Petter Arbman recenserar Stick it to the Man till Switch

Loading.se - Nyheter Oskar Skog



STICK IT TO THE MAN
(Switch (testat), Wii U, PS4, PS3, PS Vita, Xbox One, PC)
Petter Arbman


Låt oss prata lite om svårighetsgrad i äventyrsspel.


Äventyrsspel som i peka- och klicka, alltså. LucasArts. Sierra.


De har aldrig handlat om fingerfärdighet eller timing. Det finns förvisso ett otympligt moment i det första Monkey Island-spelet där du behöver trampa på en planka och sedan snabbt gå till en annan plats på bron. Men fortfarande: något Bayonetta är det näppeligen.


De äventyren vi pratar om här är snarare: dialogtunga berättelser strösslade med till synes ologiska pussel.


Till synes ologiska, ja. Det är väl där svårigheten oftast ligger: i hur svåra pusslen är att lista ut.


I de bästa äventyrsspelen styrs hela designen, inklusive pusslen, av spelvärldens inre logik. Ett modernt exempel är ”The Witness”. Där upplevs pusslen logiska utifrån hur världen ser ut, de regler som råder där och som lärs ut under spelets gång. Detsamma gäller de mest klassiska pusslen i Monkey Island-serien (glöm aldrig jakten på Rapp Scallions karta i del två).


Det finns också en frustrerande typ av svårighet i äventyrsspel. Pussel som inte rättar sig efter någon skenbar logik. Som verkar till synes slumpmässigt utformade, som handlar mer om att chansa än om att tänka efter.


Stick It to the Man, ursprungligen släppt 2013 och utvecklat av göteborgska Zoink Games, hamnar någonstans däremellan.


Jag spelar som Ray, en neurotisk slacker som en dag får en mystisk projektil i huvudet. När han sedan vaknar upp och tar av bandagen växer ett slags telekinetisk arm ut ur skallen. Men ingen annan än Ray kan se den.


Med armen kan han läsa andras tankar, dra av husfasader som klistermärken (?) och göra människors och djurs tankar till fysiska objekt som han kan plocka upp och använda på andra platser i staden. Han kan också stjäla faktiska fysiska objekt med den här armen. Som folks käkpartier.


Ja.


Det är rätt oklart, alltihop.


Jag förstår utifrån spelets presentation att det inte är en värld som bryr sig särskilt mycket om logik. Att tanken är att allt ska vara ganska gränslöst. Medvetet konstnärligt val, eller vad vi ska säga.


Men till skillnad från exempelvis Psychonauts - ett äventyr som uppenbarligen influerat Zoink Games - är spelvärlden inte byggd tillräckligt stabilt. Fundamentet är sprucket och alla delar svajar därefter.


Det finns ingen tillräckligt stark inre logik i spelvärlden för att pusslen ska hålla. Ibland är de alldeles för enkla och utmaningen består helt enkelt i att gå från en plats till en annan, hämta ett objekt, gå tillbaka och sätta objektet där. Och voilà: mellansekvens. Ibland blir de bara frustrerande svårförstådda, och utmaningen består i att plocka upp alla objekt du kan hitta för att testa på en och samma plats.


När en så stor del av spelet dessutom består av plattformshoppande fetch quests i miniformat är det minst sagt olyckligt att kontrollen är otymplig. Om du exempelvis vill hoppa (B) för att sen sikta handen rätt (höger spak) och fatta tag i en nål (höger avtryckare) blir det snabbt irriterande. Lite av en fingervrickare, med andra ord. Kontrollen av handen på högra spaken är dessutom luddig, alldeles för känslig vid vissa tillfällen och för lågkänslig vid andra. Jag känner mig aldrig trygg i att det bara är mina egna fingrar och impulser jag behöver ombesörja.


Det finns en potential här. Berättelsen har sina roliga, ibland rentav rörande stunder. Men Zoink Games förvaltar inte den potentialen fullt ut.


Stick It to the Man har ett habilt manus och mestadels bra röstskådespeleri. I övrigt är det mest ett förglömligt, lätt irriterande äventyr, inte hälften så kreativt som det så desperat vill vara.