Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Hjärntvätta, lönnmörda och nysta i internationella konspirationer i Phantom Doctrine, ett spel som får kalla kriget att hetta till igen.

I Phantom Doctrine visar almanackan fortfarande 1983, och det är en kall höstdag i Stockholm. Jag har just brutit mig in den amerikanska ambassaden och lagt mina svarta skinnvantar på några hemliga dokument. Precis när jag vänder mig om för att fly tar min kollega fram en ljuddämpad pistol och skjuter mig. Han har blivit hjärntvättad, så egentligen är det inte hans fel. Men jag blir ganska sur ändå.

Jag lyckas knocka förrädaren och tar med honom hem till basen. Där stoppar jag en sändare i nacken på honom, och hjärntvättar honom att gå från dubbel- till trippelagent. Sedan släpper jag honom, och låter honom leda mig till en av fiendens baser.

Phantom Doctrine är ett turordningsbaserat strategispel där du leder en spionorganisation i jakten på en mystisk, konspirerande fiende. Lite förenklat kan man väl säga att det är ett Xcom med fokus på smygande.

Läs också: Tips på andra XCOM-liknande spel

I korthet:

Vad är det?

Ett taktiskt spionspel som utspelar sig under kalla kriget.

Utvecklare

Creative Forge

Utgivare

Good Shepherd

Webb

creativeforge.pl/pdgame/

Cirkapris

370kr

PEGI

12 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Invisible Inc

Oftast är det smartare att smyga snarare än skjuta vilt.

Medvetna spioner

Spelet har gott om intressanta idéer, och även om vissa inslag funkar bättre än andra så är det mer gediget än utvecklarens föregående spel – det charmiga Hard West. Atmosfären och känslan av paranoia sitter som den ska, om inget annat.

Även om du helst undviker öppna strider så händer det att du inte har något val, när du blir upptäckt eller förrådd. Till skillnad från de flesta liknande spel finns här inga procentsatser. Istället avgörs skottens skada av hur mycket så kallad awareness motståndaren har, samt skydd och eventuella skottsäkra väster. Att ducka för skott kostar awareness, liksom alla specialförmågor. Så ibland måste du välja mellan att göra offensiva utfall eller snåla på resurserna så att din karaktär inte blir helt försvarslös nästa omgång.

För att minska risken att bli upptäckt kan du, om du tar reda på information om uppdraget i förväg (vilket du inte alltid hinner), klä ut två av dina agenter. De kan då inte bära tyngre vapen, men varken kameror eller vakter lägger märke till dem. Bara fiendeagenter kan se igenom förklädnaden, så länge du inte har förmågan som gör att du  kan lura även dem.

Parat med möjligheten att på närmast magiskt vis kunna gömma kroppar kan förklädnaderna göra spelet lite väl enkelt. På högsta svårighetsgraden kan du dock inte gömma kroppar, vilket gör spelet roligare och betydligt svettigare. Särskilt om du kör iron man, vilket jag också rekommenderar.

Förutom kroppsgömmandet är anslagstavlan ett ganska tradigt element. I början är det lite kul att dra snören mellan nyckelord för att låsa upp nya uppdrag, men efter ett tag går det på rutin och blir mest segt. Visuellt är det en fyndig detalj som bidrar till atmosfären, men mekaniskt är det tunt.

Phantom Doctrine blir lite vad man gör det till. Det är som roligast när du varierar dig, testar nya förmågor och vapen och tillåter dig själv att ta risker av och till. Ibland kan det vara värt att rusa in med vapen i högsta hugg, och tung rustning på – bara för omväxlings skull. Se bara till att sticka innan förstärkningarna kommer.

Det är dessutom väldigt svårt att inte uppskatta ett spel som låter svenska agenter utbrista i ett lagom irriterat: ”jävlar!”, när man skjuter dem i skallen.

 

I början är det lite kul att dra snören mellan ledtrådar, men det blir repetitivt.

Phantom Doctrine – Recension Reviewed by - .
4.05

Utslag

81%
81%
Atmosfärisk och idérik spionstrategi som roar trots en del repetitiva och obalanserade inslag.

Inlägget Phantom Doctrine – Recension dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Flipping Death drar sig inte för att flippa ur totalt.

Någon gång kommer det att hända oss alla, men för Penny Doewood är den stora dagen i dag. Efter en tragisk fallolycka avlider hon och hamnar i dödsriket: en plats med Tim Burton-aktig charm, där hus har ögon och spöklika händer växer fram ur marken. Där stöter hon på Döden själv, som är oerhört glad över att se henne – han misstar henne för vikarien han har ringt in, och sticker iväg på sin välförtjänta semester på månen. Nu är det upp till Penny att ta itu med de dödas bekymmer i Flipping Death.

Med hjälp av de magiska krafterna i Dödens lie kan Penny besitta de levande och använda deras kroppar för att vandra runt i vår värld. Genom att utforska det spegelvända dödsriket och styra invånarna i Flatwood Peaks hjälper hon osaliga själar finna frid. Men när en ondsint främling tar över Pennys lik måste hon använda sina nyfunna krafter för att rädda sitt eget … ja, liv är kanske att ta i.

När Penny besitter någon i Flipping Death har hon förmågan att läsa dennes tankar. På så sätt får vi komma närmare inpå ett minst sagt brokigt karaktärsgalleri. Vi möter sjömän, bikertjejer, zombiealpackor, hemliga agenter, valar, mördare, kockar, aliens och många fler. Svulstig jazz spelas i bakgrunden, en hurtigt brittisk berättarröst tar över mellan kapitlen, och lättsamt morbida skämt haglar tätt. Knäppt är bara förnamnet. Det finns egentligen ingen logik eller sammanhang, utan tanken är att det ska vara kul, och att spelaren ska avgöra vilken roll varje ny märklig bekantskap ska spela i att lösa ett problem.

Läs också: Recension: Steamworld Dig 2

I korthet

Vad är det?

Humoristiskt plattformsspel med peka och klicka-själ.

Utvecklare

Zoink Games

Utgivare

Zoink Games

Webb

flippingdeath.com

Cirkapris

180:-

Pegi

12 år

Testat på

I7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

2064: Read Only Memories

Utmaning: förklara vad som händer här utan att känna till sammanhanget.

Pusslen i Flipping Death når upp i de långsökta nivåer man oftast hittar i peka och klicka-spel. Ett typiskt exempel: fixa fram en magisk hatt som hjälper en trollkarl bryta sig ur sin destruktiva relation till en kanin, genom att förvandla kaninen till en groda, så att grodan i sin tur kan dyka ned i sjön och aktivera en ubåts torpedsystem, för att befria en sjöjungfru som älskar motorsågar. Det saknar fullständigt rim och reson, och man kommer antingen att charmas av oberäkneligheten, eller snabbt bli less på hur slumpat och meningslöst alltsammans känns. Flipping Death självt påpekar ofta ironiskt att pusslen går ut på att ta krångliga omvägar för att nå ett simpelt resultat.

Jag undrar om inte spelet hade varit starkare som ett faktiskt peka och klicka-spel. Det är när jag måste styra ryckiga figurer fram och tillbaka och hoppa runt för att samla in diverse objekt som spelet känns som trögast. Det är tydligt var det har satsats mest: på den självmedvetna dialogen, pusslen och de bisarra figurerna. Plattformsmomenten känns underutvecklade i jämförelse. Flipping Death har försökt vara lite allt möjligt, men det är tydligt var dess hjärta ligger – oavsett om det bultar eller ej.

Flipping Death – Recension Reviewed by - .
3.5

Review Overview

70%
70%
Festligt, makabert spel som pendlar mellan att vara för mycket och för lite.

Inlägget Flipping Death – Recension dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Charlie Mårtensson

Flipping Death drar sig inte för att flippa ur totalt.

Någon gång kommer det att hända oss alla, men för Penny Doewood är den stora dagen i dag. Efter en tragisk fallolycka avlider hon och hamnar i dödsriket: en plats med Tim Burton-aktig charm, där hus har ögon och spöklika händer växer fram ur marken. Där stöter hon på Döden själv, som är oerhört glad över att se henne – han misstar henne för vikarien han har ringt in, och sticker iväg på sin välförtjänta semester på månen. Nu är det upp till Penny att ta itu med de dödas bekymmer i Flipping Death.

Med hjälp av de magiska krafterna i Dödens lie kan Penny besitta de levande och använda deras kroppar för att vandra runt i vår värld. Genom att utforska det spegelvända dödsriket och styra invånarna i Flatwood Peaks hjälper hon osaliga själar finna frid. Men när en ondsint främling tar över Pennys lik måste hon använda sina nyfunna krafter för att rädda sitt eget … ja, liv är kanske att ta i.

När Penny besitter någon i Flipping Death har hon förmågan att läsa dennes tankar. På så sätt får vi komma närmare inpå ett minst sagt brokigt karaktärsgalleri. Vi möter sjömän, bikertjejer, zombiealpackor, hemliga agenter, valar, mördare, kockar, aliens och många fler. Svulstig jazz spelas i bakgrunden, en hurtigt brittisk berättarröst tar över mellan kapitlen, och lättsamt morbida skämt haglar tätt. Knäppt är bara förnamnet. Det finns egentligen ingen logik eller sammanhang, utan tanken är att det ska vara kul, och att spelaren ska avgöra vilken roll varje ny märklig bekantskap ska spela i att lösa ett problem.

Läs också: Recension: Steamworld Dig 2

I korthet

Vad är det?

Humoristiskt plattformsspel med peka och klicka-själ.

Utvecklare

Zoink Games

Utgivare

Zoink Games

Webb

flippingdeath.com

Cirkapris

180:-

Pegi

12 år

Testat på

I7 4720HQ, GeForce GTX 960M, 8 GB RAM

Kolla även in

2064: Read Only Memories

Utmaning: förklara vad som händer här utan att känna till sammanhanget.

Pusslen i Flipping Death når upp i de långsökta nivåer man oftast hittar i peka och klicka-spel. Ett typiskt exempel: fixa fram en magisk hatt som hjälper en trollkarl bryta sig ur sin destruktiva relation till en kanin, genom att förvandla kaninen till en groda, så att grodan i sin tur kan dyka ned i sjön och aktivera en ubåts torpedsystem, för att befria en sjöjungfru som älskar motorsågar. Det saknar fullständigt rim och reson, och man kommer antingen att charmas av oberäkneligheten, eller snabbt bli less på hur slumpat och meningslöst alltsammans känns. Flipping Death självt påpekar ofta ironiskt att pusslen går ut på att ta krångliga omvägar för att nå ett simpelt resultat.

Jag undrar om inte spelet hade varit starkare som ett faktiskt peka och klicka-spel. Det är när jag måste styra ryckiga figurer fram och tillbaka och hoppa runt för att samla in diverse objekt som spelet känns som trögast. Det är tydligt var det har satsats mest: på den självmedvetna dialogen, pusslen och de bisarra figurerna. Plattformsmomenten känns underutvecklade i jämförelse. Flipping Death har försökt vara lite allt möjligt, men det är tydligt var dess hjärta ligger – oavsett om det bultar eller ej.

Flipping Death – Recension Reviewed by - .
3.5

Review Overview

70%
70%
Festligt, makabert spel som pendlar mellan att vara för mycket och för lite.

Inlägget Flipping Death – Recension dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Konceptbild från We Happy Few där tre typer med läskiga leenden ser ner på spelaren.

We Happy Few är fyllt till bredden av berättarmässiga ambitioner som vattnas ut av stundtals medioker speldesign.

Något är ruttet i den engelska staten. Andra världskriget är förvisso över sedan nästan två decennier, men det har lämnat spår så djupa att landet ännu kämpar för att återhämta sig. Inte för att det märks om man ser på populasen i Wellington Wells, där alla ständigt traskar runt med förvridna leenden och ett ständigt ”pip pip cheerio” i mungipan.

Här lever nämligen alla med drogen Joy i blodet. Tar man ett piller blir världen plötsligt färggrann, full av fjärilar och blommor. Det får en också att glömma. Som den ständigt närvarande propagandamaskinen Uncle Jack påpekar: ett land utan historia är ett lyckligt land. Något hände nämligen i krigets slut och Joy är det lättaste sättet att förtränga.

I den här världen möter vi tre ”downers” – personer som inte längre tar sin Joy. Den första av dessa är Arthur, en censor som en dag påminns om sin bror Percy. De skulle bägge tvångsskickas till Tyskland som barn men separerades, och när minnena kommer tillbaka bestämmer sig Arthur för att leta upp sin bror. Senare tar man även kontroll över Arthurs barndomsvän Sally, en kemist som olagligt gömmer en bebis i sin lägenhet, samt den svordomsglade skotten Ollie som hallucinerar en liten flicka.

Le som om du menar det

We Happy Few har en mästerlig premiss och dess vision av ett söndertrasat England i förnekelse är oerhört gripande. Tonen svajar sömlöst mellan dyster och mörkt komisk, alltmedan man träffar karaktärer som fängslar med fantastiskt röstskådespeleri.

Alla är de ensamma och ständigt på vakt. Downers hör nämligen inte hemma i städerna och jagas istället ut i ruinerna där gäng, pestsmittade, och andra lösdrivare håller hus. En stor del av spelet kräver därför att man inte drar på sig misstankar. De som springer, stirrar, eller undersöker saker de inte borde får snabbt ilskna blickar på sig.

Läs också: We Happy Few har bytt genre – utvecklarna förklarar varför

I korthet

Vad är det?

Överlevnadssimulator med zombies och sånt.

Utvecklare

Compulsion Games

Utgivare

Gearbox

Webb

http://www.wehappyfewgame.com/

Cirkapris

PEGI

18 år

Testas på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

The Forest

När man tar Joy blir världen glättig men är det verkligen bättre än alternativet?

Därför är man ständigt vaksam över sitt beteende. Att smyga blir mer än att leka kurragömma med AI:n och varje steg känns osäkert. När som helst kommer de se igenom mitt falska leende. Då är We Happy Few ett magiskt stealth-äventyr som pirrar långt ner i märgen. Då sammanlkyts även narrativet och spelmekaniken som bäst. Överlag lider dock spelet av mediokert gameplay som dras ner ytterligare av regelbundna buggar.

Det märks att We Happy Few föddes som en roguelike-överlevare, då det är fullt av ofärdiga spelsystem som det inte alls behöver. Jag snubblar konstant över loot jag sällan använder och springer alltid förbi crafting-bänkar. Det rudimentära överlevnadssystemet där man måste äta, sova, och dricka regelbundet för att hålla sina stats uppe känns i praktiken bara som poänglöst tidsödslande.

Som sagt är spelet även väldigt buggigt, där det främsta problemet är att man ofta inte kan slutföra uppdrag. Spelets redan triviala stealth-sektioner blir även de mer frustrerande då AI:n ofta beter sig oförutsägbart på ett sätt som kan förstöra flera minuters noga smygande.

Persona non grata

We Happy Few är därför sällan särskilt kul att spela. Istället livnär det sig på sitt fenomenala världsbyggande och historia. Ju mer tid man spenderar i Wellington Wells desto mer inser man att dess fasader och lögner är mer patetiska än ondskefulla. Folk kämpar verkligen med en sorg och skuld som de inte är kapabla att hantera. Att då fly till en värld som inte ruttnar om en, där maten inte är på väg att ta slut, och där alla som försvunnit bara har åkt på ”semester”, känns mänskligt.

Till slut står det klart att landets synder bleknar gentemot de personliga. Är det verkligen så lätt att gå vidare när mörka minnen tynger ner en? Sägs det inte att okunnighet är salighet, trots allt? I sin tematik och historieberättande är We Happy Few ofta slående. Kontrasten mellan den dystra dystopin och den sarkastiska britt-humorn hjälper att skapa en värld utan like.

Enligt de flesta parametrar är We Happy Few ett snedsteg. Dock påminner det mig om liknande spel som har höga ambitioner och unika narrativ uttryck men faller på trasiga spelmekaniker. Spel som Pathologic, Spec Ops: The Line, S.T.A.L.K.E.R. Precis som de har We Happy Few personlighet och något att säga som gör det värt att uppskatta trots dess brister.

Bild på We Happy Fews tre huvudkaraktärer: Sally, Arthur, och Ollie.

Surpupporna

Säg “awrite, guv!” till We Happy Fews tre buttra protagonister.

Arthur
En före detta censor på jakt efter sin försvunna bror Percy. Han är även spelets all-round karaktär, trots sin ynkliga uppsyn.

Sally
En briljant och älskad kemiker med en farlig hemlighet. Hon har nämligen en dotter, vilket är strikt förbjudet.

Ollie
En konstant svärande skotte med blodsockerfall som gillar bomber. Vem är egentligen den lilla flickan han ser i sina hallucinationer?

We Happy Few – Recension Reviewed by - .
3.4

Review Overview

68%
68%
Trots slätstrucken och buggig speldesign lyckas We Happy Few ändå sätta ett leende på läpparna.

Inlägget We Happy Few – Recension dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Det ockulta äventyret Unavowed är lika ambitiöst som det är mysrysligt charmerande.

Kära dagbok. Allt är som vanligt på mitt jobb som medlem i hemliga sällskapet Unavowed. En poltergeist löpte amok i en lugn förort, en drake ville äta mig och jag hittade ett djupfryst lik i ett skåp. Min vän, eldmagikern Eli, tinade upp kroppen – så det var lugnt. Mycket att göra, förstås, men jag är åtminstone inte besatt av en mordisk demon längre.

I Unavowed, det nya peka och klicka-äventyret från skaparen bakom Blackwell-serien, får du tampas med allsköns oknytt. Från ockulta andar till sagoväsen. Ovanligt nog för ett äventyrsspel av det här slaget får du i början välja både kön, namn och framför allt yrke. Beroende på vilken bakgrund du väljer får du spela igenom en av tre olika prologer där din karaktär blir besatt av en demon.

Ett år senare får du hjälp av en grupp som kallar sig just Unavowed, som i hemlighet kämpar mot övernaturliga hot. Eldmagikern Eli och halv-djinnen Mandana befriar dig från demonens grepp. Efter det är det upp till dig och dina nya kollegor att lösa diverse märkliga fall.

Läs också: Mer övernaturliga väsen i vår recension av Vampyr

I korthet:

Vad är det?

Ett ambitiöst äventyrsspel med både drakar och demoner.

Utvecklare

Wadjet Eye Games

Utgivare

Wadjet Eye Games

Webb

wadjeteyegames.com/games/unavowed

Cirkapris

150kr

PEGI

16 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Gabriel Knight: Sins of the Fathers

Hjälp. en otäck hipster!

Rysligt retro

Handlingen utspelar sig i New York, och miljöerna är fantastiskt atmosfäriska och träffsäkert återgivna. Både musiken och estetiken har en väldigt påtaglig 90-talskänsla (vilket i det här fallet är en bra sak), och både låter och ser ut som en kusin till Sierra-klassikern Gabriel Knight. Spelmässigt är dock Unavowed närmre det bortglömda men intressanta Bureau 13. I det spelet valde du mellan diverse olika karaktärer med olika egenskaper, och löste sedan pusslen i spelet beroende på vilka färdigheter du hade i ditt team. Unavowed funkar likadant, där du måste välja två följeslagare av fyra möjliga inför varje uppdrag. Om du till exempel tar med dig Eli kan du tända eld på saker, medan nyktre alkoholisten Logan kan prata med spöken.

Tillsammans med de val du får göra under spelets gång ger detta spelet ett fint omspelsvärde. Och då är det hyfsat långt för att vara den här sortens äventyr redan från början.

Trots alla övernaturliga inslag är Unavowed dock inte ett skräckspel. Det är mer en mysrysligt ockult mysteriehistoria som inte räds att överdriva och vara lite skönt fånig emellanåt.

De olika fallen du löser hänger alla samman med den demon som besatte dig, och som du nu måste stoppa. Eftersom du löser olika mysterier på olika platser runt om i staden känns spelet hela tiden omväxlande, även om strukturen på varje uppdrag är likadan. Pusslen varierar lite i kvalitet – vissa fyndiga, andra mer förutsägbara. Men överlag är det underhållande att pyssla i Unavoweds mystiska värld.

Egentligen räcker det med estetiken för att spelet ska vara värt att rekommendera. Det går nästan att känna snålblåsten på de skitiga, regnvåta New York-gatorna. Det är lätt att förstå varför alla gastar, demoner och mordiska sagoväsen hänger där. Det är definitivt en plats värd att besöka.

Läs också: Recension – Cultist Simulator

Vore det inte gott med svamp till lunch?

Unavowed – Recension Reviewed by - .
4.2

Utslag

84%
84%
Mycket stämningsfullt, övernaturligt äventyr som vågar leka lite med genren.

Inlägget Unavowed – Recension dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Konceptbild från Overcooked 2 med fyra kockar i en foodtruck.

Om du vill bli vansinnig på dina kompisar och för alltid döda din lust att sätta fot i ett kök igen så är Overcooked 2 spelet för dig.

Overcooked är stress. Overcooked är panik. Overcooked är glädje. Overcooked är vänskap. Det första spelet var i sin enkelhet en störthärlig coop-fest där upp till fyra spelare tog på sig laga mat några minuter åt gången. Från den enkla startpunkten formades dussintals sessioner av både skratt och skrik.

Målet var att under extrem tidspress samarbeta i ett kök där beställningar ständigt rasslade in samtidigt som varje rätt krävde alltmer komplicerade recept. Oftast mynnade detta ut i kaotiska stunder där alla ränner runt köket, mer och mer stressade ju snabbare klockan tickar ner. Stress var en viktig del av Overcooked, och så är även fallet i Overcooked 2.

Uppföljaren rör sig nämligen inte långt ifrån originalet utan väljer istället att bygga på dess grund. Det här är en polerad uppdatering snarare än någon drastisk evolution, och det kan vara svårt att skilja de två spelet åt vid första anblick. Detta kan tyckas snålt, och för många är originalet säkert allt Overcooked de behöver, men Overcooked 2 är smart nog att strula bort sin kärna med massa krimskrams för sakens skull. Nyheterna är kort sagt få men viktiga.

Även om det absolut går att spela ensam—varpå man då styr två kockar själv—så är Overcooked alltjämt gjort för multiplayer. En av spelets största nyheter är därför möjligheten att spela online. I den form jag fick chans att prova detta fungerade det nästan precis lika bra som lokal multiplayer. Några stunder av lagg och tappade linor till trots så flöt det på okej, precis som det måste göra när varje sekund spelar roll. Även om spelet fortfarande sprakar till som mest när man sitter med sina medkockar i samma rum så är online-spel därför extremt uppskattad.

Läs också: Recension: Overcooked

I korthet

Vad är det?

Matlagningssimulator med coop för upp till fyra jäktade spelare.

Utvecklare

Ghost Town Games

Utgivare

Team 17

Webb

http://www.ghosttowngames.com/overcooked/

Cirkapris

229:-

PEGI

3

Testas på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Lovers In A Dangerous Spacetime

Bild från Overcooked 2 som utspelar sig i två varmluftsballonger.

”Kastade du just min sashimi över räcket på den här varmluftsballongen?!”

Mat i kvadrat

Spelet introducerar även små twister på grundkonceptet. Bland annat kan man nu kasta föremål, både till varandra och rätt ner i grytor och pannor. En liten förändring kan tyckas, men det adderar ytterligare ett lager taktik, samtidigt som det öppnar upp för mer dråpligheter.

Detta förstärks i sin tur av de nya miljöerna som är mer absurda än någonsin. Bland annat lagar man nu mat i ett Hogwarts-eskt slott, komplett med skiftande möbler och teleportering. Andra banor utspelar sig i gruvschakt, träsk, samt uppe bland molnen, alla med sina unika egenheter.

Stressen till trots är fokuset alltid på underhållning. Spelet är egentligen väldigt förlåtande när det gäller hur många misstag du tillåts, så de där stunderna av gemensam panik aldrig direkt otrevliga eftersom man sällan straffas för mycket. Banorna är dessutom så snabba att man heller aldrig är mer än några minuter ifrån ett nytt försök.

Om Overcooked 2 ska falla dig i smaken bör du ha minst en kamrat och ni måste bägge uppskatta spel som får svetten att lacka. Är du ett fan av originalet erbjuder den här portionen mer av det goda, även om det serverar nästan samma ingredienser som tidigare.

Recension – Overcooked 2 Reviewed by - .
4.05

Review Overview

81%
81%
En fantastisk motor för coop-magi som är lika stressigt som belönande.

Inlägget Recension – Overcooked 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Till sist får även datorspelare dräpa monster i och med Monster Hunter: World, den största och hittills bästa delen i den väldigt japanska serien.

Minns du scenen i Jurassic Park när den där khakiuniformerade jägaren blir uppäten av hungriga raptorer? Nu vet vi vad han gjorde för fel. Om Monster Hunter: World har lärt mig något så är det att jägare dels måste klä sig i benknotor, reptilhud och fjädrar, och allra helst ska kånka på vapen som är större än de själva.

I japan har Monster Hunter-serien varit stor i åratal, men inget av spelen har dykt upp på pc. Förrän nu. I och med Monster Hunter: World kan nu även datorspelare gå på ödlejakt och karva i kadaver av hjärtats lust. Och karva kommer du att få göra, i timtal. Monster Hunter har alltid handlat om grind, nämligen. Om du hatar att samla groteska mängder bär, svampar, insekter och allsköns kroppsdelar så låter förmodligen detta som en mardröm. Men den som härdar ut och tar sig förbi de inledande, småtrista timmarna, kommer att upptäcka en hel värld av enorma monster att fälla – alla med sina egna attackmönster och egenskaper.

Även om det kan verka som om spelet handlar om grinding för grindingens skull så är det egentligen mest ett sätt att styra spelaren. För att uppgradera vapnen behöver du först fälla klenare monster, och sedan blir de allt större och farligare i takt med att även du blir en dödligare jägare. Jämfört med tidigare delar i serien är World smidigare och mer strömlinjeformat, men det blir fortfarande en hel del repetitivt samlande och jagande av samma monster flera gånger för att få alla göttiga likdelar.

Läs också: Monster Hunter World i 120 fps

I korthet:

Vad är det?

Bästa delen i anrika Monster Hunter-serien, för första gången på pc.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

monsterhunterworld.com

Cirkapris

600kr

PEGI

16 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Dark Souls 3

I regel är det smart att flytta på sig när ett stort monster vill trampa på en.

Stora strider

Det här är en serie som ofta anklagas för att ha en hög inlärningströskel, vilket är delvis sant. Även Monster Hunter: World är, trots sina många tutorial-texter och pratiga storyuppdrag, dåligt på att presentera sina mekaniker på ett tydligt och lättbegripligt sätt. Men om du bara spelar på så ger sig det mesta efter hand. Om du inte begriper hur ett vapen funkar är det bara att experimentera med det så klarnar det förvånansvärt snabbt. Spelet är lite löst i konturerna och rörigt upplagt, men ryktet om seriens svårtillgänglighet och höga svårighetsgrad är klart överdrivet.

Striderna är så klart själva grundbulten i spelet, och de är ofta långa och intensiva. De små kreaturen kräver bara några få slag att fälla, men de är bara bakgrundsbrus i det stora hela. De verkliga målen är de stora dinosaurieliknande monstren som klampar omkring här och var i de olika miljöerna. Att sänka en sådan best kan ta ett bra tag. Jag har alltid tyckt att det är lite jobbigt att envetet jaga ett skadat, haltande djur som desperat försöker fly undan för att slicka sina sår. I alla fall till en början. Med tiden blir jag mest irriterad på att de sticker iväg hela tiden, när jag bara helt oskyldigt är ute efter deras käkben för ett nytt fint svärd jag är sugen på.

Monster Hunter: World försöker förvisso sig på att ge mig en anledning att jaga de här varelserna utöver att det är kul, men det lyckas inget vidare. Storysekvenserna är så oheligt tråkiga att jag mest sitter och trycker som en idiot på alla handkontrollens knappar för att få slippa se dem. Förgäves, kan jag tillägga, för det går inte att skippa spelets töntiga, meningslösa mellansekvenser.

Jaga i flock

Personligen har jag inga problem alls med att spela Monster Hunter: World solo, men fokus ligger definitivt på onlinespelande. Och visst är det ännu lite roligare om man går på jakt med några vänner. Men den som helst spelar allena kan absolut göra det också, även om det blir lite tuffare att ge sig på de elakare bestarna ensam.

Att hjälpas åt att hugga svansen av en ilsken Anjanath (ser ut lite som en T-Rex) är riktigt kul. Att hugga av lemmar och slå av pansar från monstren ger lite extra resurser, så det skadar aldrig att försöka göra det innan man sätter dödsstöten.

Monster Hunter World är helt enkelt ett välgjort och mångsidigt actionspel som gör sig bra även på pc, så länge du har en vettig handkontroll.

Läs också: Recension – La-Mulana 2

Du talar med kluven tunga, så nu tänker jag göra en mössa av den.

Experimentell krigföring

Det finns gott om vapen att välja bland i Monster Hunter: World, och grundversionerna av alla finns tillgängliga direkt från början så att du kan testa allihop. Det är värt att ge även de mer udda vapnen en chans, då de ofta är riktigt roliga att leka med. Här är tre av de märkligare vapnen i spelet:

Iron Gunlance

Påminner om det där fåniga pistolsvärdet från Final Fantasy VIII, men det är faktiskt inte så dumt att både kunna slåss i närstrid och fyra av ett och annat skott ibland.

Metal Bagpipe

Säckpipan är kanske inte det mest populära instrumentet, men så här dödlig brukar den inte vara. Funkar både som supportvapen där olika toner ger olika effekter, samt som en stor klubba att drämma i nyllet på allsköns oknytt.

Iron Blade

Ser rättframt ut, men det här stavsvärdet är ett insektsvapen. Det betyder att du kan använda olika sorters insekter (eller kinsects som de kallas här) med olika förmågor och bonusar. Bra närstridsvapen som låter dig göra höga volter, dessutom.

Recension – Monster Hunter: World Reviewed by - .
4.25

Utslag

85%
85%
Ett gediget, egensinnigt och mångsidigt actionspel, nu äntligen på pc.

Inlägget Recension – Monster Hunter: World dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Pixeltjusiga metroidvania-äventyret La-Mulana 2 får dig att slita ditt hår i vansinne och jubla i triumf om vartannat.

Jag minns fortfarande den isande känslan när jag som barn insåg att jag gått vilse i skogen. Som tur var hittade jag ut igen. Skogen var förstås inte full av dödsfällor, monster och elaka pussel, men att spela La-Mulana 2 ger lite samma överväldigande och förvirrande vibbar, och det är lika svårt att se skogen för alla träd i vuxen ålder.

Baserat på den charmiga retroestetiken är det lätt att drista sig till att tro att La-Mulana 2 är ett rättframt plattformsspel i samma anda som Spelunky eller Rogue Legacy. Den som faktiskt spelar det kommer dock snabbt att upptäcka att det här är en betydligt mer komplex och svårtillgänglig best att övervinna.

För oss som spelade originalet är det föga förvånande att även uppföljaren inte bara vägrar hålla spelaren i handen, utan gärna aktivt lägger krokben för oss med jämna mellanrum. Där andra likartade spel i regel är moderniserade och anpassade efter samtidens korta tålamod kör La-Mulana 2 hela vägen med sin gammaldags designfilosofi. Här är det inte bara fiktiva mysterier i narrativet som ska lösas – hela spelet är ett mysterium som måste benas ut och lösas för att kunna övervinnas.

Läs också: Ännu mer metroidvania i Chasm

I korthet:

Vad är det?

Ett gammaldags plattformsäventyr att bokstavligen förlora sig i.

Utvecklare

Nigoro

Utgivare

AGM Playism

Webb

La-mulana.com

Cirkapris

200kr

PEGI

12 år

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Axiom Verge

Ibland behöver man hjälp av konstiga gamla gubbar.

Gå i fällan

Premissen är enkel. Du är en äventyrare beväpnad med en piska, och du ska utforska en rad labyrintiska grottor och tempel, lösa pussel och besegra bossar. I grund och botten är det klassiskt metroidvania-äventyrande, helt enkelt.

I takt med att du irrar dig djupare ner i spelets gångar blir det dock tydligt att La-Mulana 2 är ovanligt komplicerat, och fullt med obskyra små mekaniker och inslag som du behöver klura ut för att ta dig vidare.

Bossarna kan vara elaka även de, men det är framför allt den komplicerade bandesignen, och alla föremål, mantran och mekaniker du behöver hålla reda på som gör spelet svårt. Det är väldigt lätt att köra fast. Inte minst för att du snart har flera områden att utforska, men trots att spelet ge många ledtrådar – vissa tydliga, andra diffusa – så är det svårt att förstå vart man behöver gå och varför. Men det är en del av tjusningen med den här sortens spel, och antingen tycker man om utforskandet eller så blir man frusterad och ger upp.

Personligen uppskattar jag La-Mulanas motsträviga designfilosofi – för det mesta. Oförlåtligt är dock alla gömda dödsfällor som när som helst kan ta kål på dig från ingenstans. För mig väcker det mest smärtsamma minnen av världens mest frusterande spel – Rick Dangerous. Det är inte en bra sak. Trial and error-fällor är aldrig någonsin bra speldesign.

Trots en del frustrationsmoment är La-Mulana 2 ändå svårt att sluta spela. Det är oförlåtande, med en bitvis direkt jobbigt omständlig bandesign, något stelbenta kontroller och bitvis diffusa pussel. Men det är också ett väldigt egensinnigt, genomarbetat, intrikat och givande actionäventyr som belönar den som har tålamod att ta till sig spelet.

Den obligatoriska halkbanan.

La-Mulana 2 Reviewed by - .
4.2

Utslag

84%
84%
Krävande och oförlåtande, men också väldigt välgjort, egensinnigt och komplext actionäventyr

 

 

Inlägget La-Mulana 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Rikard Olsson

Skärmdump från Chasm föreställande ett torn i solnedgången.

Chasm är metroidvania-varianten av en enkel ostmacka. Varken nytt, spännande, eller näringsrikt men ändå hyfsat välsmakande.

Tillåt mig parafrasera Ash från Ridley Scotts Alien: jag beundrar Chasms renhet. Bit Kids metroidvania-äventyr är nämligen ett av de mest avskalade spelen jag sett på länge. Det är så troget sin genres konventioner att det känns som en förlorad ur-text utifrån vilket alla andra spel  i genren härstammar.

Så är dock givetvis inte fallet. Chasm är istället bara ett oerhört renodlat äventyr som inte belamrar sig med några större innovationer. Allt du kan förvänta dig från ett spel i genren finns här, varken mer eller mindre. En öppen, förgrenad värld som du utforskar efter egen vilja, powerups som låter dig ta dig till nya områden, och en hel del gömda skatter och sidouppdrag.

Fokus är på utforskande och strider och någon vidare story finns inte. Du är en ensam soldat som ska rensa en gruva från monster, och så är det bara med det. Vaga antydanden till lore dyker upp emellanåt men det är långt ifrån Hollow Knights djupa mytologi eller Iconoclasts gastkramande dramatik.

Den tydligaste influensen tycks istället vara Castlevania: Symphony of the Night, från vilket Chasm rentav har snott Alucards klassiska baklänges-dodge. Den är dock närmast värdelös här, eftersom kontrollen är en smula för seg, vilket gör att fienden nästan alltid hinner få in en träff innan du kan glida undan. Striderna är överlag mer enerverande än de borde vara på grund av lite för ojämn träffdetektering och millisekundslånga avbrott mellan animationer.

Läs också: Recension: Iconoclasts

I korthet

Vad är det?

Metroidvania med en liten nypa slumpgeneration.

Utvecklare

Bit Kid

Utgivare

Bit Kid

Webb

http://www.chasmgame.com/

Cirkapris

179:-

PEGI

Testas på

Intel Core i7-2600K, Sapphire Radeon RX 480 8GB, 8 GB RAM

Kolla även in

Hollow Knight

Skärmdump från Chasm med en gelatinös kub full av vapen.

Antingen är det här en obskyr Wayne’s World-referens eller så är jag officiellt för gammal.

Skärmdump från Chasm där vår hjälte slåss mot ett nästan helt naket troll. Skärmdump från Chasm i en läbbig grotta full av zombies och skelett. Skärmdump från Chasm där en arg boss står i en grotta med blödande väggar. Skärmdump från Chasm föreställande en snötäckt by. Skärmdump från Chasm där en karaktär hoppar i ett grönt landskap med giftiga vattendrag.

HOTET FRÅN UNDERJORDEN

Själva utforskandet är desto roligare, även om Chasm förlitar sig väl mycket på backtracking. När man ständigt måste återgå till de första områdena under hela spelets gång blir det lite mycket. Speciellt när man tvingas nöta samma monster långt efter att de slutar utgöra något hot.

Den nyhet som Chasm faktiskt kan stoltsera med är att dess kartor är delvis slumpgenererade. Varje rum är designat av mänskliga händer, men hur de placeras på kartan skiljer sig för varje genomspelning. Detta ger spelet visst omspelningsvärde, men det har också baksidor. Till exempel kan somliga rum dyka upp flera gånger, vilket gör backtrackandet ännu mer repetitivt.

Spelet kan inte rättfärdiga den här gimmicken, mer än som ett sätt att göra upp för dess annars ganska korta längd. Personligen uppskattar jag dock spel som inte drar ut på tiden i onödan, så jag hade föredragit en statisk karta utan den utfyllnad och repetition som slumpgeneratorn introducerar.

Jag vill inte vara för hård mot Chasm. Det gör mer rätt än fel, och allt jag inte påpekat här fungerar felfritt. Men det är verkar också vara dess främsta ambition – att vara oklanderligt. Det saknar därför den där gnistan och poleringen som gör att det verkligen grabbar tag i en. Jämfört med spel som Hollow Knight, Axiom Verge och Iconoclasts som dryper av personlighet känns Chasm livlöst och generiskt.

Chasm Reviewed by - .
3

Review Overview

60%
60%
Ett kompetent och mestadels välfungerande äventyr som aldrig överraskar eller sprakar till.

Inlägget Chasm dök först upp på Svenska PC Gamer.

Svenska PC Gamer Joakim Kilman

Att hålla ordning på de alkoholiserade barnrumporna till poliser i This is the Police 2 kräver en ängels tålamod.

Att vara polischef är ingen dans på rosor. Bara idag körde två poliser ihjäl sig för att de kom till jobbet fulla. I This is the Police 2 är det största hotet mot mina polisers säkerhet deras egen totala brist på omdöme. Sällan har jag stött på en gnälligare, bökigare skock fårskallar.

Första spelet hade potential, men nådde inte hela vägen fram. I den här betydligt mer ambitiösa uppföljaren finns det mycket mer att uppskatta. Framför allt de turordningsbaserade striderna är ett bra tillskott, och de känns lite ovanliga på så vis att de fokuserar på smygande snarare än skjutande. Att hamna i eldstrid är livsfarligt, och helst vill du arrestera brottslingarna en och en utan att larmet går. Det är riktigt spännande emellanåt, och ganska utmanande.

Huvudpersonen från första spelet, Jack Boyd, är tillbaka och han är lika korrupt – och benägen att skylla ifrån sig på andra – som vanligt. Trots att han är eftersökt av FBI efter händelserna i första spelet lyckas han snacka till sig ett jobb som polischef i en frusen liten skitstad.

Det här är inte en realistisk skildring på något vis. Snarare är det en slags satirisk, närmst misantropisk överdrift, vilket i sig inte är något fel. Däremot är manuset på tok för spretigt, omständligt och pratigt. I regel är det dessutom de karaktärer som har minst att säga som babblar allra mest.

Läs också: This is the Police snubblar på sig själv

I korthet:

Vad är det?

En korruptionssimulator med världens mest lättkränkta poliser.

Utvecklare

Weappy Studio

Utgivare

THQ Nordic

Webb

weappy-studio.com

Cirkapris

250kr

PEGI

16

Spelat på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Door Kickers

Bekvämt när skurkarna belägrat ett bårhus.

Bångstyriga snutar

This is the Police 2 stryker inte direkt spelaren medhårs, på gott och ont. Särskilt i början kan minsta misstag leda till katastrof, och spelet är inte alltid så bra på att förklara sina spelregler.

För att klara dig som olagligt tillförordnad polischef måste du lösa brott, för att kunna utöka och utrusta polisstyrkan, tjäna pengar att betala av en utpressare som hotar att ange dig till FBI, samt stå ut med dina underordnades groteska brist på professionalism. Poliserna vägrar dyka upp på jobbet, de vägrar arbeta med det motsatta könet, de lyder inte order ute på fältet för att de ”tappat respekten för mig” (läs: de fick inte den lunch de ville ha) och de är berusade på jobbet mest hela tiden. Med tiden utvecklar jag ett rejält hat mot några av dem.

Om du överlever den första veckan och börjar få ihop en duglig poliskår som, samt låser upp sätt att avgifta alla jävla fyllekörare i truppen, så blir det dock lite mer hanterbart.

Med tiden får du göra alla möjliga absurda dumheter, som att hjälpa en kristen fundamentalist att tortera en ”kättare” och göra allsköns andra tjänster åt folk i staden i utbyte mot fördelar, utrustning eller pengar. Det är märkligt beroendeframkallande.

This is the Police 2 är en klar förbättring gentemot originalspelet. Det kräver fortfarande på tok för mycket tålamod av spelaren, men ger samtidigt mer tillbaka. Höjdpunkten för mig var när jag såg till att en av mina sämsta poliser inte skulle överleva sjukhusvistelsen efter sin tredje fylleolycka. Jag vägrade betala för hans begravning.

Läs också: This is the Police 2 får sin första gameplay-trailer

Det här är Kurosawa. Jag hatar honom.

This is the Police 2 Reviewed by - .
3.5

Utslag

70%
70%
Frustrerande, spretigt och ojämnt, men ändå en ganska engagerande korruptionssimulator.

Inlägget This is the Police 2 dök först upp på Svenska PC Gamer.