildat de manliga och kvinnliga könsorganen. Det är dock, så vitt jag vet, det enda spelet i genren som låter dig mixtra med storleken på din karaktärs privata delar medan de hänger uppspikade på ett kors. Det är en syn att se deras bröst eller snoppar fladdra i vinden som om någon försökte suga in dem med en dammsugare. Half-Life hade tåget. Oblivion hade utstigandet ur kloakerna. Conan Exiles har sina skrev.

Det här spelet handlar om att överleva i en fientlig värld genom att använda dess resurser tills du har skapat dig en bekväm tillvaro. Till skillnad från de flesta av konkurrenterna i genren är detta också ett fantayrollspel, som visar sig först efter det första dussintalet timmar – som du ägnar åt att knåpa ihop verktyg. Det är ett rollspel med fåniga bosstrider och sökanden efter artefakter, helt i linje med Robert E. Howards kiosklitteratur från 30-talet, Schwarzenegger-filmen från 1982, och brädspelet från 2004.

Mer än bara könsfysik

Conan-licensen borde ge Funcoms överlevnadsspel den sortens världsbygge som konkurrenterna i genren saknar, och till viss del så får du mer känsla för platsen från miljöerna och mekaniken än du kanske får i till exempel Ark. Ivrigt att även spänna sina brädspelsmuskler inför spelet även effekter som blödningar och andra handikapp till striderna. Det blir ofta lite för mycket. Världskartan är i sin tur ren och skär tidigt 1900-tals-exotism, och återskapar fantasin från en tid före vår planet krympte till något familjärt.

 

I korthet:

Vad är det?

Ett lättklätt överlevnadsspel som gömmer ett fantasyrollspel bakom en vägg av grind

Utvecklare

Funcom

Utgivare

Funcom

Webb

conanexiles.com

Cirkapris

380:-

Pegi

18 år

Spelat på

Intel Core i5 6500, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Subnautica

Conan Exiles cosplayar Skyrim.

Den där kartan är Conan Exiles starkaste tillgång, till och med mer så än könsfysiken. Det (och då menar jag världskartan) är moroten som får oss att fortsätta samla resurser till den där rustningen, eftersom du vill utforska The Unnamed City och dräpa skelettkrigarna som hänger där. Även sent i spelet finns fortfarande avlägsna regioner fulla av fenomen du ännu inte fått bevittna. Att färdas bortom ökendynerna, ut på ängar eller genom snödrivor – alla med sina egna infödingar och monster – är tillfredsställande i sig självt.

Framför allt har dock Conan Exiles ett rejält crafting-system. Det är inte konstigt om du får för dig att du av misstag råkat starta The Sims med exakt alla dess expansioner. Så mycket möda har lagts på interiörer, möbler och unika rustningar senare i spelet. Det kräver seriös grinding för att ta sig till toppen, men att ta sig från fas till fas går ganska smärtfritt. Du kan ta dig från trä- och stenverktyg till järn och stål på en fokuserad spelkväll. I alla fall så länge inte servern är full av kukhuvuden. Det kommer den dock garanterat att vara.

För de som inte är så förtjusta i mellanmänsklig kontakt funkar spelet nästan som ett solorollspel, tack vare ett antal bosstrider som ger en känsla av struktur. Men det är också en ensam och diffus upplevelse på grund av bristen på npc-karaktärer och formella uppdrag. Som så ofta är Conan Exiles som bäst på en privat server med några få intresserade vänner som inte bara vill rasera det du byggt upp. På offentliga servrar är offline-räder generellt sett förbjudna, så du kan (oftast) logga ut och vara hyfsat trygg i att din lilla hydda står tryggt kvar. Men jag har också stött på flera servrar där den dominanta klanen är så stor att den kan bete sig lite hur den vill. Å andra sidan har jag också sett solospelare samla resurser tills de kunde frammana en gudomlig avatar och löpa amok i en stor klans huvudbas. På det viset är Conan Exiles bra.

Oslipade ytor

Vad spelet däremot inte är bra på är att framstå som en färdig produkt. Trots 15 månader i early access är spelet synnerligen oslipat. Fel i ljudsynkningen, fiende-AI som ibland ignorerar spelaren, och problem med sluttande ytor. Att slåss med någon på en 10-gradig lutning eller mer betyder mest att du svingar dödfött mot tomrummet under fiendens fötter. Med tanke på att animationer och vapenfeedback inte är vad vi hoppats på ens när spelet fungerar som det ska så är det svårt att ha överseende med tekniska brister när de dyker upp. Samtidigt är de här tillkortakommandena inte tillräckligt för att avfärda spelet totalt. Dess förmåga att presentera nya områden och samtidigt kännas episkt är definitivt värt att prisa.

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Semester i Hyboria

En liten utflykt i en dödlig vildmark

1.The Unnamed City
Proppfullt med skelett och drakar, risiga bostäder och dåligt med parkeringsplatser.

2. New Asagarth
Fantastiska vyer, men ovänliga invånare. Undvik det här stället.

3. Shattered Bridge
Din första milstolpe. Perfekt stället att slå upp sitt första bohag.

4. Deathspire Ruins
Nej, gå inte hit heller. Åk till något trevligare ställe, som Mallorca.

Conan Exiles Reviewed by - .
3.1

Utslag

62%
62%
Bredaxlat, stort och ganska klumpigt. Trots allt ett berömvärt försök i överlevnadsgenren.

Inlägget Conan Exiles dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

I början av fjolåret släpptes Inxiles rollspel Torment: Tides of Numenera, en sorts själslig uppföljare till mästerliga Planescape: Torment – och en väldigt värdig sådan, dessutom, i alla fall om man frågar Joakim Kilman och hans smått hyllningsartade recension.

Nu under helgen är Torment: Tides of Numenera helt gratis att provspela. Allt du behöver göra är att besöka spelets Steam-sida och klicka på “spela spelet” (så till vida att du redan har ett Steam-konto, men det har du ju). Om du sedan får blodad tand och vill fortsätta äventyret efter gratishelgen, så kan spelet dessutom inhandlas för blott 18 euro (60 procents rea) fram till måndag, den 21 maj.

Här är lanseringstrailern för Torment: Tides of Numenera från förra vintern.

Inlägget Torment: Tides of Numenera är gratis att provspela i helgen dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Fjolårets rollspelsfest Divinity: Original Sin 2 var fantastiskt redan i dess originalutförande (recension), men precis som fallet var med det första spelet har Larian Studios nu utannonserat en uppdaterad utgåva kallad för Divinity: Original Sin 2 Definitive Edition.

Divinity: Original Sin 2 Definitive Edition kommer släppas i augusti, och kommer bli en gratis uppdatering för alla som redan äger Divinity: Original Sin 2. Man utlovar “tusentals” förändringar och justeringar, vilket förmodligen innebär att vi inte kommer kunna föra över våra gamla sparfiler till den nya versionen, eftersom proceduren inte heller var möjlig mellan originalversionen av föregångaren och dess uppdaterade utgåva.

Här är en video där Larian Studios utannonserar Divinity: Original Sin 2 Definitive Edition, förvisso med fokus på konsolversionen, men ändå. Feedback Billy verkar vara en kul och praktisk idé!

Inlägget Divinity: Original Sin 2 får en “definitiv” utgåva i augusti dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Under gårdagen lanserades Obisdians rollspelsuppföljare Pillars of Eternity 2: Deadfire, och succén är till synes ett faktum. Borta hos Metacritic sitter spelet på det imponerande snittet 89 av 100, och hos Steam skrivs mottagandet till “väldigt positivt” baserat på 205 användarrecensioner.

Vi på PC Gamer har givetvis också tyckt till om spelet, och Joakim Kilman kände sig manad att dela ut hela 92 procent i vår feta recension. Han beskrev Pillars of Eternity 2 som ett “ett komplext, intelligent och fascinerande rollspel som målar upp en intressant och trovärdig, magisk värld”, så om du ännu inte har några planer för den kommande sommarsemestern har du nu fått ett alldeles utmärkt alternativ till solande på stranden (om nu inte hela semestern regnar bort då, vilket den säkert gör, så lika bra att stanna inomhus).

Här är lanseringstrailern för Pillars of Eternity 2: Deadfire.

Inlägget Kolla in lanseringstrailern för Pillars of Eternity 2: Deadfire! dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

I fantastiska Pillars of Eternity 2: Deadfire behöver du navigera såväl mörka vatten som förrädiska moraliska dilemman.

Jag älskade Pillars of Eternity. Världsbygget var intrikat, fascinerande och extremt genomarbetat. Dessutom var temat med barnlöshet både intressant och unikt, särskilt för ett rollspel av klassiskt snitt. Uppföljaren Pillars of Eternity 2: Deadfire ger sig ut på helt andra vatten, men djupet består.

Den här gången flyttar Obsidian handlingen från första spelets murriga skogar ut på det öppna havet. Miljöombytet ger inte bara nya intressanta platser att besöka utan även nya dilemman att tampas med. Pillars of Eternity kunde sägas vara något introvert, med en tematik som fokuserade mycket på det personliga, som religiöst tvivel och sorg.

Allt detta finns förstås kvar i Deadfire – det handlar fortfarande om individer som försöker hantera svåra saker. Men samtidigt lyfter det blicken lite mer, mot systemen bakom individerna. Det är en naturlig konsekvens av att spelet fokuserar mycket på teman som kolonialism och kapitalism. Det är förstås de individuella karaktärerna som står mest i centrum och ger spelets dess bultande hjärta och livsblod, men utöver det gräver Obsidian den här gången mer i de olika system, trosuppfattningar, traditioner och ideologier som styr befolkningen.

Gudomlig skitstövel

Spelets inleds med att guden Eothas, som legat och ruttnat under det slott du tog i besittning i första spelet, vaknar till liv och snor din själ. Sedan stampar han iväg ut i havet, mot den titulära Deadfire-arkipelagen – en till stora delar outforskad region full av resurser, magi och mysterier. Deadfire är för närvarande i en svår övergångsperiod där lokalbefolkningen måste tampas med stora förändringar. Inte bara i form av en enorm, ostoppbar gud som sprider död och förintelse omkring sig – utan även i form av stora samhällsförändringar och konflikter, som till exempel utländska handelsbolag som vill exploatera de orörda naturtillgångarna. Mer handel har i sin tur även lockat till sig mängder med blodtörstiga pirater, och börjat rucka på de ofta rigida och traditionsbundna samhällssystemen. Vissa ser utlänningarna som kolonisatörer som kommer ta över och förstöra deras kultur, medan andra ser dem som en gyllene väg ut ur fattigdom och svält.

Vad som börjar som en till synes simpel jakt på en gudomlig skitstövel som förstört ditt hem och i praktiken dödat dig, blir snabbt till något mer komplext. Som utböling i Deadfire-regionen blir det direkt tydligt att det är svårare att navigera de sociala och politiska strukturerna och intrigerna än de stormiga haven.

I korthet:

Vad är det?

En saltstänkt uppföljare till ett av senare års bästa rollspel

Utvecklare

Obsidian

Utgivare

Obsidian, Versus Evil

Webb

eternity.obsidian.net

Cirkapris

400:-

Pegi

12 år

Spelat på

Intel Core i7-6700k, 16 GB RAM, GTX 980

Kolla även in

Divinity: Original Sin 2

På världskartan seglar du mellan öarna och blir antastad av pirater.

Även sökandet efter Eothas i sig blir mer komplicerat, vilket knappast förvånar den som spelade det första spelet. Gudarna är inte helt lätta att ha att göra med, och exakt vad de är ute efter är ofta höljt i dunkel. Exakt vad Eothas vill åstadkomma, och hur han ens återuppstått från döden, är ett så stort mysterium att även de andra gudarna är frustrerade över att inte ha en aning om vad som försiggår.

Efter att ha behövt tampas med de arroganta fanskapen i första spelet är det svårt att inte vara skadeglad över att det är deras tur att leva i samma ovisshet som de utsätter mänskligheten (eller ”kith”, som spelet kallar alla humanoida raser) för. Det kallas karma.

Magisk realism

Just mystiken är ett av Deadfires starkaste kort. Det är alltid svårt att få en uppföljare att kännas lika intressant och fascinerande som första spelet, och jag var rädd att en del av dragningskraften skulle gå förlorad nu när vi vet så mycket om den här världen. Så är icke fallet.

Jag är böjd att kalla Deadfire för magisk realism, eller i alla fall så nära det begreppet ett fantasyrollspel nu kommer. Skildringarna av gudarna, och av din karaktärs förmåga att se och tala med de döda, är närmast psykedeliska emellanåt – i alla fall jämfört med den förvånansvärt jordnära realismen i skildringen av Deadfire-arkipelagen och dess invånare. Jämfört med det första spelets mer klassiska fantasystuk så är Deadfire mer lekfullt och egensinnigt.

Inte minst miljöerna är fantastiska. De söderhavsinfluerade öarna erbjuder en imponerande variation – från slummiga bakgator fulla med pirater till (till synes) idylliska stränder och uråldriga ruiner. Det är ett vackert spel, från den övergripande estetiken till detaljer som den atmosfäriska ljussättningen.

Humor och allvar

En svaghet är dock att spelet inte lyckas bli lika närgånget på ett rent personligt plan. De många smärtsamma berättelserna om dödfödda barn, och skildringen av ett samhälle som präglas av ständig sorg och förlust i första spelet, var ovanligt drabbande för ett klassiskt rollspel av det här slaget. Det betyder inte att Deadfire inte är engagerande, bara att det engagerar på delvis andra plan.

Jag tycker fortfarande om både mina följeslagare och de figurer jag stöter på längs min långa resa. En del av dem har absolut hjärtskärande historier, men många av de jag möter har helt enkelt inte tid att fundera så mycket på vad som rör sig i deras innersta, för världen runt omkring dem är i ständigt uppbrott och kräver deras fulla uppmärksamhet.

 

Läs också: De bästa high end-grafikkorten


Trogna vänner

Utöver några bekanta ansikten som Edér, Aloth och Pallegina, träffar du också på en samling nya kompanjoner i Deadfire. Till skillnad från första spelet får du välja en av två klasser till dem, eller kombinera båda till en dubbelklass. De är inte bara älskvärda, de är praktiska och användbara också. Här är tre av våra favoriter:

Xoti
Klass: Priest/Monk

En tämligen okysk munk som inte drar sig för att vara ful i munnen och vara allmänt vanvördig. Förvånansvärt användbar i närstrid, utöver buffar och helande. Den extremt utpräglade sydstats-amerikanskan känns lite malplacerad, men Xoti vinner på ren charm.

Tekehu
Klass: Druid/Chanter

Tillhör den ovanliga godlike-rasen, och är son till en havsgud, men är inget stort fan av att ta ansvar eller följa traditioner. Retar ofta gallfeber på folk med sin kombination av självupptagenhet och lättsinne. Ser sig själv som en stor konstnär.

Serafen
Klass: Cipher/Barbarian

Tillhör rasen orlan – håriga små figurer som må se söta ut men är ganska dödliga. Serafen är en härdad pirat som inte har mycket till övers för auktoriteter. Kan inte låta bli att läsa folks känslor i tid och otid, tack vare sina cipher-förmågor. Gillar i övrigt att slåss med ett muskedunder i ena handen och en yxa i den andra.

Inlägget Pillars of Eternity 2: Deadfire dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Benny Holmström

Vampyr som koncept är högintressant, men hittills har åtminstone jag känt mig lite besviken på själva spelmomenten, och då först och främst striderna. Men nu har vi fått en ny trailer som vittnar om att utvecklarna Dontnod gjort stora framsteg inom just det här området.

I den nya trailern kämpar berättelsens huvudroll Jonathan Reid med sitt inre monster. Det går så där. Under 2 minuter och 11 sekunder gör han upp med alla möjliga fiender (och oskyldiga människor), inklusive en storväxt Frankenstein-doftande kille och en vildsint varulv. Gemensamt för alla striderna är att de tycks besitta en tyngd som spelet saknade tidigare (eller så har Dontnod bara varit duktigare med att välja ut bra klipp den här gången) och det hela bådar mycket goth inför lanseringen om drygt en månad, den 5 juni.

Här är den nya trailern för Vampyr.

 

Inlägget Ny Vampyr-trailer visar lovande stridssekvenser dök först upp på Svenska PC Gamer.