Elin Ekberg recenserar Kingdom Come: Deliverance

Loading.se - Nyheter Oskar Skog



KINGDOM COME: DELIVERANCE
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Elin Ekberg


”Jag hatar det här.


Jag hatar det här så jävla mycket.”


- Elin Ekberg, måndagen den 12/2-2018. Klockan 17:51.


Oftast vill man tro att det är någon annan som lurar en, när det egentligen bara rör sig om att det är man själv som inte har tagit reda på fakta. Jag har tänkt på det en hel del nu under senaste dagarna. Någon gång under försommaren kom första intrycken: jag var helt fast. Visserligen inte helt salig, men ändå inte helt fri från vare sig drömmar eller förhoppningar. Ett medeltidstema med en gnutta realism lät på förhand som en inte alldeles dum idé. Jag älskar ju sådana här historielektioner. Det väcker något. Jag har svårt för att avgöra vad. Men jag älskar historietolkningar och ser det mesta som går på tv. Det är också något av Kingdom Come: Deliverances förtjänst. Tidsperioden. Historielektionen. Smutsigt. Rått. Naket. Till att börja med känns det nästan som att jag har slagit på en tv-serie på HBO.


Ungdomen Henry är son till smeden och ägnar morgnar åt det som alla livsglada tonåringar ägnar sina morgnar åt – sova. Och kanske lite för länge. Det här är trots allt ett rollspel. Vad vore ett rollspelsäventyr om det inte började med en tonåring som försover sig? Henry är sedan som alla andra tonåringar egentligen. Drömmer stort: vill ingenting mer än att få vara med om ett äventyr. Om att få bege sig ut i världen. Vara med om fantastiska saker. Det är därför som Henry är mer intresserad av den mystiska främlingen som är på besök, och som kan tänka sig ett par svärdlektioner, än att hjälpa pappan sin med smedjan. Pappan fördömer förstås Henrys drömmar och försöker få sonen att förstå att världen är en rutten plats. Vad är det för vits med att lära sig att handskas med ett svärd om någon idiot ändå bara kommer och trycker av ett armborst i dig? Vad ska då svärd vara bra för? Henry får nöja sig med den söta flickan på värdshuset och att kasta skit på tyskens renskrubbade vägg tillsammans med vännerna. Kanske ett och annat slagsmål. En liten stund, i alla fall. Precis som för alla rollspelstonåringar i världen väntar ett brutalt uppvaknande.


För det dröjer inte länge innan det lilla samhället plundras av en förbifarande krigshär. Den tråkiga vardagen bränns ner, de som överlever pilregnen blir antingen nedridna eller huggna bakifrån. Människor dödas. Några blir våldtagna. Folk skriker och ber om nåd. Jag ser det på avstånd när jag själv försöker att ta mig levande därifrån, bort från förödelsen. En flicka som kämpar för sitt liv blir överrumplad av flera riddare. Men jag stannar inte ens. Jag har gjort ett försök att slåss. Det slutade i Game Over. Henry är blott bara en smedslärling, han har inte mycket att sätta emot när det gäller att slåss mot beväpnade krigare. Så han flyr med en pil i benet i hopp om att tillkalla hjälp.


Två kungar, två bröder, strider om tronen i landet och det har tvingat adeln att ta parti, att bestämma sig för vem som har rätt till makten. Jag kommer inte ihåg namnen, trots att man berättar bakgrunden till spelet varje (VARJE!) gång som spelas laddas. Den första brodern tycker om att festa och att röra vid nakna kvinnor. En del är missnöjda. Trots att det är den första brodern som har laglig rätt till tronen. Den andre brodern passar då på att försöka kräva tronen för sig själv, men han har ingen armé som backar upp honom. Därför tvingas han att köpa en. Han har visserligen inte riktigt råd, soldater från utlandet är dyra nämligen. Henrys familj mördas framför ögonen på honom när legosoldaterna tar ut sin lön genom att plundra. Inte ens den söta flickan på värdshuset får leva, så Henry beger sig ut i världen för att hämnas.


Låter det spännande?


Det är det inte.


Eller – jo. En del av mig älskar ju det här. Filmsekvenserna är väldigt välgjorda och jag sitter verkligen och myser. Förmodligen rör det sig om ett trick som jag tar till för att döva resten av ångesten. Temat, filmsekvenserna och tidsperioden får mig att vägra gå med på att det här inte är särskilt bra. Det ligger hos mig själv. Jag vill att det ska vara bra. Jag vill fortsätta följa berättelsen. Men så jäkla dåligt det är. Ändå. Oavsett hur mycket jag försöker kan jag inte övervinna den sanna känslan av att jag mest av allt skulle vilja hänge mig åt något annat. Problemet är egentligen inte berättelsen. Jag gillar den. Jag gillar framför allt tanken bakom. Problemet är att Kingdom Come: Deliverance inte är särskilt roligt att spela. Det är rätt snällt beskrivet. Men jag tänkte att jag inför just den här biten skulle försöka bete mig en smula ödmjukt, för det är inte tristessen i sig självt som får mig att hata med en sådan kraft och radera varje spår av att jag överhuvudtaget har spelat det här. Det är det där andra. Jag har dessutom tänkt en del på det här, på sista tiden. Kanske är det inte rätt att utmåla spelet på det sätt som jag gör. Jag menar: också ute i den riktiga världen finns det ju tråkiga människor. Kingdom Come: Deliverance har kanske en publik. Någonstans. Det finns säkert människor som älskar att tvätta, städa, diska eller andra former av vardagssadism. Att börja den här recensionen med att avfärda alla dessa är kanske lite väl abrupt.


Premissen bakom är dessutom intressant. På sitt sätt. Henry är inte någon superhjälte. Han är alla rollspelshjältars raka motsats. Han kan inte läsa och han kan inte fäktas. Det här är inte Elder Scrolls: Skyrim där det går att vifta litet på måfå och hoppas på att man träffar någonting. Möter du en riddare som förmodligen har levt sida vid sida med svärdet under många, många år så har du i princip redan mött din överman. Om du möter flera, ja … då är du död och jag hatar det här så j-vla ... (nej, Elin. Vänta litet. Du har inte riktigt kommit till det stycket ännu). Ofta vill man tro att det är någon annan som lurar en, när det i själva verket bara rör sig om att man inte har tagit reda på fakta. Till att börja med: att förstå Kingdom Come: Deliverance kräver först och främst att du överger alla tankar på att det ska vara roligt att spela det. Kingdom Come: Deliverance är inte roligt. Det är tänkt att vara realistiskt. Kännas som en söndag och du måste tvätta, städa, diska eller ägna dig åt annan vardagssadism. Jag förstår tanken. Det utspelar sig under medeltiden. Man hade inte roligt då heller, så varför skulle du ha det nu i ett spel som har det som tema? Det finns en logik här som man bara måste applådera. Samtidigt känner jag att det rör sig om en logik som folk har kommit i underfund med klockan tre på natten, en lördag, efter att alkoholen har tagit slut. Det här spelet är liksom fyllt med ”bra” idéer. Men det är lite för många av dem.


Henry måste hela tiden äta för att orka uträtta saker. Han är som alla tonåringar, egentligen. Det är svårt att bli arg på någon som är som alla andra. Även om ”jag är hungrig”-segmentet som kommer upp i spelet med jämna mellanrum blir tjatigt efter en stund. Men som ensamt inslag: inga problem. Det räcker också att slänga i sig 30-40 (realistiskt inslag nummer två: växande tonåringar äter (växande tonåringar äter massvis)) äpplen och så är man klar med det. Har jag en köttgryta till hands då räcker också det för en stund. Sedan, då och då, behöver Henry gå och lägga sig. Alla behöver sömn. Det är som på riktigt. Han sover också bättre i en riktig säng, om det går. Hans kläder blir dessutom smutsiga om man går omkring i dem för länge. Om jag inte ser till att tvätta dem så kommer människor till slut att anmärka på lorten (eller blodet). Du vill inte att andra ska titta på dig och tänka ”stråtrövare” så att hålla hygien är en bra idé. Det enda inslaget som egentligen saknas är att Henry aldrig behöver pudra näsan (om han inte passar på i badtunnan, så att säga). Däremot – om du skulle få för dig att lära Henry att läsa så går det fortare om du låter honom att göra det under tiden som han … ja, bajsar (jag antar att det finns någon form av realism i det här – jag vet inte bara vad).


Desto mer tid som jag spenderar med Henry, desto mer saker lär han sig. Självklart hade det inte blivit mycket till spel om han inte åtminstone hann med att lära sig några rörelser med svärdet. Parera, finta, slå högt, slå lågt, Reys märkliga utfall från The Force Awakens, men allt detta gör inte att det går att lägga ifrån sig att Henry är en simpel smed. Att nästan alla andra är betydligt bättre på att slåss än vad han är. Att försöka vinna mot ett gäng motståndare samtidigt är bara lönt att misslyckas. Spelet kör dock hårt på ”learning by doing”, så bara genom att vifta med svärdet så blir du bättre på det. Liksom allt annat du ägnar dig åt. Du får själv inte fördela omkring några erfarenhetspoäng, utan det är genom att du tränar som du blir bättre på saker och ting.


Utöver det är Kingdom Come: Deliverance indelat i kapitel. Varje kapitel låter dig att utforska större områden och du har alltid en lista av olika delmål. Det är inte riktigt Breath of the Wild i fråga om storlek, men jag skulle säga att det bara är av godo. Du får själv bestämma i vilken ordning som du vill göra saker, men det är inte alltid som det är möjligt att göra i den ordning som du vill. Det är dock något som man får upptäcka och pröva sig fram, överraskande mycket av tiden går ut på att bara försöka komma på vad det är som man behöver göra för att ta sig vidare. Det finns även en tidsaspekt att ta hänsyn till. Om du har sagt att du ska vara på en viss plats, eller åta dig ett visst göromål, då förväntar sig spelet att du också uppfyller dina löften. Människor blir till exempel förbannade om du kommer för sent. Andra kan dö om du råkar hamna på villovägar och inte är på plats i tid. Glöm allt vad du någonsin har lärt dig i andra rollspel, som sagt. Den här världen kretsar inte kring dig. Du är inte viktig. Den väntar definitivt inte, i alla fall.


Ett av spelets allra första ”jag hatar det så jävla mycket” handlade till exempel om att jag skulle försöka få en vakt att släppa ut mig genom en port. Spelet berättar ingenting. Det ger dig bara uppdraget: gå ut. Jag antar att det finns flera olika sätt att lösa det på, men efter lite om och men fick jag i alla fall reda på av en vakt att han mycket väl kunde släppa ut mig. Bara jag gick med på att gå ut i riddarkläder. Att jag inte fick veta det första berodde på att jag valde ”fel” svarsalternativ under dialogen med honom. Väljer du fel säger han nämligen ingenting. Du måste börja om uppdraget från början för att kunna välja något annat. Efter dialogen hjälper spelet mig att hitta till en låst kista. Henry är dock inte någon tjyv, så han är urkass på att bryta sig in i kistor. Realistiskt, absolut. Det tar mig tre timmar av försökande att öppna den fördömda kistan. Systemet kring att dyrka upp lås är åt helvete. Jag har sedan den kistan inte lyckats öppna några fler kistor. När spelet alldeles nyligen bad mig att göra det igen för att komma vidare i ett uppdrag stängde jag av och avinstallerade spelet.


Men det är fortfarande inte varför jag hatar Kingdom Come: Deliverance.


Det beror på buggarna.


Och att det inte går att spara när som helst, eller … det går väl. Spelet sparar automatiskt i början av varje kapitel (eller när man sover, eller tvättar sig – det är inte alltid du har nära till en säng eller till ett tvätthus), men vill jag spara när jag själv vill det så måste jag ta en schnaps. Jag kan bära tre åt gången och vill jag fylla på förrådet måste jag köpa på mig dessa själv. Det är dyrt och jag … om jag gör det för ofta, straffas dessutom för det. Alkohol, du vet. Om inte fienderna dödar dig, så gör buggarna det. Eftersom det inte går att spara när jag själv önskar det så betyder det att jag får spendera väldigt mycket tid åt att spela om partier. I ett spel som kräver en viss del förberedelser för att överleva, så slutar det snart i diverse irritationsmoment. Jag kan förstå vad man har velat uppnå. Men när det förstörs av att jag får börja om kapitlet från början igen för att hästen typ har bestämt sig för att kunna flyga och promenerar två meter över marken, då får jag inte börja om från början för att jag har gjort något fel. Kingdom Come: Deliverance representerar därför känslan av att ha tvättat, städat, diskat eller andra former av vardagssadism när någon kommer in och förstör och du tvingas att göra om allting från början igen. Jag hatar hästen också. För övrigt. Det känns som att alla buggar som bryter spelet uppstår när jag ska rida. Den får väldigt gärna för sig att göra konstiga saker. Ett exempel är att ”försvinna” in genom väggar.


Nu lever jag förvisso efter mottot att alla djur någonsin är arga på mig för att jag existerar, och alltid gör allt för att jävlas med mig, men den här hästen går bara till överdrift.


Kingdom Come: Deliverance framstod som en lysande idé på pappret. Jag föreställa mig hur man har lagt upp planeringen inför det här – mycket känns rent ut sagt genialiskt. Halvvägs in i äventyret tänker jag mig dock att det inte finns ett särskilt stort antal människor som någonsin skulle gå med på att man har samma tanke. Spelet är inte särskilt roligt, det är inte särskilt snyggt och jag får ofta mer känslan av ”vardagsmåsten” än någon en form av eskapism. Spelet är fyllt av buggar, och bångstyriga system som tvingar mig att spela om långa partier. Det flyter heller inte på bra (jag som vanligen inte påverkas av sådant får ont i ögonen av att spela det under längre stunder). En del saker skulle eventuella patchar kunna fixa, men då återstår trots allt faktumet. Kingdom Come: Deliverance är bara något så otroligt tråkigt att spela.