Extinction

Svenska PC Gamer Jerry Fogselius

Jag har slösat bort tio timmar med att ”avnjuta” Extinction.

Styltig spelkontroll, lastgammal grafik, enformiga strider, generisk story, trötta dialogrutor och sidouppdrag samt spellägen som inte erbjuder något annat än vad jag redan tvingas göra i kampanjen. Plus alla stinkande armhålor, förstås… Nej, det finns inte mycket gott att säga om det här repetitiva hack ’n’ slash-fiaskot.

Jag känner mig lurad. Enligt faktabladet som jag fått tillsammans med recensionskoden, ska Extinction ha en ”sprawling countryside” och bjuda på en ”deep story campaign”. Jag ser inte röken av någotdera under mina tio horribla timmar med denna skittråkiga sörja.

Istället för den levande värld jag väntar mig, möts jag av sju kapitel med sammanlagt 34 fula banor som knappt går att särskilja från varandra, varken till utseende eller uppdragsdesign. Det räcker egentligen med att spela det första kapitlet, eftersom jag redan efter några få banor har tagit del av det mesta av spelets lövtunna innehåll.

Den ”djupa storyn” lyder såhär: invasion råder och svärdmästaren Avil är den enda som kan stå emot de Warcraft-doftande jätteorcherna ”Ravenii” som intagit landet. Jag är kort sagt en ensam man som ska rädda världen, vilket ju aldrig har gjorts i ett spel tidigare! (#sarkasm). Värre blir det i och med att den trötta storyn berättas i trötta dialogrutor, där det trötta röstskådespeleriet… ehm, ”lämnar en del att önska”.

I korthet:

Vad är det?

Ja, inte är det kul i alla fall…

Utvecklare

Iron Galaxy

Utgivare

Maximum Games

Webb

extinction.com

Cirkapris

499:-

Pegi

16 år

Spelat på

Intel Core i7-4790K, GTX 1080, 16 GB RAM

Kolla även in

Vilket annat hack ’n’ slash-spel som helst

Att hugga av Raveniis huvud är tillfredsställande de första fem gångerna. Efter femtio har nyhetens behag dock svalnat.

Värst är att nästan samtliga av spelets banor går ut på något av följande: 1. Döda x-antal Ravenii, 2. Rädda x-antal civila eller 3. Se till att stadens utkikstorn inte blir sönderslagna av Ravenii under x-antal minuter. Utöver dessa fantasilösa huvudmål finns sidouppdrag som slumpas fram vid uppstarten av varje bana, vilka oftast lyder ”rädda x-antal civila” eller ”döda x-antal Ravenii”. Känslan av outhärdlig repetition smyger sig snabbt på.

Den enda nämnvärda variation som uppstår är att Raveniis får mer stryktålig armor för varje kapitel jag tvingar mig igenom, men på grund av den bristfälliga spelbarheten är detta inget positivt då jag redan från början har problem att ta död på jättemonstren. Tanken är att jag ska använda en superattack för att hugga av Raveniis huvud när superattackmätaren är fulladdad (laddas upp genom att ta sönder armor och, just det, rädda civila!), men problemet är att det går trögt att ens bestiga bossarna för att kunna utdela det avgörande hugget. Klättermekaniken är kass och inte sällan hamnar jag i Raveniis armhålor när jag försöker ta mig upp.

På grund av hur repetitivt allting är, tappar Extinction snabbt det grepp om mig som det till en början trots allt hade. Storyn är usel, spelbarheten i allmänhet (och klättringen i synnerhet) är styltig och efter bara några få banor vet jag exakt vad jag har att vänta mig under resten av spelet: enformighet utan nåd.

Vanliga fiender finns i hela fyra (!) olika varianter: tre markgående och en flygande. Här ser vi ett par av de flygande monstren, varav den ena viftar sin vinge genom en portal och den andra flyger runt inuti ett berg.

Extinction Reviewed by - .
1.1

Utslag

22%
22%
Småkul precis i början, sedan bara extremt enformigt och trist. Och så buggar på det. Undvik!

Inlägget Extinction dök först upp på Svenska PC Gamer.